onsdag 2 juli 2014

Eriks 11 toppfilmer - Nr 10: Sunset Boulevard

I den gotiska traditionen har alltid det dunkla, grubblande, störda och inte sällan fallfärdiga huset i berättelsens centrum, det må vara slottet Ortranto, huset Usher eller Hill House, varit förbundet med huvudpersonerna. Byggnaden och människorna är en och detsamma, spegelbilder av varandra. Det går inte att säga var den ena slutar och den andra tar vid. Genom sympatisk magi måste det som sker huset också hända med människan och vice versa. Det går inte att förklara i rationella termer. Men rationalitet är heller inte vad den gotiska traditionen handlar om. Tvärtom är det en genre som alltid utforskat det Andra. Det som ligger utanför. Det oförklarliga. Det orimliga. Det vi intalar oss inte kan vara men som ändå smyger upp till vår sängkant när vi ligger sömnlösa om natten.

I slarvigt språkbruk sätts ibland likhetstecken mellan gotik och skräck, men traditionen rymmer så mycket mer än så. Den är även förmoder till deckare, till historisk fiktion, till romantik och melodram. Till traditionen vill jag också räkna "Sunset Boulevard", Billy Wilders mästerverk från 1950. I Wilders film är det gotiska huset ett tragiskt undanskymt palats från stumfilmstiden beläget i ett Hollywood som är oförlåtande och hjärtlöst. Inne i huset bidar hon sin tid: Norma Desmond, hon som en gång var den största filmstjärna världen skådat men som få nu längre minns. Bakom sina höga murar lever Norma Desmond en sömngångaraktig tillvaro, likt Törnrosa dömd att i dvala vara avskild från världen utanför. Men i denna väntan har ett mörker bitit sig fast i hennes hjärta och hon har själv förvandlats till den drake som vakar medan hon väntar på en chans att ta sin revansch på världen utanför.



Norma framlever sina dagar i isolering med sin betjänt och chaufför Max. Senare i filmen får vi veta att han var den regissör som gjorde hennes mest framgångsrika filmer. Han har också varit hennes make. Nu framlever han sina dagar som hennes butler bara för att få vara nära henne. Han skriver också falska beundrarbrev till henne så att hon inte ska behöva se sanningen i vitögat, att ingen bryr sig om henne och hennes filmer längre.

"Sunset Boulevard" är på många sätt en obehaglig och besynnerlig film, inte minst eftersom Wilder osäkrar gränsen mellan vad som är verklighet och vad som är fiktion. Norma Desmond spelas av Gloria Swanson, som verkligen var en halvt bortglömd stumfilmsstjärna från den gamla tiden. Max spelas av Erich von Stroheim, som verkligen var en betydande regissör från stumfilmsepoken. Flera Hollywoodpersonligheter, från Buster Keaton till Cecil B. DeMille figurerar som sig själva i filmen. Idag får den sortens cameos oss inte att höja på ögonbrynen. Då var det något helt unikt.

In i den mycket udda dynamiken i det där stora fallfärdiga huset på Sunset snubblar så en dag manusförfattaren Joe Gillis (William Holden), arbetslös och på flykt undan indrivningsmän som är ute efter hans bil. Han dras snabbt in Normas storslagna planer. Hon har själv skrivit ett manuskript till det som ska bli hennes återkomst till bioduken - en episk storproduktion baserad på berättelsen om Salome ur"Bibeln". Allt hon behöver är någon som med varsam hand kan hjälpa henne att bearbeta hennes skötebarn. Gillis ser sin chans utnyttja situationen och därmed är bollen i rullning för en händelseutveckling som bara kan sluta i tragedi.

Norma (Gloria Swanson) och Joe (William Holden).


Jag kom en gång i tiden till den här filmen via Andrew Lloyd Webbers svulstiga musikalversion från tidigt 90-tal. Hans tolkning är som en opera på steorider. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den. Norma Desmond är en karaktär som nära nog bryter ut i sång redan i Wilders film, så stumfilmstjärna hon är. "I am big. It's the pictures that got small" som hon säger i en av hennes mest ikoniska repliker. Det finns ingen plats i världen för henne. Den enda verklighet som är stor nog att rymma henne är den som hennes egen febriga fantasi byggt upp i det där sorgliga gamla undanträngda och halvt nedgångna palatset.

"Sunset Boulevard" är inte en typisk film noir även om den ibland räknas in i den traditionen. Det är inte en krimminalberättelse i traditonell mening men den är nog så hårdkokt. Den börjar faktiskt också med ett lik, perforerat av kulor som flyter med ansiktet nedåt i en swimmingpool. Sedan kommer en cynisk voice over in och vi förstår att det är den döde själv som berättar sin historia. Gotik som sagt. Det finns mycket av det i all noir. Wilders film är sprungen ur samma kollektiva mörker som Chandlers, Cains och Hammets författarskap och de filmer som deras böcker inspirerade. I det världskrig som just utkämpat hade mänskligheten tvingats komma ansikte mot ansikte med det värsta som vår art är kapabla till. Runt hörnet väntade det kalla krigets absurda atombombsångest. Det var en värld i hisnande omvandling. Den flykt som Norma Desmonds drömda förflutna erbjuder är förstås en skimär om än nog så lockande.

Normas tragedi är dock också hennes triumf. För även om allt faller samman runt omkring henne och även om hennes drömmar kommer till intet slutar inte filmen där. Det kan verka som om den gör det när polisen översvämmar hennes hus och kommer för att föra bort henne. Men Norma själv avvisar deras verklighet och byter ut den mot sin egen, för att citera en viss mytknäckare. I hennes egen värld befinner hon sig äntligen tillbaka i filmateljén. Kamerorna är där. Hon är redo för sin scen. Max får återigen regissera henne. Hon är redo för sin närbild. Hon spänner sin blick i oss som tittar. Det är en blick fylld av råaste, vildaste vansinne. Hon är lycklig. Inget annat betyder något.

"And now, Mr DeMille, I am ready for my close up!"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar