lördag 24 mars 2018

Julius Caesar - The Bridge Theatre


Det börjar med en rockkonsert, en gatufest som ger plats åt ett hyllningsevent åt den stora populäre ledaren. Stämningen är hög, bultande, fylld av energi och kraft. Teatern har byggts om så att en stor del av publiken står på scengolvet medan handlingen utspelar sig på höj- och sänkbara plattformar runt omkring dem. De är inte bara åskådare, de har gjorts till medaktörer och spelar den väldiga och ombytliga folkmassa, vars gunst pjäsens karaktärer slåss om. Så kommer han, ledaren, i triumf, publiken jublar. Han ler ett jovialiskt leende och slänger sin röda keps med vit text ut bland folket. I denna stund älskar de honom gränslöst. Och det är just det som gör honom så farlig. Med detta är Nicholas Hytners uppsättning av Shakespeares Julius Caesar på The Bridge Theatre in London i full gång. Jag hade chansen att se den livesänd på Röda Kvarn här i Borås.


Brutus (Ben Wishaw) och Cassius (Michelle Fairley)

Shakespeares Julius Caesar är en sån där pjäs som alltid kommer att vara en spegel för den samtid där den spelas, oavsett vilken denna samtid är. Det var den när den skrevs, det är den idag. Vad vi ser i det vi berättar om det förflutna är ett lackmustest över oss själva. Så det är inte förvånande att i Hytners version är det Caesar, den populistiske demagogen som står i centrum. Han som säger sig "stå på folkets sida". Men bakom den där masken, vad döljer sig egentligen där? Vad kommer en figur som Caesar att bli? Vad kommer han att utvecklas till om han får hållas och samla på sig ännu mer makt? Något måste göras eller hur? Men vad? Hytner gör sin version på samma gång helt nutida men ändå allmängiltig utan att fastna i specifika blinkningar, den där kepsen till trots. Så, nästan omärkligt och utan att någon riktigt vet hur, föds en konspiration.

I centrum står Cassius, spelad av Michelle Fairley, och Brutus, spelad av Ben Wishaw. De tillhör den politiska elit som är är rädda att ledaren med sitt stora folkliga stöd ska göra våld på hela systemet. Efter försiktiga trevare mot varandra finner de att de båda är eniga. Caesar måste dö om inte den romerska republiken ska gå under. I frågan om exakt hur det ska gå till är de dock splittrade. Cassius är den mer realpolitiskt sinnade. Hon förstår vad det är de håller på med långt mycket mer än Brutus. Wishaw spelar sin karaktär som något av en intellektuell nörd och drömmare. Han sitter i sitt arbetsrum med travar av böcker om diktatorer och politisk teori. Verklighetens realpolitik tycks han dock ha svårare för. Fairleys Cassius är rakare och hårdare. (Hytner passar på att byta kön på flera av pjäsens karaktärer, ett grepp jag verkligen uppskattar.) Hon är den klarsynta, den som varje gång ser vad som borde göras. Varje gång mansplainar dock Brutus bort henne.

Steg för steg bygger uppsättningen upp för det oundvikliga dådet. Ränker och planer smids. Paranoia och rädsla lurar bakom varje hörn. Järntecken och själva vädret tycks vittna om vad som komma skall. Hytner lyckas effektivt fånga en thrillerstämning som gör vägen fram till mordet till en rafflande nagelbitare.


Caesar på Capitolium
Så utförs mordet och nästan med ens glider allt ur konspiratörernas händer. Fram stiger David Morrisey som Markus Antonius och vänder folket mot upprorsmakarna. Morrisey uppvisar precis rätt karismatiska charm kombinerad med en slags okomplicerad machismo som kontrasterar bjärt mot Brutus. Dessutom lyckas han i den centrala begravningsscenen med det som är bland det svåraste när det gäller att spela Shakespeare - nämligen att leverera en av författarens mest kända monologer och ändå göra den till en naturlig del av scenen. Från och med nu är det krig och det går raskt utför.


"Friends, Romans, coutrymen, lend me your ears..."


Shakespeares historiska och romerska pjäser spelas sällan på svenska teaterscener. Ibland får jag för mig att vi är lite rädda för dem. På pappret kan de ofta se ganska överväldigande ut. De har ofta ett väldigt persongalleri med många namn och relationer att hålla reda på. Vi får kanske för oss att de kräver en massa förkunskaper om de historiska miljöerna där de utspelar sig. Det en uppsättning som den här visar, en uppsättning med starka skådespelare och en tydlig regi som sätter storyn i centrum, det är att när den spelas väl tar pjäsen hand om allt det där åt oss. Det är bara att följa med på resan. Den lärdomen vill jag bära med mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar