tisdag 20 juni 2017

Twin Peaks - The Return (Del 7)

There’s a body all right…

Vi är nu lite mer än en tredjedels väg in i Twin Peaks – The Return och saker och ting börjar falla på plats. Vi känner oss allt mer hemma i denna nya, spännande och omtumlande värld som vi får uppdukad för oss. Vi börjar förstå och vänja oss vid berättelsens rytmer och vindlande vägar. Det känns allt klarare vad för slags historia det är vi ser, även dess väldiga episka väv ansamlar fler trådar hela tiden blir bilden som framträder tydligare. Och det här, det var ett riktigt dunderavsnitt där så mycket ställdes på sin spetts och nya frågor väcktes. Kanske rent av det bästa avsnittet så här långt?

***

Var är Jerry?


Jerry Horne är vilse i skogen. Det är en solig och lummig dag. Det ser vackert och idylliskt ut. Ändå anar vi paniken i hans blick när han stirrar bort mot träden som om han anar något där borta i grönskan eller tror att något när som helst ska stiga fram bakom ett träd. Det är den sortens osäkerhet som vi vanligtvis förknippar med nätterna i de där skogarna men här är de närvarande även under de ljusa timmarna. Åtminstone för Jerrys inre. Han plockar fram sin mobil och ringer Ben på kortnummer. Deras samtal blir en rad goddag-yxskaft fram och tillbaka. Jerry är mycket riktigt hög, som vi misstänkte. (Att ta sinnesförändrande droger i de där skogarna skulle jag icke rekommendera.) Men Jerry menar också att hans bil är stulen och att han inte vet var han är. Sedan bryts samtalet. Lite senare i avsnittet för vi återse Ben igen och då verkar han inte bekymrad över Jerry så förhoppningsvis kom han till rätta igen. Kanske sånt här händer ofta? Å andra sidan finns möjligheten att den där stulna bilen kan ha någon betydelse framöver. Vi har fått många stulna eller försvunna bilar så här långt.

På sheriffsstationen visar Hawk sin chef sheriff Frank Truman de bland som han hittade gömda i dörren till ett av båsen på herrtoan. Det är mycket riktigt saknade sidor ur Laura Palmers hemliga dagbok, precis som vi misstänkte. Hawks förklarar att det fanns fyra utrivna sidor ur dagboken som aldrig återfanns under utredningen för tjugofem år sedan. Nu har de alltså funnit tre och en är fortfarande försvunnen. Vi kan med andra ord troligtvis vänta oss ytterligare avslöjanden längre fram. Lauras dagbok fortsätter efter all den här tiden att vara den plats som genererar ledtrådar framåt i seriens mysterium.

Bland de sidor som Hawk nu hittat finns, som vi säkert alla gissat, Lauras återberättande av drömmen från Fire Walk With Me, den där hon såg Annie och Annie bad henne att skriva ned att ”den gode Dale är fast i hyddan och kan inte komma ut.” Hawk förklarar att Annie var med Cooper när han kom ut från ”det där stället”. Frank nickar. Den här informationen är inte helt ny för honom. Han har uppenbarligen hört någon slags version av den här historien tidigare. (I The Secret History… nämns att Frank Truman var en medlem av the Bookhouse Boys, så vi kan gissa att han är öppen för de märkvärdiga krafter som vilar runt staden.)

Någon som däremot inte nämndes alls i The Secret History of Twin Peaks var Annie Blackburn, vilket har fått en del fans att spekulera om alternativa tidslinjer eller att Annie kanske var någon slags magisk konstruktion som aldrig var verklig. Nå, här får vi i alla fall en bekräftelse på att hon fanns, även om det inte verkar som om hon kommer att spela någon jättestor roll heller. Varken Frank eller Hawk nämner möjligheten att prata med Annie. Så lever hon? Vi får väl se.

Hawk spekulerar också kring hur sidorna kan ha hämnat i toadörren. Hans gissning är att Leland stoppade dem där. Kanske i samband med att han arresterades för mordet på Jaques Renault. Det är en gissning så god som någon och jag antar att vi inte kommer att få mycket mer svar än så på den frågan.

Frank ringer till sin bror Harry för att uppdatera honom om händelseutvecklingen men han kommer aldrig så långt. Harrys sjukdom verkar ha försämrats och han verkar inte vara i form att jagas upp med de här nyheterna just nu. ”Se till att besegra det här” säger Frank innan han lägger på. Det är en väldigt fin och stark scen, förvånansvärt gripande med tanke på att vi bara får ena sidan av samtalet. Men vi kan förstås föreställa oss en döende Harry på andra sidan luren. Åldrande, död, livets förgänglighet är så djupt rotat som tematik i den här nya serien. Jag undrar för mitt stilla sinne om inte Harry kommer att dö snart, om hans ”återkomst” till serien inte kommer att bli hans begravning.

Undertiden har Andy hittat ägaren till den truck som Richard Horne körde i förra avsnittet när han körde över den där stackars ungen. Andy förhör truckägaren, en man som verkar väldigt uppjagad och rädd. Han vill prata med Andy men kan inte göra det just nu. De kan inte ses tillsammans, säger ägaren. Andy gör upp om ett möte på en avsides skogsväg ovanför Sparkwood och 21, Twin Peaks mest klassiska vägkorsning två timmar senare. Truckägaren återvänder oroad in i sitt hus. Andy är en snäll och omtänksam polis men jag misstänker att i det här fallet blir resultatet förskräckligt. Senare i avsnittet återvänder vi till Andy som förgäves väntar vid mötesplatsen medan dörren till truckägarens hus svajar öppen för vinden. Mörka krafter är i görningen.

På tal om förskräckligt är nästa scen både förskräckligt rolig och nostalgiskt gripande samtidigt som den är förskräcklig i sina implikationer. Hawk berättade för Frank att den person förutom Harry som träffade Cooper efter att han återvänt från Glastonbury Grove var doktor Hayward (spelad av Mark Frosts far Warren Frost som ju tyvärr avled i våras). Så Frank kontaktar doktorn, först per telefon och sedan går de över till Skype. Jag är så klart särskilt förtjust i den lilla träspark som Frank drar i och som får hans datorskärm att komma upp ur skrivbordet. Det är som hämtat ur en gammal James Bond-film eller något. Jag misstänker att det är en av David Lynchs egna små konstruktioner. Han gillar att snickra specialmöbler.

Doktorn skajpar.


Frank och doktorn småpratar om fiske och lite ditt och datt men när de kommer in på sista gången Doc Hayward såg Cooper blir stämningen spänd. Hayward minns det mycket väl. Han hade tagit Cooper till sjukhuset – efter att han kört huvudet i spegeln får vi anta. Någon timme senare såg doktorn Cooper, eller ja DubbelCoop fast det vet han ju inte, komma ut från intensivvårdsavdelningen. ”Jag antog att han tittat till Audrey Horne som låg i koma” berättar Hayward. Här slutar jag andas. Hayward beskriver tomheten i Coopers ögon när deras blickar möttes. Så vad gjorde DubbelCoop inne hos Audrey? Vi har ju en viss ung Richard Horne och vi har redan spekulerat i möjligheten att han kunde vara Audreys son. Kanske rent av att DubbelCoop kunde vara hans far. Men detta – att han skulle förgripit sig på henne medan hon var medvetslös. Så ohyggligt. En sån pervertering av den relation mellan Cooper och Audrey som vi alla under dessa år hållit så kär. Och just därför är jag rädd att det är så. För naturligtvis är det vad DubbelCoop skulle göra. Han som är allt som Cooper vill men aldrig skulle göra. Han skulle aldrig kliva över gränsen med henne. Så självklart stod det överst på listan för dubbelgångaren. Vilken oerhörd grymhet mot Audrey. Mot den gode Cooper. Mot oss.

Löjtnant Knox anländer till polisstationen i Buckhorn för att följa upp träffen på major Briggs fingeravtryck. Hon har uppenbarligen förväntat sig något dåligt tumavtryck lämnat på en brottsplats eller så, något som skulle gå att avfärda som ett misstag. Hennes haka ramlar nästan i golvet när Dave förklarar att avtrycken kom från ett lik. Nere i bårhuset visar Constance dem kroppen och vi får veta att Briggs varit död i några dagar samt att hans ålder bedömts till de sena fyrtioåren eller så. Knox ringer genast upp sin överordnade överste Davis och avger rapport. Liket saknar huvud och åldern stämmer inte med den som Briggs borde vara i om han levt fram till nu, men ändå är det hans kropp! Fram till nu hade jag trott att Briggs helt enkelt fejkat sin död och att han hållit sig gömd för att kunna ta upp kampen mot DubbelCoop. Tydligen är det inte riktigt så enkelt. Vad som faktiskt har pågått kan vi bara gissa oss till just nu. Har han blivit runtskickad i tid och rum av den vita hyddan? Är liket i själva verket någon slags kopia av den ursprungliga majoren? Hur som haver meddelar Knox polisen i Buckhorn att detta inte kommer att vara deras fall mycket länge till. Samtidigt i korridoren utanför passerad den sot-insmorda mannen som vi såg försvinna i tom luft i avsnitt två. Jag anade nog att vi inte sett honom för sista gången. Scenen när han långsamt kommer in i fokus medan ett skrapande ljud hörs i bakgrunden är en mästerlig studie i den enklaste och mest effektiva av skräckeffekter.

Knox och i bakgrunden - en man med sot i ansiktet.


På sitt kontor sitter Gordon Cole och visslar när Albert kommer in. Vi får ännu mer intressant konst på Gordons väggar. Förutom motivtapeten av ett svampmoln och Kafkaporträttet har vi nu också en bild av en majskolv. I Twin Peaks är det en minst lika oroväckande bild. Albert berättar att han inte hade någon lycka med Diane och därför får nu Gordon och Albert göra ett nytt försök tillsammans. De är nog båda med all rätt lite rädda för henne. Albert tvingar rent av Gordon att säga ”snälla” för att få honom att följa med igen. Väl hemma hos Diane (som verkar bi New Tork om jag inte misstar mig) möter de en ung man på väg ut (en bekant/pojkvän/älskare?) innan de blir motvilligt mottagna. Laura Dern är underbart bitsk och fullständigt i kontroll som Diane. Hennes blickar känns som de kunde döda och hennes sätt att be dem alla dra åt helvete är underbart. (Den lite senare scenen där hon först frågar Tammy vad hon heter och sedan säger åt henne att dra åt helvete var nog ett av mina största skratt under avsnittet.) Samtidigt finns det något mörkt där som skaver, ett sår som hon gör allt för att försöka dölja. Gordon lyckas ändå övertala henne att komma med dem.

På privatflyget till South Dakota håller sig Diane för sig själv och halsar ett gäng miniflaskor med sprit medan Tamara Preston visar Gordon och Albert vad hon upptäckt angående ”Coopers” fingeravtryck. Ett avtryck, ringfingret på vänster hand, var spegelvänt när det togs och sedan har någon på fängelset ”vänt det rätt igen”. Gordon påpekar att DubbelCoop sa ordet ”very” baklänges när de förhörde honom första gången och att just det fingret brukar räknas som det andliga centrumet i händerna. ”Du har klarat av prov efter prov” säger han uppskattande till Tammy. Albert visar också det enda foto de fått av DubbelCoop under dessa tjugofem år, utanför ett hus i Rio vilket han haft som bas under en tid. På bilden ser DubbelCoop verkligen ut som en knarkboss hämtad direkt ur Miami Vice.

I fängelset får Diane, efter att ha dikterat villkoren, förhöra DubbelCoop medan han sitter bakom den där märkliga glasväggen och Diane själv vid den kontrollpanel som jag inte tror är standard i amerikanska fångvårdsanstalter. Det här är den scen vi har väntat på ändå sedan vi förstod att vi skulle få träffa Diane. Och redan från första stund är spänningen i rummet total. DubbelCoop är på sitt allra otäckaste humör där han sitter helt uttryckslöst, som om han inte ens försöker låtsas vara en riktig människa. Hans ögon är fasansfullt tomma och svarta. Hans röst åter konstigt förvriden när vi hör den genom fängelsets högtalare. Som om hans röst var förinspelad och nu spelades upp igen men lite för långsamt. Och Diane skakar redan ända in i märgen redan innan hon ser honom. Här har något hänt. Det får vi snabbt bekräftat. ”Var sågs vi sist?” frågar Diane med en smärta i rösten som är påtaglig. ”Hemma hos dig” svarar DubbelCoop, en replik direkt hämtad från Lost Highway och levererad med precis samma tonläge. ”Jag kommer aldrig att glömma den kvällen.”

Diane och dubbelgångaren.


Det var med andra ord inte bara Audrey som dubbelgångaren gav sig på. Han har även förgripit sig på Diane. Jag kan inte tolka scenen på något annat sätt. Alla Coopers mest intima och heliga relationer och relationer har hans mörka skugga dragit i smutsen. Och vad än han gjorde med Diane, vad än det var för slags övergrepp så här det brutit henne på djupet. Hon bär sin bitskhet som en rustning, det förstår vi, och det rustningen ska skydda mot är det här. ”Vem är du” frågar Diane, på samma sätt som Laura i Fire Walk With Me frågade Bob. Tänk att stå ansikte mot ansikte med någon som du känner bättre än någon annan, du ser personen i fråga, det är den personen men ändå inte. Du vet att det inte är det. Ändå kan du inte förstå hur det kan vara möjligt. Det är verkligen en otäck tanke.

Det är intressant att dubbelgångaren inte för ett ögonblick verkar kunna lura de som faktiskt kände Cooper. Doktor Hayward visste att något var fel. Gordon och Albert har hämtat Diane men hennes möte med DubbelCoop bekräftar ju bara det som de egentligen har känt på sig redan från början. Det här är inte den rätte Cooper. Som Diane säger och pekar på bröstet: ”Det fattas något här inne.” Gordon instruerar fängelsedirektören att hålla DubbelCoop inlåst tills vidare men som vi strax ska se har dubbelgångaren andra planer.

Han ordnar sig ett möte med direktören och det är tydligt att han vet en massa saker som direktören inte vill ska komma ut. Precis som vi misstänkte så var hela den här Mr. Strawberry-grejen ett meddelande riktat till honom. Förmodligen kommer vi aldrig riktigt få veta exakt vad det betyder eller vad allt det här med de tre andra hundbenen som DubbelCoop pratar om innebär. Det är egentligen inte heller viktigt. Det vi behöver förstå är att DubbelCoop har tillräckligt med skit på direktören för att kunna kräva en bil med ett vapen i handskfacket och fri lejd åt sig själv och sin kumpan Ray som ju hade hamnat i finkan där redan i avsnitt två. (Vilket väcker frågan – hur mycket av detta hade DubbelCoop planerat i förväg? Visste han att han skulle åka in? Var det hans plan hela tiden? Oj, oj?) DubbelCoop för som han vill. Senare i avsnittet får vi se hur DubbelCoop och Ray lämnar fängelset. Ray ser väldigt nöjd ut. Det borde han nog inte göra. Han vet inte att DubbelCoop vet om att Ray blivit hyrd för att döda DubbelCoop, och inte heller vet han att Daria är död. Skulle inte tro att Ray har så värst långt kvar att leva. Men först är DubbelCoop ute efter att få reda på den info som Ray har om några mystiska koordinater. Fortsättning följer verkligen. Vad har DubbelCoop för plan i görningen egentligen? Något stort verkar helt klart på gång.

Efter att ha tillbringat ganska mycket tid i Las Vegas de sista avsnitten får vi den här veckan ett relativt kort besök men ett betydelsefullt sådant. Cooper som Dougie sitter på sitt kontor och borrar sin penna ned i skrivbordet medan hans kollega Tony försöker tala med honom. Förmodligen vill Tony ha reda på hur mycket Dougie vet och vad han tänker göra med den informationen. När han får höra att poliser är på väg in på Dougies kontor flyr han snabbt fältet. Tre kriminalare (som enligt eftertexterna alla heter Fusco i efternamn, bröder?) kommer in för att förhöra Dougie om hans bil som ju blivit hittad sprängd i bitar. Som tur är dyker Janey-E upp på kontoret i samma stund efter att ha väntat nere på parkeringen. Hon kollrar snabbt bort poliserna med ytterligare en fantastisk monolog och hon och Dougie/Coop lämnar kontoret.

Då händer det som vi visste skulle komma: Ike the Spike slår till. Han tränger sig ut ur folkmassan och riktar en pickadoll mot vår hjälte. Tydligen har han inte lyckas få tag i en ny ishacka och möjligen är det en av anledningarna till att han misslyckas. Men främst är det Cooper som reagerar med någon slags muskelminne. Han slänger Janey-E åt sidan och riktar ett karateslag mot Ikes hals innan han greppar tag om pistolen. Janey-E hoppar på Ike bakifrån och i samma stund får Cooper se en miniversion av armens evolution växa fram ur asfalten och säga åt honom att vrida handen av Ike. Cooper riktar dock ytterligare ett slag mot Ikes hals och Ike flyr fältet. Vi kan ana att han saknar en bit hud på handen och senare ska vi se att den sitter fastbränd på pistolkolven. Jag vet inte riktigt hur sånt där fungerar och om det är meningen att det ska vara något övernaturligt med just den saken. Men hur som helst – Ike misslyckas med sitt uppdrag. Medan solen går ned ger Janey-E sitt vittnesmål till polisen och åskådare till händelsen blir intervjuade av Tv-nyheterna. Jag misstänker att vi kommer få se den här historien, om familjefadern Dougie Jones heroiska ingripande spridas viralt från lokalstationer till riksmedia – och vem vet vilka som då kan komma att få upp ögonen för Dougie?

Dougie Jones - hjälte.


På The Great Northern Hotel hörs ett konstigt svagt ljud, ungefär som när man drar ett vått finger på kanten av ett glas. Ben Horne och hans assistent Beverly försöker hitta källan till ljudet men var de än befinner sig i rummet tycks ljudet komma någon annanstans ifrån. Kameran glider runt och tycks landa på lampor eller på träpanelen. Vi har svårt att inte tänka på Josie, vars ande ju för så vitt vi vet fortfarande hemsöker hotellets väggar. Poängen med scenen är dock den erotiska laddning som väldigt snabbt uppstår mellan Ben och Beverly. Båda verkar känna av den. De verkar genuint vara attraherade av varandra. Men Ben lyckas än så länge stå emot frestelsen. Projekt God Människa är tydligen fortfarande en pågående process.

Beverly visar Coopers gamla nyckel som anlänt med posten och Ben gör kopplingen. Det är nyckeln till Coopers gamla rum. Hur den informationen kommer att spela in framöver vet vi dock inte ännu. Jag med flera hade kanske hoppats att det skulle vara Audrey som skulle hitta den där nyckeln. Men än så länge lyser hon med sin frånvaro. Det får i alla fall mig och undra vad vi laddar inför.

Att Beverly har problem hemma förstår vi snabbt. Hennes make Tom är döende i vad vi får anta är cancer. Ytterligare en döende man. Han är bitter över sin sjukdom och svartsjuk över att hon inte är hos honom. Det är en ond cirkel av anklagelser och dåligt samvete fram och tillbaka.


Avsnittet avslutas med några på samma gång korta och utdragna scener från The Bang Bang Bar och the RR Diner. Scenen där vi i över en och en halv minut får se någon metodiskt sopa golvet är förstås som gjort för att bråka med den del av publiken som inte uppskattar Lynchs överlagda och medvetet långsamma tempo. Men detta kan också vara en del av upplevelsen av Twin Peaks, att se ett golv bli sopat rent. Vi får förresten också veta att det är familjen Renault som äger baren och att inte bara droghandeln utan även sexhandel med minderåriga fortgår precis som det gjorde då, för tjugofem år sedan.

***

Den avslutande scenen på dinern har redan väckt en hel del väsen runt om på nätet. Det finns nämligen ett riktigt markant klaffel i scenen. Vi ser först cafét ur en vinkel. Vi klipper till en annan vinkel. Sedan tillbaka till den första. Men nu sitter andra personer vid disken. För somliga är detta ett tecken på alternativa dimensioner och jag vet inte vad. Personligen tycker jag det är ganska tydligt att vi ska förstå det vi ser som ett impressionistiskt montage över en kväll på the RR. Den här sortens konstigheter kan uppstå i klippningen när det material du har tillgängligt plötsligt visar sig inte riktigt räcka. Det är inget jättekonstigt med det. Å andra sidan, världen i Twin Peaks är drömlik och verkligheten är som vi har sett långt ifrån stabil…

tisdag 13 juni 2017

Twin Peaks - The Return (Del 6)

Don’t die.
  
Som flera gånger tidigare I den här serien så börjar veckans kapitel på samma ställe som där vi sist lämnade Cooper. Samma melankoliska musik spelas. Han står fortfarande vid foten av bronsstatyn föreställande en sheriff utanför konstorkomplexet där Dougie arbetar. Mapparna med papper har han kvar i famnen. Han ser både trött och frusen ut. Nätterna i öknen blir ju kalla. Cooper står som bäst och fipplar med sin jackärm när en polis kommer fram. Samma polis som sa åt honom att röra på sig i förra avsnittet. Cooper upprepar som vanligt likt en papegoja lite blandade fraser och hans blick dras till den stjärna som polismannen bär på bröstet. Det är något med det där som väcker ett minne, men Cooper når fortfarande inte ända fram.

Hemma i huset med den röda dörren på Lancelot Court ligger Sunny Jim i sängen och läser. Poliserna har tagit med Dougie/Cooper hem. Janey-E tackar dem och hjälper sin ”make” in. Polisen uppmärksammar henne om att det ligger ett kuvert utanför dörren.

Stämningen vid bordet är tryckt medan herr och fru Jones tuggar på sina smörgåsar. Janey-E verkar till sist ha kommit till någon slags insikt om att hennes mans beteende är mer eljest än vanligt, även om man räknar in alkoholdemens och annat som förklaringar. Det är nog bäst att hon tar med honom till husläkaren i morgon trots allt.

Cooper skickas upp för trappan för att natta Sunny Jim som väntat uppe på honom. Här följer ytterligare en väldigt gripande och fin scen mellan ”far” och son. Och vi får faktiskt höra Sunny Jim prata. Det var skönt. Då är han inte helt och hållet någon slags kulissfigur trots allt, tänker jag. Å andra sidan – hans rum har cowboytema. Vilken pojke av idag har ett cowboytemarum? Hänger det på något vis samman med Coopers fascination inför cowboy-statyn? Det är som om vi i sonen kan ana Cooper själv som barn. Var det därför som han började gråta när han såg Sunny Jim i förra avsnittet? Det här är verkligen inget teoribygge jag har, bara blandade känsloreaktioner. Trots glädjen och ömheten i scenen blir jag ändå melankolisk inför den för jag känner så tydligt – så här bra hade aldrig Sunny Jim det med sin riktiga pappa. Han önskade säkert att han hade det. Han önskade att han hade en pappa som kunde busa med honom och leka med honom och som ville sitta hos honom tills han somnade men jag får känslan av att Dougie inte var den sortens man.

Deras stund tillsammans avbryts av Janey-E som ilsket kallar ner Cooper igen. Nu har hon tittat i kuvertet som lämnats vid deras dörr: I det ligger bilder tagna på Dougie och Jade. Cooper skiner upp som en sol när han får se Jade, hon var ju så snäll och tog hand om honom när han först kom ut ur det där eluttaget. Janey-E tror knappt sina öron när han inte ens försöker förneka att han känner henne. I samma stund ringer fotografiernas avsändare och Janey-E tar samtalet på en mycket gul telefon. (Det är svårt att inte börja bygga upp något slags färgsystem här med rött, grönt och gult/guld som hela tiden återkommer.) Det är utpressarna som Dougie är skyldiga pengar. Janey-E arrangerar ett möte med dem nästa dag. Doktorsbesöket får vänta. ”Vilken röra du gjort våra liv till” suckar hon och ändå är det som om ilskan rinner av henne med en gång. Det går liksom inte att vara arg på Dougie någon längre tid verkar det som. Hon ger honom en kyss på pannan.

Vi klipper till en bild som får alla Twin Peaks-fans att tjuta av glädje. Det är inget mer än trafikljusen vid Sparkwood och 21 i Twin Peaks som slår om till rött i natten. Med det röda ljuset kommer ett surrande av elektricitet. Jag får gåshud. Det finns verkligen något magiskt i hur laddade dessa ikoniska bilder blivit genom åren och det är uppenbart att Lynch vet precis hur han ska nyttja dem på exakt lagom vis.

Cooper sitter med Dougies försäkringsutredningar vid bordet. Han verkar lika förvirrad som vanligt. Samtidigt sträcker sig Philip Gerard återigen från det röda rummet och försöker kommunicera med honom. ”Du måste vakna!” ropar Gerard och gör någon slags magisk gest med sin enda hand. ”Dö inte! Dö inte! Dö inte!” Bra råd. Även avsnittets titel, även om det som vi ska se också har en dubbelmening. Plötsligt börjar små ljusglimtar spegla sig som solkatter på pappret framför Cooper. Han fattar tag i en penna med samma slags grepp som en tvååring och börjar klottra på dokumenten. Streck och krumelurer men även stegar och trappor. Ljusglimtarna tycks ge information om någon slags samband i filerna. I samtliga fall verkar en Anthony Sinclair stå som försäkringsagent. Det är alltså samma Tony som Cooper kallade en lögnare i förra avsnittet. Möjligen är det också så att en och samma polis är involverad i de olika fallen, det kunde jag inte riktigt uttyda. Uppenbarligen leder Coopers intuition honom till ett mönster som gissningsvis visar att Tony är involverad i en rad försäkringsbedrägerier mot firman som han själv arbetar vid.

Albert talar i telefon med Gordon Cole när han anländer till baren Max Von’s. En storstad någonstans, vi vet inte var. Barens namn är förmodligen en referens till Sunset Boulevard, en av Lynchs favoritfilmer. Albert svär på sitt härliga Albert-vis åt regnet. ”Dra åt helvete, Gene Kelly!” Han träder in i lokalen och får se en kvinna vid baren. Här har vi henne. Diane. Tänk så mycket spekulation som vi fans genom åren ägnat åt den här karaktären. Vem är hon? Finns hon ens överhuvudtaget? (Vilket dock alltid verkade vara en konstig teori i mina öron. Cooper bad henne ju t.ex. skicka saker till sig och han fick dem skickade. Vi kan ju förresten ta till protokollet att jag (och många med mig) gissade att om Diane skulle dyka upp så skulle hon spelas av Laura Dern. Hennes peruk hade jag dock inte kunnat förutse.

"Diane, klockan är..."


Vi återvänder nu till trakterna runt Twin Peaks och kan konstatera att träindustrin inte helt försvunnit från området. Det vi får se är dock inte ett sågverk in action utan ett affärsmöte i undre världen. När vi i förra avsnittet för första gången introducerades till unge Richard Horne framstod han som den stora stygga vargen, en riktigt otäck person. Men här vänds det på sin ända. Unge Horne må föreställa sig att han är kung i den lokala drogbusinessen men jämfört med de som han handlar av är han bara en fjärt, en småpotatis. Horne träffar Red (Balthazar Ghetty) som vi i del 2 såg flörta med Shelly tvärs över rummet på the Bang Bang Bar. Då fick jag för mig att hon och han kanske kände varandra men det förefaller mindre troligt nu. Red är mer på genomresa. Med sig har han två beväpnade vakter. Scenen blir snabbt till en slags mental maktkamp där Richard inser att han inte är ens i närheten av att spela i samma liga som de här grabbarna. Det faktum att han är hög och nojig på de varor han redan provat gör inte saken bättre. Red psykar honom med karatemoves och goddag-yxskaft-repliker. (”Har du sett Kungen och jag?” frågar Red. En av Leland Palmers favoritmusikaler.) Värst för Richard är dock att Red kallar honom ”grabben” hela tiden.  Han blir behandlad som en snorig lillebror som får vara med att leka på nåder.

Red. (Färgsymbolik igen?)


Och så har vi trolleritricket. En fantastisk sekvens. Det är inte första gången vi fått se det här i Twin Peaks: ett tillsynes vardagligt illusionisttrick som plötsligt, oväntat, blir till ett stycke verklig magi. Effekten blir så förbluffande att den som utsätts för det inte kan reagera på något annat sätt än med total förnekelse. Vi såg det i säsong två när Donna besökte familjen Tremond. Vi ser det nu när ett mynt häng i luften, dyker upp i Richards mun och sedan försvinner igen för att falla ned i Reds hand. Det är absurt och skrämmande på en nivå som inte riktigt går att sätta fingret på. Betyder det att Red verkligen är en trollkarl? Vem vet? Richard är som sagt riktigt hög här så kanske är det bara han som trippar. I nästa scen där han kör från mötet i sin pickup, när han gråter och är förbannad om vart annat. Han svär åt Red som kallade honom grabb, som förnedrat honom, emaskulerat honom. Han säger inget för sig själv om trolleritricket, men chocken av det han varit med om hänger ändå kvar i hans förvirrade sinnestillstånd.

Vi stiftar nu åter bekantskap med en gammal bekant, Carl Rodd (Harry Dean Stanton). När vi sist såg honom i Fire Walk With Me drev han The Fat Trout Trailer Park i Deer Meadow. Nu tycks han ha flyttat sin verksamhet hem till Twin Peaks. I The Secret History får vi nämligen veta att Carl är från Twin Peaks ursprungligen, att han gick i samma klass som Margret Lanterman (the log lady) i skolan och att de båda blev bortförda tillsammans som barn när de försvann i skogen. Stanton är som bekant en av Lynchs stora favoriter, med all rätt, så det är inte någon överraskning precis att han också får dyka upp här.

Carl ger en av sina hyresgäster, Mickey, lift in til, stan. De pratar en stund om Mickeys sambo Linda, som äntligen ska få en elrullstol. Vi gör en anteckning i marginalen här. Kom ihåg vad Jätten/?????? Sa till Cooper i del 1: ”Richard och Linda.” Nu har vi träffat en Richard och vi har en Linda. Vi sätter ett häftstift i detta tills vidare.

Vi får nu en korsklippt sekvens där den vakne åskådaren snabbt inser vad som komma skall. Richard, fortfarande arg och hög kör sin bil. En glad förskollärare vid namn Miriam köper kaffe på RR Diner. Carl njuter av solen i en park och ser en mamma och hennes barn leka. Han ler. Först trodde jag kanske att det var Miriam som skulle bli påkörd och Carl som skulle bli vittne men nej. I stället är Miriam den som ser Richard bakom ratten. Och han ser att hon ser.

Att någon kommer bli påkörd var dock givet. Vid ett övergångsställe (för övrigt samma övergångsställe som en viktig scen i FWWM) kör Richard om bilarna som väntar och smäller rakt in i den lilla pojken. Det här är ännu en gång ett exempel på vad Lynch kan göra. Få andra regissörer hade kunnat den här sekvensen med samma emotionella intensitet och fått den att landa med samma kraft. Få andra hade ens vågat vila i ljudet av den sörjande moderns absoluta förtvivlan. Få hade kunnat ge oss folkmassans chock på samma sätt.

Smärta och sorg.


När Carl anländer till olycksplatsen ser han något. En gul flammande skugga stiger mot skyn. Är det pojkens själ han ser? Det verkar ju så. Och det väcker frågan – har Carl alltid kunnat se sånt här? Ända sedan barns ben, sedan han och Margret blev tagna? Och så i bakgrunden – en elstolpe. Samma elstolpe som vi såg i Carls husvagnspark i Fire Walk With Me och som i den filmen framstod som förebådande något. Jag gick tillbaka och tittade. Exakt samma siffror på stolpen. 324810 och under det en stor 6:a. Följer den efter honom?

I Las Vegas sitter Mr Todd, mannen som vi mötte som hastigast i del 2. En röd kvadrat framträder plötsligt på hans dator. Mer magisk teknik. Mr Todd tar fram ett kuvert med en svart prick på. Den röda rutan tycks vara ett meddelande om att kuvertet ska levereras. Senare ser vi kuvertet anlända till ett motell där en kortväxt man som enligt eftertexterna heter Ike ”The Spike” slår tärningar och antecknar resultaten. Han öppnar kuvertet och plockar fram två foton. Ett på Dougie och ett på Lorraine, kvinnan som kontrakterats för att döda Dougie men misslyckats. Ike studerar fotografierna och börjar sedan hugga dem med en ishacka. Uppdraget har tydligen gått vidare till honom och även Lorraine måste röjas undan. Hon vet antagligen för mycket.

Samtidigt borta vid Rancho Rosa tar polisen hand om resterna av Dougies bil. De hittar registreringsskylten på taket till huset där knarkarmamman bor. Hon ropar fortfarande ”119”. Janey-E har flera gånger frågat Dougie/Coop var hans bil är. Jag antar att hon snart kommer få reda på det.

Cooper anländer till kontoret, nu åter i sin svarta kostym som Janey-E tvättat. Det är skönt att slippa det där gröna tältet han gått runt i. Vi får lite mer slapstick när Cooper har roligt med hissen innan han blir inkallad till chefen. Tony ser misstänksamt på från sitt kontor. Chefen ä till en början förbryllad över Coopers kludd på pappren men så ser han också sambanden och tackar Dougie för upptäckten. ”Berätta inte det här för någon” säger han. Det behöver han nog inte vara orolig för. Det händer något ganska fint i scenen när Cooper stirrar upp mot affischen som hänger på kontorsväggen. Affischen föreställer hans chef i dennes ungdomsdagar när han tydligen var boxare. Coopers blick vandrar mellan bilden på väggen och den gamle mannen mitt emot honom och plötsligt är det som om han kommer till insikt om att de är en och samma person. Det finns något där. Om åldrande. Om förändring. Något som berör seriens tematiska hjärta.

I parken vid korsningen av Guinevere och Merlin (fler Kung Arthur-referenser) väntar Janey-E med sin röda handväska i famnen (mer färgkoder). Utpressarna, som visar sig vara några ganska taffliga typer dyker upp. De förklarar att Dougie lånat 20.000 av dem för ett vad men förlorat. Nu vill de ha 50.000. Men Janey-E är ingen du kör med så lätt. Hon ger dem en utskällning efter noter och ger dem hälften av vad de vill ha. ”Det får ni vara nöjda med!” Hon vänder på klacken och går. Och utpressarna? Ja, de har liksom inget annat val än att gilla läget. Bra jobbat Janey-E.

Jiddra inte med Janey-E Jones!


Vi får nu se Ike ”The Spike” i action när han rusar in på kontoret där Lorraine sitter. (En kul detalj är att så fort vi sett Lorraine i bild, även när Ike tittade på hennes foto har vi hört samma hiphoplåt i bakgrunden. Så även nu.) Lorraine talar i telefon, troligtvis med sina hantlangare som meddelar henne att bomben detonerat när den lille mördaren rusar in. Scenen är på samma gång absurd i sin humor och helt fasansfull i all sin brutala enkelthet. Han bara springer in och börjar hugga med ishackan. Blod flyger och smetar åt alla håll. Det går så fort. Och förmodligen skulle det vara precis så det kändes om du plötsligt blev attackerad från ingenstans. Brutalt, konstigt, du skulle inte ens hinna reagera. Ike hugger ned Lorraine och de andra på kontoret. Under attacken går hans ishacka sönder. Ike blir ledsen.

Efter en kort scen där Richard Horne tvättar av sin bil återvänder vi till polisstationen där Hawk tappar ett mynt inne på toaletten. Myntet rullar in i ett av toabåsen och Hawk böjer sig ned för att plocka upp det. När han gör det får han syn på en företagslogga på metalldörren. Tillverkaren heter ”Nez Pearce Manufacturing” och har ett indianhuvud som symbol. Nez Pearce-stammen är enligt The Secret History den stam som ursprungligen bodde i trakten kring Twin Peaks och som Hawk härstammar från. (De fick namnet av franska pälsjägare för sin sed att just pierca näsorna.) Hawk lägger också märke till att några av popnitarna i dörren saknas. Någon skulle ha kunnat pilla ned något i den ihåliga dörren.

Andy hade alltså rätt. Det var en indian de letade efter. Naturligtvis hade han rätt. Jag har sett en del personer invända mot Andy och Lucy i den nya serien. ”Så här dumma var de aldrig förr” säger somliga. Men som jag ser det är det en felläsning av karaktärerna. Jag tror varken Frost eller Lynch ser dem som dumma alls. Tvärtom är de nog genier. Men deras tankebanor går på sätt som vi andra inte riktigt kan begripa. Därför kan deras funderingar i våra öron kanske låta korkade ibland, men Andy och Lucy har betydligt mer koll än vad vi tror.

Hawk och Rövhåls-Chad.


Hawk bryter upp dörren, allt medan skitstövelsnuten nummer ett Chad säger att han minsann ska skvallra för sheriffen. Mycket riktigt hittar Hawk något. Papper som det står något skrivet på. Men vad? Kan det vara saknade sidor ur Laura Palmers dagbok? Minns ni scenen från Fire Walk With Me när Laura i en dröm får se Annie ligga i sin säng? ”Den gode Dale är i hyddan och kan inte komma ut. Skriv det i din dagbok.” Lynch har faktiskt själv i intervjuer bekräftat att det var en plantering inför en eventuell fortsättning. Nu ser vi fortsättningen. Frågan är förstås – hur hamnade sidorna i dörren till herrmuggen? Vem placerade dem där och varför? Mina tankar går till säsong två där Philip Gerard har en mycket dramatisk scen inne på toaletten. Men det är innan polisen hittat den hemliga dagboken. Som vanligt väcker varje svar bara fler frågor.

Vi får ytterligare en scen i avsnittet där vår antipati mot Chad bara växer. Doris Truman stövlar in och är upprörd som vanligt. Frank tar med henne till sitt kontor. Chad fnyser åt henne och inte ens när hans kollega upplyser honom om att Doris inte alltid varit sån här, att hon lider av psykisk ohälsa efter att deras son tog livet av sig kan Chad hålla sig från att håna. ”Han klarade inte av att vara soldat” säger Chad med retsam röst låtsasgrinar. Någon behöver verkligen lära Chad en läxa snart. (Jag har någon slags idé om att Bobby ska få skjuta honom, precis som han sköt den obehagliga polisen från Deer Meadow i FWWM. Det vore ett intressant sätt att sluta cirkel.

Del 6 avslutas på Bang Bang Bar med ett musiknummer av Sharon van Etten.

***

Inför sjunde kapitlet har vi nu en rad olika frågor att ställa oss:

- Vad kommer hända när Diane konfronteras med DubbelCoop?
- Kommer Ike ”The Spike” att attackera Dougie/Coop i hemmet eller på jobbet?
- Kommer Richard försöka röja Miriam ur vägen?
- Vad står det egentligen på sidorna som Hawk hittade och vad kommer det att leda till?
- När kommer nyckeln som Jade postade fram?
- Vad kommer löjtnant Cindy att upptäcka när hon anländer till Buckhorn?


Det finns förstås många fler frågetecken och det finns ingen garanti att vi får svaren i nästa vecka. Det är liksom det som är tjusningen.

onsdag 7 juni 2017

Twin Peaks - The Return (Del 5)

Case files.

Steg för steg, sakta men med en säker hand, leds berättelsen framåt. Bit för bit avslöjas trådarna som binder samman den expanderande väven. Vi rör oss fram och tillbaka över de amerikanska kontinenterna men det som föreföll som separata, fristående historier när vi från början mötte dem i seriens två första timmar visar sig nu allt mer vara delar av en och samma gigantiska epos – ett epos som skulle kunna framstå som en oformlig rhizom, ett nätverk utan mittpunkt, om det inte vore för att det där i bakgrunden ändå finns det bultande, blödande hjärta som är alltings centrum – Coopers resa hem, fysiskt, andligt och narrativt. Allt mer börjar Twin Peaks – The Return anta formen av ett berättartekniskt stordåd, Lynch och Frosts verkliga magnum opus. Jag har verkligen aldrig sett något liknande.

"I Love How You Love Me."


***

Vi återvänder till Las Vegas och till Rancho Rosa, det närmast övergivna villaområde där Cooper återkom till världen genom ett vägguttag. De gangsters som hade till uppgift att ta livet av honom spanar utanför samma hus. Dougies bil står kvar. De ringer sin uppdragsgivare, en tämligen sliten kvinna med ett stort blåmärke på kinden som sitter på ett torftigt kontor och lyssnar på hiphop. Hon blir inte glad över att uppdraget inte är utfört. Männen i bilens attityd tycks vara ganska manana, det blir väl gjort när det blir gjort, men kvinnan har en uppenbar tidspress på sig. Jag tänker tillbaka till del 1-2 när en boss i Vegas sa åt sin assistent att ”hon får jobbet”. Det förefaller troligt att det var henne vi nu ser de talade om. Kvinnan plockar upp en gammal BlackBerry och skickar ett meddelande till en kontakt med namnet ”Argent 159”. Argent betyder som bekant silver. Silver och guld är återkommande motiv i serien så här långt. 159 är ytterligare ett nummer att lägga på minnet. Hon skickar också siffran 2 till kontakten, en kod av något slag. Vi klipper sedan till en mystisk källarlokal där en ensam glödlampa lyser. I en skål på golvet ligger en svart låda med två röda dioder som blinkar två gånger. Meddelandet, får vi förmoda, är mottaget.

Den svarta lådan i skålen är ytterligare ett exempel på magisk teknologi, maskiner och objekt som liknar modern kommunikationsteknik men som uppenbarligen opererar efter sina egna lagar och regler. Detta återkommer mot avsnittets slut.

I Buckhorn presenterar Constance sina fynd från obduktionen av den okända huvudlösa manskroppen från Ruth Davenports lägenhet. Constance försöker sig på den ena dåliga ordvitsen efter den andra men poliserna rycker inte ens på mungiporna. Det är svårt att inte läsa scenen som en pik mot alla CSI-serier och deras vitsiga, käcka dialoger som alltid åtföljer makabra likfynd och labbtester. Vi får konstaterat att dödsorsaken var halshuggningen (läbbigt) och att offret inte ätit på flera dagar. Dock fanns något i offrets mage – en vigselring. Av inskriptionen att döma Dougies vigselring! Det här väcker ju många frågor. Vad höll Dougie egentligen på med under de tre dagar då han varit försvunnen? När vi såg honom bar han den gröna uggleringen. Hade han fått den i utbyte mot sin egen ring? Kommer polisen att kunna göra kopplingen till Las Vegas?

DubbelCoop ligger på en brits i sin fängelsecell. Hans tycks vara isolerad från de övriga fångarna och det är nog en bra idé. Han känner på sig att maten är på väg och säger även detta högt. (För sig själv? Till oss?) Tydligtvis börjar han återfå något av sina fakulteter efter sin olycka. Det är verkligen otäckt att se honom uppvisa de intuitiva egenskaper som vi annars förknippar med den gode Coop. Dubbelgångaren tvättar sina händer och ser sig i spegeln. Laddningen i scenen är total. Vad ska hända när han ser sin spegelbild? Svaret kommer i form av en flashback till originalseriens sista avsnitt – Bob och Dubbelgångaren som skrattar tillsammans. Bob som stirrar tillbaka genom den krossade spegeln. Vad som sedan händer är totalt oväntat. Kyle MacLachlans ansikte börjar morfa i spegeln, hans mun dras subtilt ut och Frank Silvas anletsdrag framträder i MacLachlans. Det är på ett sätt en väldigt simpel effekt och det är nästan så att du skulle kunna missa det om du inte är uppmärksam. Samtidigt är det oväntat. Och omskakande.

Bob rr med honom


”Du är fortfarande med mig” säger Dubbelgångaren till den Bob-liknande spegelbilden. ”Bra.” Bob är med honom. Det är ett intressant sätt att formulera det. Det är ju inte nödvändigtvis så att DubbelCoop är besatt av Bob på det sättet som säg Leland var. Den gode Coop, vår Coop, finns ju därute. Snarare tycks det ju vara så att Bob och Dubbelgångaren delar väsen med varandra. De är partners. Kanske var det så här Bob och Mike fungerade tillsammans en gång i tiden, innan han kapade av sin arm?

Apropå Mike får vi nu träffa en annan Mike: Mike Nelson, Snake, en gång i tiden partner i crime till en annan Bob, Bobby Briggs. (Den här dubbleringen är och förblir märkvärdigt fascinerande.) Mike Nelson har naturligtvis vuxit upp till att bli bilhandlare. Naturligtvis. Han kallar in en ung man vid namn Stephen på sitt kontor. Stephen, en gänglig spetta med klart drogiga vibbar, har tydligen sökt jobb hos vår vän Mike och Mike har specifikt kallat in honom på intervju för att skälla ut honom över hur förbaskat dåligt skrivet hans CV är. Jag får känslan av att de trots allt ändå känner varandra, ett tag undrade jag om de kanske till och med var far och son, men det är inget vi får veta mer om nu. ”Vilken rövhatt” suckar Mike när Stephen går. Det är tydligen lätt att glömma sina egna ungdomssynder.

Frank Truman talar med sin bror Harry i telefon. Det samtalas om provsvar och om vi inte misstänkt det sedan tidigare inser vi nu att stackars Harry måste vara svårt sjuk. Samtalet avbryts när Trumans fru Doris gör entré med en lång lista av problem hemmavid som hon är upprörd över att hennes make inte fixat ännu. Doris är väldigt intensiv. Frank lyssnar godmodigt och nickar, vilket nästan bara gör henne mer upprörd. Deras relation påminner inte så lite om Nadine och Ed i första säsongen. Båda uppenbarligen olyckliga och obekväma i sin samvaro, var och en av dem tar ut det på sitt sätt. Jag tycker omedelbart väldigt mycket om dem, båda två.

Tillbaka i Las Vegas är familjen Jones nu redo att ge sig ut för dagen. Janey-E förklarar för Cooper att hon räknat pengarna: 425,000 dollar hade han med sig hem från kasinot. Hon har gömt dem på deras vanliga ställe. När han kommer till jobbet måste han ringa dem han är skyldig pengar och ordna med ett möte. Det förstår vi ju att det inte kommer ske. Cooper är fortfarande ett barn, vilse i världen. När han tittar på lillpojken Sunny Jim som sitter i baksätet på bilen fäller han en tår. Är det ett minne från hans egen barndom som bubblar upp? Är det någon slags insikt av vad han själv förlorat, han som aldrig fick chansen att bilda en egen familj?

Eftersom Dougies bil fortfarande står kvar borta på Rancho Rosa får Janey-E ge Cooper skjuts till jobbet. Vi får en kort scen där vi ser att yrkesmördarna fortfarande spanar på bilen, men det gör också ett annat gäng i en svart bil. Janey-E släpper av Cooper och förmanar honom. ”Inget mer drickande och spelande nu!” Hon märker att han beter sig underligt men för henne verkar det bara betyda att han ”har en av sina episoder igen”.

 
"Take a look at the lawman..."


Cooper fascineras av en staty föreställande en cowboy med en pistol riktad framför sig. Cooper härmar statyn. Kanske är det åter ett barndomsminne som gör sig påmint? Nog kan en ung liten Dale ha lockats av kåbojsare på TV och velat bli som dem, en förkämpe för laget, det rätta och det goda. Statyn slår an något inom honom. Han finns fortfarande kvar där inne men har inte lyckats koppla samman alla trådar ännu. Samma sak som vi i publiken strävar efter med den berättelse vi ser. Cooper har ju alltid på något sätt varit oss – och det är han fortfarande. Doften av kaffe väcker också något i honom och det leder honom att följa med en av sina kollegor med famnen full av muggar in i en hiss och upp till kontoret. Egentligen hade kollegan inte köpt något kaffe till Dougie, eftersom han inte visste om denne skulle komma men han låter ändå Cooper ta en av muggarna. Med stor njutning sörplar Cooper i sig kaffet. När han väl hittat hålet i muggen.

I ett tidigare inlägg spekulerade jag att Dougie var mäklare, baserat på hans grälla kostym. Men så var det inte. Det visar sig att han jobbar på försäkringsbolaget ”Lucky 7 Insurance” – ett namn som knappast är en slump. Det här gör Dougies val av kläder och färgskala bara ännu mer apart. Inte undra på att ingen reagerar på att han är lite eljest.

Precis som originalserien ständigt blinkade till dåtidens TV-såpor som Dallas eller Dynastin får jag för mig att Twin Peaks anno 2017 också förhåller sig medvetet till de serier som genom åren kommit att utgöra den nya generationens prestige-TV. Vi har redan fått en slags tagning på gangsterdrama a la Breaking Bad och Sopranos. Nu flyttar Twin Peaks istället in Mad Men- eller The Office-miljö. Genom några snabba glimtar får vi ett hum om kontorsintrigerna på försäkringsbolaget och de små absurditeter som utgör vardagen där. En kollega viskar till Dougie att han täckt upp för honom medan han varit ute och vad kollegan antar supit. Det är alltså inte första gången detta hänt. Dougie var uppenbarligen en alkoholist, ännu ett skäl till varför ingen i hans omgivning reagerar på hans konstiga beteende. Reagerar gör dock kollegorna när Cooper under mötet häver ur sig att en av dem ljuger. Cooper ser ett grönt ljus spegla sig i lögnarens ansikte. Uppenbarligen håller kollegan på med någon slags skumraskaffärer och skor sig på firmans bekostnad. Åter igen gör sig Coopers gamla förmågor påminda, att kunna se igenom lögner var ju ett av hans signum som agent.

Dougie/Cooper får en utskällning av sin chef för att han kommer med anklagelser som han inte kan backa upp.  Cooper reagerar åter när han hör ordet ”agent” nämnas. Chefen ger Cooper en stor bunt med ärenden att titta igenom. Hans framtid på firman hänger på det jobb han nu gör får vi veta. Det här är närmast Lilla Fridolf eller liknande. Och i nästa klipp blir det mer slapstick när Cooper återigen behöver kissa och håller sig om snoppen likt en femåring. En av hans kvinnliga kollegor smyger in honom på damernas och passar på att flörta lite med honom. Dougie var nog inte främmande för sånt. Även om ingen riktigt förstår hur illa ställt det är med Dougie är ändå alla runt honom ganska hjälpsamma. Han har ändå på något vis universum på sin sida.

Någon som däremot har allt mot sig är managern på Silver Mustang Casino. Som han själv misstänkte är ägarna inte glada över utbetalningen av 425,000 till en vinnare som drog trettio megajackpottar i rad. Ägarna, spelade av Jim Belushi och Robert Knepper spöar brutalt upp sin manager, som de misstänker måste varit inblandad på något sätt, allt medan några dansare/värdinnor lite blasé ser på. På klassiskt maffiamanér väser de åt den misshandlade chefen att lämna stan för alltid varpå de slänger ut honom och befordrar näste man på tur, som själv ser så där glad ut över sitt nya ansvar. Det är en väldigt brutal scen inte bara för dess faktiska våld utan även i den nakna råa maktstruktur som blottas. Det hade lika gärna kunnat vara en scen ur Game of Thrones. ”Meddela oss direkt om han visar sig igen” säger Belushis karaktär och pekar på videon av Cooper. Vilket förstås får oss att tänka att han kommer göra det.

I väntan på domen.


Vid Rancho Rosa, som förövrigt också är namnet på Frost och Lynchs nya produktionsbolag, smyger sig den lille killen med den missbrukade mamman i huset tvärs över gatan från där Dougies bil är parkerad ut. Han såg ju när en av gangstrarna fäste något under bilen och han är så klart nyfiken på vad det kan vara. Eftersom vi intresserar oss för siffror kan vi notera att lillkillen har en etta på bröstet. (”119” gastade ju hans mamma sist.) Han böjer sig ned och ska börja pilla på den blinkande modulen när den svarta bilen från tidigare dyker upp. Vi förstår att det rör sig om ett gäng biltjuvar som spanat in fordonet och nu ska jacka den. De kastar sten mot lillkillen för att schasa bort honom men har inte mer än tagit sig in i bilen innan bomben undertill utlöses och de dör branddöden. Tur i oturen för lillkillen som rusar tillbaka hem och observerar resten av eldsvådan genom fönstret. Hans mamma vaknar till men har inte märkt något av vad som hänt. Ovanligt dånande dramatisk musik spelas.

Under tiden har vår vän sexarbetaren Jade fått sin härliga gula jeep tvättad och hittar hotellnyckeln som Cooper tappade på bilgolvet. Jade, som ju har huvudet på skaft och är ordentlig av sig, stoppar nyckeln i en brevlåda precis som instruktionen på baksidan säger. Vad kommer hända när den kommer fram? Intrigtrådarna flätas vidare.

Vi får vår första glimt av vår favoritdiner RR i Twin Peaks. En skylt visar att de har take-away på baksidan nu mera. Rimligt. Norma sitter och går igenom bokföringen och ser när Shellys dotter Becky (spelad av Amanda Seyfried, eftersom så klart) kommer in. Becky verkar jobba på ett bageri och har med sig bröd men egentligen är hon tar för att tigga pengar av sin mamma. Becky, får vi veta är tillsammans med Stephen – loserkillen som inte fick något jobb av Mike. (Enligt eftertexterna har de samma efternamn så tydligen är de rent av gifta.) Norma och Shelley ser oroat på. De vet att något måste göras. Om några har erfarenhet av ohälsosamma destruktiva relationer är det ju dessa damer. Och ändå upprepar sig historien. Nu verkar förvisso inte Stephen vara den våldsamma typen, än så länge, men paret har problem. Och det är inte första hand det att Stephen är arbetslös utan kanske främst det faktum att de är drogmissbrukare. Becky ser på ytan mer samlad och ordentlig ut med det är tydligt att hon är lika torsk på näsgodis som han är. Becky, den sköra vackra blondinen som bakom fasaden lever i ett kaos av problem, väcker så klart minnena av Laura. Och när Lynch vilar på närbilden av hennes ansikte, hög som ett hus, medan romantisk femtiotalsmusik spelas i bakgrunden är det som om mitt hjärta vill gå i bitar. Hur kan något vara så vackert, så fullt av extas och förundran och samtidigt så bottenlöst tragiskt och eländigt? Det är möjligen seriens starkaste ögonblick hittills.

Några korta scener följer. Dougie lämnar kontoret och blir stående framför statyn. Andy och Hawk fortsätter att gå igenom bevismaterialet från Laura Palmer-fallet, men Andy har fortfarande inte hittat några indianer.

Vad som nu följer är dock avsnittets absoluta guldkorn, nämligen Doktor Jacobis, förlåt Doktor Amps webshow. För naturligtvis har Jacobi en vlogg där han sitter ute i skogen. I en monolog som är så makalös att den knappt låter sig sammanfattas rasar han mot myndigheter och storföretag. Det är vänsterversionen av den stora konspirationsteorin. Allt slängs in i hans arga rant. Han har bisarr rekvisita som han satt ihop, bland annat en ”kosmisk ficklampa” med vingar på. ”Cancer! Vårtor! Psoriasis! Var är polisen när vi behöver dem?” Hans utfall verkar helt tagna ur luften, men vi ser att han läser innantill. Vi ser också att han har åtminstone två åskådare med – Jerry Horne och Nadine Hurley. Nadine ser ut att nicka mycket instämmande. Slutklämmen är dock det mest fantastiska. Vi behöver gräva oss ur skiten, upplyser Dr Amp. Och det görs bäst med hans guldmålade spadar, som du kan köpa för 29,99! Det är verkligen den amerikanska mentaliteten i ett nötskal. Konspirationer och infomercials i ett! Och förstås, vansinnigt roligt. Viktigt att hålla i minnet – skämtet hade inte gått hem på samma sätt om det inte hade etablerats så omsorgsfullt under de långa tillsynes poänglösa scenerna där Jacobi får spadarna levererade och sedan målar dem. Det är en mästarklass i komisk tajming.

Dr Amp. Köp hans spadar!

 
I Pentagon blir en överste Davis informerad av sin attaché löjtnant Cindy Knox att en träff på Major Briggs fingeravtryck dykt upp igen. Den här gången från polisen i Buckhorn. Tydligen är det sextonde gången det hänt under de här tjugofem åren. Det här tycks ju stödja min teori – den döda manskroppen i Buckhorn, han som hade Dougies ring i magen, det är faktiskt liket efter Briggs. Han har inte varit död hela den här tiden som alla tror. Davis skickar Knox för att undersöka. ”Det är förmodligen inget” säger han. ”Men om det är det måste vi meddela FBI.” Trådarna knyts samman.

Vi går till the Roadhouse i Twin Peaks och tror först att det betyder att avsnittet är slut. Men inte. På scenen spelar ett band som heter Trouble (där en av Lynchs söner ingår) en pulserande vild musik. Vid ett bord, rakt under en ”Rökning förbjuden”-skylt sitter en ung man och blossar. Vi får egentligen inte veta något om honom men den som läser eftertexterna noga kan upptäcka att karaktären heter Richard Horne! Det väcker hur många frågor som helst! Vems Hornebarn är detta? Och Richard, det var ju ett av namnen som jätten bad oss minnas i avsnitt 1. En bartender säger åt Richard att släcka cigaretten och han svarar med ett ”Tvinga mej.” Chad, den dryga polisen från förra avsnittet, säger att han ska ta hand om det men vi ser att Richard överlämnar ett cigarettpaket med pengar i stället. Uppenbarligen någon slags drogbusiness som pågår här. Det förvånar mig inte alls att Chad av alla är en korrupt snut.

Djupt obehagligt.

 
En ung tjej har spanat in Richard och fascineras av hans bad boy-aura. Hon frågar om han har eld och han svarar med att ganska brutalt antasta henne sexuellt. Han kopplar ett grepp om hennes hals och frågar om hon vill knulla. Hennes vän säger åt honom att släppa henne men Richard bara hånflinar. ”Jag ska skratta när jag knullar dej, din bitch”. Allt medan musiken ryter backanaliskt. Det är en genuint otäck scen.

I en ordlös scen får vi se när Tamara Preston undersöker Coopers fingeravtryck. Hon verkar upptäcka något, vad vet vi ännu inte. Samtidigt får DubbelCoop i fängelset göra sitt telefonsamtal. Han är medveten om att allt övervakas och han stirrar direkt in i kameran medan han pratar, åter som om han var medveten om en publik – vilket han ju nu faktiskt har. ”Vem ska jag ringa?” funderar han högt. ”Ska jag ringa till Mr. Strawberry?” Det skulle kunna vara bara ytterligare ett stycke nonsens men fängelsedirektören ser ut att ta illa vid sig. Vet han vem Mr. Strawberry är? I stället slår DubbelCoop en lång rad siffror på telefonen och plötsligt börjar lampor och larm blinka. Det är som om hela fängelsets elektroniska system fått toppjuck. Det är återigen den magiska teknologin som är i farten. Jag förväntade mig halvt om halvt att DubbelCoop skulle försvinna genom telefonlinjen men istället lämnar han ett meddelande: ”Kon hoppade över månen”, en referens till den klassiska engelska barnramsan. Samtidigt klipper vi till Buenos Aires. Tydligen är det där som den mystiska svarta lådan i träskålen befinner sig. Den blinkar igen och förvandlas sedan, imploderar till en liten svart klimp. Meddelandet mottaget?

För oss som sett de bortklippta scenerna till FWWM och kanske rent av läst manuset (det finns att hitta på nätet om du letar) har Buenos Aires en särskild betydelse. Det är där Phillip Jefferies befinner sig innan han plötsligt dyker upp på Coles kontor och det är dit han sedan återvänder. Jefferies har redan nämnts flera gånger i serien och verkar ha en viktig roll i bakgrunden. Fortfarande finns inget som tyder på att Bowie hann spela in något innan sin död, men vem vet? Och om armen kan bli ett träd vem vet då vad Bowie kan komma tillbaka som?

Eftertexterna är extremt melankoliska det här avsnittet när de rullar över bilden av Cooper som fortfarande stirrar på statyn med sina mappar i famnen. Han sträcker ut handen mot statyns skor. Sina egna lämnade han ju kvar i rymdstationen mellan världarna.


***


Det finns mycket att spekulera kring efter del 5. Exakt hur kommer de olika trådarna dras samman. Jag måste säga att jag ser fram emot när löjtnant Knox dyker upp i Buckhorn. Jag hoppas vi får se henne och agent Preston som ett team i jakten på vad som pågår. Jag ser också fram emot att få träffa Audrey. Lynch och Frost låter oss suga på den karamellen ett tag till. Blir det hon som kommer göra kopplingen till Cooper när nyckeln till rum 315 anländer med posten. Är det hon som är mor till den vidrige Richard. Jag hoppas ju inte det. Men om hon är det, vem är det då som är fadern? Kan det, svälj, vara DubbelCoop?


Jag har också sett en del spekulationer online om att scenerna i Las Vegas skulle utspela sig i en annan tid än övriga serien. Årtalet 2003 har nämnts. Så vitt jag kan se bygger de teorierna på rena cirkelargument och det finns inget så här långt som tyder på att det skulle stämma. Tvärt om förefaller det mig som om serien, trots sina många sidospår och sin oändliga bredd är relativt rakt berättad. Men den som lever får se.