tisdag 15 augusti 2017

Twin Peaks - The Return (Del 14)

We are like the Dreamer

Men vem är det som drömmer?


Det var länge sedan jag tappade hakan så manga gånger i rad som när jag såg det här avsnittet första gången. Visst är fortfarande del 8 det visuellt mest häpnadsväckande kapitlet av The Return men det här, den fjortonde delen, det fick verkligen mitt huvud att snurra. Det slog mig ännu en gång med enorm kraft, som det gjort flera gånger förut vilken gåva den här serien är. Att den bara faktiskt existerar överhuvudtaget är i det närmaste ett mirakel, det har jag sagt flera gånger redan. Men att den dessutom har förmågan att plocka upp mig i sina händer och vrida ur mig som en disktrasa, att den förmår göra saker med mig som jag ärligt talat inte längre trodde att konst eller fiktion kunde göra – det är den verkliga presenten. Och jag är oändligt tacksam.

Nu är vi på väg mot slutet. Efter det här avsnittet återstår fyra timmar och de två sista avsnitten kommer att visas tillsammans som ett dubbelavsnitt. Jag vågar fortfarande inte göra någon slags förutsägelse om var exakt allt kommer att sluta, särskilt inte efter de överraskningar som den här veckan bjöd på. Möjligen har jag vissa aningar. Jag tror fortfarande att de två sidorna av agent Cooper måste återförenas för att han ska komma tillbaka. Jag tror också fortfarande att de flesta, om inte alla, viktiga karaktärerna kommer att hamna i Twin Peaks innan allt är över. Och jag är ganska säker på att Julee Cruise kommer framträda på the Roadhouse i sista avsnittet. Utöver det – ja, vem vet?

***

Från sitt hotellrum i Buckhorn ringer Gordon Cole till polisstationen i Twin Peaks. Äntligen börjar även de här sidorna av historien att pusslas samman. I en fin liten scen får Gordon först byta ett par ord med Lucy. Det är ytterligare en av dessa nonsensdialoger som vid första anblicken kan verka bara som ett tramsigt litet skämt men som vid närmare anblick rymmer något större. ”Har du varit där i alla dessa år?” frågar Gordon och Lucy svarar på frågan bokstavligt. Nej, hon har varit hemma ibland också. Och en gång var hon och Andy utomlands på semester. Det var ju skönt att höra. Det är ett typiskt exempel på ett absurdistiskt förhållningssätt till språk och mänsklig kommunikation.

Gordon blir inkopplad till Truman. Lucy upprepar sitt mantra om telefonen med lampan som blinkar och som vi ska se senare i avsnittet kan det också visa sig vara något som rymmer mer än vad vi tidigare trott. Gordon tror först att han talar med Harry men istället blir det Frank som får dela med sig av sina uppgifter. De har hittat sidor ur Laura Palmers hemliga dagbok. Det kan tyda på att det finns två Cooper. Gordon tackar för informationen.

Albert lägger ut texten för Tammy.


Samtidigt fortsätter Albert att berätta för Tammy (och oss) om Blå Ros-gruppens tillkomst. Här kan vi notera att FBI förvandlat ett annat av rummen på hotellet till världens mest högteknologiska sambandscentral. Vad de ska med all utrustning till kan vi bara gissa oss till. Fallet som Albert berättar om är kittlande nog att jag skulle vilja se en helt egen prequel-film om det. 1975 anlände två FBI-agenter (vi får senare veta att det var Cole och Jefferies) till ett motell i Olympia, Washington för att arrestera en kvinna vid namn Lois Duffy. De hör ett skott och rusar in. Två kvinnor är där inne. En är skjuten i magen och döende. Den andre håller i en pistol. Men de är båda samma kvinna. Båda är Lois Duffy. Den döende kvinnan viskar: ”Jag är som den blå rosen”, hon ler och hon dör. Sedan försvinner hon framför deras ögon. Den andra Lois Duffy tar senare livet av sig i sin cell. Tänk om vi hade kunnat få se detta med sjuttiotalsversionerna av David Lynch och David Bowie i rollerna!

Tammy gör en intressant koppling här när hon beskriver den dubblerade kvinnan som en tulpa. Tulpa är ett begrepp som ursprungligen är hämtat från tibetansk buddism och som också letat sig in i olika västerländska ockulta traditioner. Det är i korthet en tanke som givits fysisk form, ibland ett uttryck för en kollektiv idé: en grupp människor som tillsammans tror så starkt på något att det blir verkligt. Det finns fans som har gjort kopplingar mellan sådana här idéer och Twin Peaks ända sedan nittiotalet men det är första gången som begreppet faktiskt yttrats i serien.

Gordon kommer och ger Albert något papper av något slag. Vi vet inte vad men de har något på gång. Efter att en förvånansvärt obehaglig siluett av en fönstertvättare fått Gordons hörapparar att få överslag kommer också Diane in. Gordon vill veta om DubbelCooper nämnde något om major Briggs den där kvällen, den sista kvällen då dubbelgångaren och Diane sågs. Diane vill förstås fortfarande inte tala om den kvällen men när Gordon pressar henne ger hon med sig. Ja, han talade om major Briggs. Vad som sades får vi dock inte veta. Albert visar upp den ring som Constance hittade i Briggs mage – Dougies vigselring. Och när han läser upp inskriptionen reagerar Diane med stor förvåning. Detta är avsnittets första stora ”tappa-hakan-stund”. Janey-E är Dianes halvsyster!

Jag menar naturligtvis är hon det. Självklart! Och ändå – va? Hur? Vad i? Jag antar att vi vet var hennes konstiga namn kommer ifrån nu. E står naturligtvis för Evans, Dianes efternamn och får vi anta då också Janeys flicknamn. En ledtråd dold fullt synlig hela tiden. Och självklart ska Laura Dern och Naomi Watts spela systrar. Det är ju perfekt. Det här får mig så klart att hoppas på att vi kommer få en riktigt smaskig scen mellan dessa båda figurer innan allt är slut.

Lika som bär?


Frågan är ju som alltid hur mycket vi kan lite på Diane. Vad vet hon egentligen? Hon påstår att hon och Janey-E inte har pratats vid på flera år. Att de inte umgås. Hon vet att systern är gift med en Dougie Jones. Men har hon aldrig sett ett fotografi på honom? Jag antar att det är möjligt. Men om hon har det så måste hon ju ha känt igen honom. Vet hon kanske om att hennes syster är gift med en – ja, låt oss kalla honom tulpa då? Det kan ju i alla händelser inte vara en slump att Dougie hamnat hos just henne! Som vanligt väcker varje nytt svar en ny fråga.

Gordon tar via telefon kontakt med det lokala FBI-kontoret i Las Vegas för att få tag på Dougie och Janey-E. (Fantastisk scen för övrigt där den ene av de två lokala agenterna tappar humöret på den andre.) Det här kan pegga upp för en riktigt dramatisk scen om FBI anländer samtidigt som Dougie får påhälsning av Hutch och Chantal. Ni hörde det här först! Under tiden ursäktar sig Diane. Låt oss gissa att hon går för att skicka lite fler skumma SMS, om det nu verkligen är DubbelCoop hon messar med eller kanske ”Jefferies” eller vem vet, det skulle kanske till och med kunna vara Janey-E själv. Vid det här laget känns det som om det mesta är möjligt. Gordon själv har dock något annat viktigt att berätta. Han har haft en dröm om Monica Bellucci igen.

Flera gånger har jag tittat på rollistan över The Return, fascinerats över alla de nya skådespelarna och funderat över vad för slags roller de skulle komma att spela. I vissa fall har jag kunnat pricka rätt bra. Jag antog att Michael Cera skulle spela Lucy och Andys son. Jag gissade att Amanda Seyfried skulle vara Shellys dotter. Jag trodde rätt när jag trodde att Jim Belushi skulle vara någon slags gangster. Inte på hundra år hade jag dock gissat att Monica Bellucci skulle spela sig själv! Men där är hon. I Paris möter Gordon Cole henne tillsammans med några av hennes vänner. Det är en scen som omedelbart fångar något djupt obehagligt med sitt svart-vita foto och låga dova ljudmatta, trots att inget egentligen händer till en början. Gordon säger att han är medveten om att Cooper är där men han kan inte se sin väns ansikte. (Och det får inte vi heller, åtminstone inte mer än hans käke.) Så citerar Monica Bellucci plötsligt ur Upanishaderna: ”Vi är såsom drömmaren som drömmer och som sedan lever inuti drömmen”. Men, tillägger hon vem är drömmaren? Det kan man verkligen fråga sig. (I originalcitatet är det världssjälen Brahman som åsyftas.) I Twin Peaks, liksom i Lynchs konstnärskap i stort, är gränsen mellan dröm och verklighet aldrig helt tydlig. Gordon ser Monica titta över axeln på honom och när han vänder sig om ser han sig själv som en yngre man. Bilden är tagen från Fire Walk With Me och vad som följer är en slags repris av den scen från den filmen där Bowie som Jefferies plötsligt dyker upp på Gordons kontor efter att ha varit försvunnen i två år.

Ja, vem är detta?


Så fick vi alltså ändå se David Bowie i The Return. Inte något nytt material förvisso men ändå högst betydelsefullt. Gordon fäster särskild vikt vid när Jefferies pekar på Cooper och frågar ”Vem tror du det är där?” – en replik som redan då 1992 föreföll som en plantering av något som komma skulle. Och nu, i och med den här drömmen är det plötsligt som om Gordon kan minnas händelsen. Som om han inte riktigt kunde vara säker på att det faktiskt hänt tidigare. Flera gånger när jag sett Fire Walk With Me har jag undrat för mitt stilla sinne om just den här scenen faktiskt är någon slags drömsekvens. På något sätt verkar Gordon och Albert undra detsamma. De minns men de minns inte. Vi har sett den effekten förut, efter att de fann portalen och Bill Hastings dödades. Och vi kommer strax att få se samma sak hända igen.

I Twin Peaks gör sig Bobby, Hawk, Truman och Andy redo för sin expedition ut i skogen till den plats som de letts till av Briggs meddelande. Bobby har varit och skaffat matsäck. Men först har de en annan sak att klara av. De lurar in Chad i konferensrummet – dumme Chad tror väl han också ska få en smörgås – istället blir han oceremoniellt arresterad för sina missdåd. ”Vi har haft ögonen på dej flera månader” berättar Truman medan den ilskne Chad får handklovar och en gratis resa ner till häktet i källaren. Tydligen hade han aldrig lurat någon. De visste hela tiden vad han gick för. Scener som den där de kör ut honom från konferensrummet eller när Lucy spanar efter honom när han ska ”hämta posten” framträder nu i nytt ljus. Det är också ytterligare exempel på att det faktiskt också görs riktigt polisarbete på stationen även om vi inte alltid för se det.

Så tar då gänget bilen ut så långt de kan i skogen innan de måste fortsätta till fots. Bobby, som kan vägen, tar täten. Elledningar sprakar. Hela färden genom detta majestätiska landskap är absolut perfekt i sin stämning. Det är precis så här det kan kännas att ge sig ut i det okända. På vägen passerar gruppen också en å. Jag undrar om det kanske kan ha varit här som Cooper och Briggs tältade på sin fisketur när Brigg försvann i säsong två? Det vore inte alls omöjligt. Bobby berättar att de är nära platsen där Briggs lyssningsstation låg, men att inget finns kvar av den nu. Allt är bortschaktat. Men Jack Rabbits palats finns kvar. Det visar sig vara en stor stubbe eller rest av en trädstam efter ett fallet träd. Det är verkligen lätt att tänka sig att detta är en plats som skulle kunna fånga en ung pojkes fantasi. Eller min här och nu för den delen. Om jag hittade en plats som den här i skogen skulle jag nog omedelbart känna igen den för vad den här – en helig plats.

Palatset.


Trädstammen ser lite ut som ett slott eller en ruin efter ett slott. Faktum är att den inte alls är olik byggnaden på klippan mitt i den purpurfärgade oceanen från del 8. Det och det faktum att Bobby kallade det för ett palats för åter tankarna till major Briggs berättelse om sin vision för Bobbys öde från säsong två av den ursprungliga serien. Där berättar han också om hur de återses i framtiden i ett stort palats – han använder just det ordet. Värt att bära med sig.

Också värt att bära med sig är jord i fickan från den här platsen när de nu ska fortsätta. Så hade major Briggs instruerat och Andy påminner om det. Bra jobbat Andy. Våra äventyrare fortsätter. Stämningen blir om möjligt än mer osäker. Och filmbilden börjar subtilt rycka lite. Inte exakt slowmotion, inte exakt så att den hoppar, bara laggar lite, lite. Så kommer de då dit där de ska. En glänta i skogen. Rök stiger upp ur marken och elektriciteten surrar. Vi ser ett ensamt träd likt de i Glastonbury Grove. På marken en märklig krater som vid närmare anblick visar sig innehålla någon slags gulaktig olja. Så lättar röken och vi ser att på marken ligger också någon. En människa. En naken kvinna. Vi ser henne inte ordentligt först. Andy är snabbt framme och när hon rullas över mot henne ser vi plötsligt vem det är och min käke ramlade i golvet igen.

Det är Naido – kvinnan som Cooper möte i purpurvärlden i del 3, hon som hjälpte honom, som slog om spaken på den märkliga rymdstationen, som sedan föll handlöst ut i universum. Jag hade hoppats att vi skulle få träffa henne igen men att hon av alla skulle vara just här, just nu, det hade jag inte väntat mig. (Jag tror förresten inte att jag kallade den här karaktären för Naido i mitt inlägg om del 3, men så heter hon tydligen enligt eftertexterna.) Naidos ögon är fortfarande igenvuxna, även om hon har vad som ser ut som skärsår i ansiktet nu, och hon försöker fortfarande förgäves prata utan att få fram något. Männen som står runt henne är förbluffade, nästan hypnotiserade. Mötet med det okända ute i skogen kan ha den effekten. De är i bokstavlig mening förtrollade i det här ögonblicket.

Truman noterar att klockan nu är 14.53 (ja, han säger förstås 2.53) och i samma ögonblick får vi se en ny portal öppnas i luften framför dem. Precis som den Gordon såg I Buckhorn, med den skillnaden att i hans fall var centrum av virveln svart medan den här är vit. Knappast en slump. Expeditionen ser storögt på men det som nu händer är nästa stora tappa-hakan-stund. Jag som inte hunnit plocka upp den från förra gången.

Andy försvinner. Dras in genom portalen får vi tänka och materialiseras i ett rum som vi känner igen. Det svart-vita rummet från första och åttonde delen. Jättens domän. Det som vi kanske kan anta är den vita hyddan. Andy är i den vita hyddan! Jag menar, självklart är han det. Här har jag hela tiden trott att det skulle bli Hawk som skulle ut och resa till andra dimensioner. Men nej. Det blir Andy. Naturligtvis. Vem har en renare själ och ett större hjärta än Andy Brennan? Och Jätten är där. Fast vi kan inte kalla honom för Jätten längre. Och vi behöver inte skriva ut en massa frågetecken heller. ”Jag är Brandmannen” förklarar han.

Vem skulle han annars vara? Vi minns larmet som gick i del 8. Ett brandlarm. Allt faller på något sätt på plats. Brandmannen lyfter sin hand och plötsligt har Andy vad som ser ut som en slags stiliserad stor kotte i handen. Samtidigt samlas rök ovanför hans huvud. Vi ser att i taket ovanför stolen där Andy sitter finns stora runda fönster. Andy ser upp mot ett av dem och där blir han förevisad en serie bilder. Som vi vet så delar Brandmannen gärna med sig av information men sällan i helt tydlig form.

Rätt man på rätt plats!


Det första Andy ser är Experimentet, den otäcka figur som dök upp i glaslådan i New york. Och han får också se hur Experimentet spyr fram sin avkomma. Han ser ägget med Bobs ansikte i. Så fler snabba bilder från del åtta. Skogshuggarna utanför närbutiken. Den läskige skogshuggaren som ser ut som Lincoln och som tydligen fortfarande har fått nån eld till sin cigg. Sedan ser Andy och vi elledningar och därefter draperierna från det röda rummet. Där är Lauras porträtt omgivet av två änglar. Naido på marken i skogen. Sedan Cooper. Cooper som klyvs i två. Den gode Cooper och hans dubbelgångare. Det som följer är nog trots allt det mest spännande av alla dessa bilder. Vi ser telefonen med lampan som blinkar. Den som Lucy alltid talar om. Och sedan ser vi Lucy själv. Och Andy som leder henne genom en korridor, som för att visa henne något. Men vad? Vad än det är så utgår jag nu från att Andy och Lucy kommer ha en viktig roll att spela. Så ser vi Naido igen på marken i skogen, nu med Andy vid sin sida. Slutligen som sista bild ser vi elstolpen med nummer 6 på. Den där elstolpen som på något märkligt sätt verkar följa efter Carl Rodd. Därefter är föreställningen slut. Röken samlas i kotten som Andy håller i sin famn. Kotten försvinner. Så även Andy.

Vi är tillbaka vid den stora trädstammen. Sakta börjar Truman, Bobby och Hawk tona sin i bilden. Jag antar att jorden i deras fickor på något sätt förankrade dem till den här platsen och förde dem tillbaka hit. Sist av alla tonar Andy in. Han bär Naido i sin famn. Han är lugn och samlad och han vet vad som måste göras. Naido är mycket viktig. Det finns dom som vill döda henne. De måste beskydda henne. Resten av gruppen är fortfarande tagna av vad som skett och Truman kan inte annat n att låta Andy ta kommandot här. Varken han själv eller Hawk kan komma ihåg riktigt vad som hänt. Precis som Gordon och de andra i Buckhorn.

Andy styr upp situationen.


Så blir Naido satt i en cell på polisstationen för att förhoppningsvis vara säker där. Som tur är har Lucy en gammal morgonrock som deras stackars ”gäst” kan få låna. Ett par celler bort sitter Chad som gapar ut sin galla mot Andy. Men Andy ger honom svar på tal. Han upplyser ad om vilken dålig människa han är och att det är såna som han som ger polisen ett dåligt namn. Väl rutet Andy. Och som om det inte var illa nog för Chad att behöva sitta i bur – mitt emot honom sitter ett fyllo med sönderslaget ansikte som droppar blod på golvet och härmar allt som sägs. När han inte tjuter som en apa. Det kan gott Chad ha tycker jag. Men det är också ännu en djupt obehaglig scen mitt i all absurdism. Sättet som fyllot låter på. Ett skriande, obehagligt tjutande – inte helt olikt ljudet av fönsterputsaren tidigare – det djuriska, omänskliga ljuset från hans mun, det för tankarna ändå tillbaka till pilotavsnittet av den första serien där Bobby gör ett slags skällande ljud mot James i cellen intill. En av mina absoluta favoritscener i hela Twin Peaks, för övrigt.

En härmapa.


Det är säkert en helt medveten koppling för efter den här scenen förflyttas vi faktiskt till just James. Det visar sig att han jobbar som väktare på Great Northern Hotel nu för tiden. (Jag gissar att gitarrspelet mer är ett hobbyprojekt.) Så där sitter James på en lastbrygga med sin jobbarkompis Freddie, som vi skymtade förbi som hastigast i slutet av del 2. Vi var många som undrade över den där gröna handsken som Freddie hade på sig och det faktum att han verkade prata med en väldigt brittisk dialekt. Det visar sig att Freddie är från London. Och han är superstark! I alla fall i handen som hans handske sitter på. Han försöker knäcka nötter med den handen men är så stark att det bara blir pulver av dem. Då är du faktiskt stark. James är lite nyfiken på den där handsken. Var kommer den ifrån? Och varför kan Freddie inte ta den av sig? Freddie själv är först lite tveksam till att berätta, men James övertalar honom tillslut.

Och det vi får höra är verkligen något helt oväntat. Freddie redogör för hur han en kväll, när han var på hemväg från puben och funderade över vad han ville göra med sitt liv sögs in genom en portal i luften. Och vem mötte han på andra sidan? Brandmannen såklart. Och Brandmannen gav honom en uppgift, att gå in i närmaste järnhandel. Där skulle Freddie hitta en öppnad påse med en grön diskhanduk i. Den skulle han köpa. Det är folksaga och superhjältens ursprungshistoria på samma gång. (Vi ska inte glömma att Mark Frost var inblandad i de två ganska dåliga Fantastiska Fyran-filmerna från 00-talet.) Expediten ville först inte sälja den enda handsken åt Freddie, men han upptäckte att när han tog på handsken fick han superstyrka. Fast nu kan han inte ta den av sig. Den är en del av honom nu. Och Brandmannen sa också en annan sak: Att Freddie skulle bege sig till Twin Peaks i Washington, USA. Där väntar hans öde.

Freddie, även känd som "Gröna Näven"


Vad exakt det där ödet kan vara kan vi än en gång bara ana oss till men jag har redan sett otaliga skämt på Twitter om att vi kommer få se Freddie bryta arm med DubbelCoop. Hoppas kan vi alltid!

James vet nog inte riktigt vad han ska tro om den här historien men beger sig ned i källaren för att titta till pannrummet en sista gång innan de båda slutar sitt pass. Inte visste jag att hotellet hade ett så stort läskigt pannrum men jag antar att det är fullt rimligt. Och när James stiger ner där, bland rör och rök så hör både han och vi samma slags vibrerande ton som Ben och Beverly tidigare jagat runt uppe på Bens kontor. Men här låter det ännu högre, ännu mer intensivt. Var och en som har sett lite skräckfilm känner nog hur nackhåren reser sig. James närmar sig en stängd dörr och det är som om både han och vi anar att något finns där på andra sidan.

Vad det är får vi dock inte veta. Men skräckfilmsmotivet fortsätter när vi förflyttas till en bar vid namn Elks Point #9. (Bra namn ändå.) Sarah Palmer släntrar in. Jag menar vad göra när vodkan är slut hemma? Måste du ha Bloody Mary då är tydligen Elks Point närmaste stopp. Det verkar inte vara världens fräschaste bar, men jag gissar att det inte är atmosfär som Sarah är ute efter. Hon beställer sin drink men hinner knappt sätta sig till rätta förrän en ytterst obehaglig man med hästsvand, keps och en t-shirt med den fräcka texten ”Truck You” på kommer fram till henne. (Vi minns Bulahs ord från del 1: ”Det är en värld av lastbilschaffisar.”) Jag vet inte varför just den här chaffisen tycker det verkar som en bra idé att ragga på en nedsupen 70+ dam men det gör liksom bara allt så ännu mer ruggigt på något vis. Och inte kan han ta ett nej heller. Sarah ber honom att lämna henne i fred och mannen blir omedelbart otrevlig. Han blir grov i mun, han börjar hota med sexuellt våld men han anar inte vem eller vad han ger sig på.

Sarah?


Avsnittets sista riktigt stora hak-tapp kommer när Sarah plötsligt tar av sig sitt ansikte! Precis som Laura gjorde i det röda rummet. Men där Laura var fylld av ett bländade ljus bär Sarah bara mörker inom sig. Mörker och något som far ut likt en ormtunga. En bild av en hand där ringfingret är mörkt. Den andliga noden som vi minns från del 7. Och så ett leende som skulle få katten i Alice i underlandet att gå och gömma sig. Sarah sätter tillbaka sitt ansikte och gör sedan ett snabbt utfall mot mannen. Med ett kvickt hugg sliter hon strupen av honom.

Vad fick vi precis se? Vad har hänt med Sarah? Något har hon blivit. Om hon inte alltid burit detta inom sig, men det tror jag inte. (Även om det är en populär teori att hon kanske var flickan som svalde kackerpaddan i del 8. Fast jag vet inte, det känns ändå inte rätt för mig.) Efter utfallet skriker Sarah till. Hon har heller inget blod på sig. Är hon medveten om vad som precis hänt eller inte? Om något har tagit sin boning i henne, vad kan det då vara? Jag tror knappast det är Bob, Snarare i så fall Bobs ”mamma”, Experimentet? Eller kommer mörkret bara från Sarah själv? Vi minns också skogshuggarens lilla dikt: ”Hästen är ögats vita och mörkret däri”. Hästen och Sarah Palmer hänger trots allt samman på något vis.

Avsnittets sista scen tar oss en än gång till Bang Bang Bar och ett möte med karaktärer som vi inte tidigare träffat, Megan och Sophie. Men den här gången kan vi faktiskt pussla samman lite av vad de säger. De pratar om droger och ”dårhuset”, som dock verkar vara en plats där droger anskaffas snarare än ett faktiskt mentalsjukhus. Men så pratar de om Billy. Billy igen. Billy som Audrey ”letar” efter. Och Sophie berättar om när hon såg Billy senast. Hon var hemma med sin mamma. Och kanske sin morbror, hon är inte säker. Så kom Billy. Han hoppade ett staket och sprang fram till huset. Han blödde från mun och näsa. Precis som Audrey berättade att han gjorde i hennes dröm. Billy kommer in, slår huvudet i vasken. Blod sprutar. Han springer ut igen. ”Vad heter din mamma?” frågan Megan. Sophie tvekar lite. Sedan svarar hon: ”Tina.” Ytterligare ett namn vi känner igen från Audreys historia. Och den här Billy som blöder både från näsa och mun, låter inte det som det där fyllot i cellen mitt emot Chad? Det är ännu en scen som får oss att undra över vad som faktiskt händer i staden och hur allt i slutändan hänger samman men den här gången känns det åtminstone som om saker och ting är på väg att komma samman.

***


Musiknumret över eftertexterna var förmodligen det av alla jag tyckt minst om av alla så här långt. Men det hade en energi och en framåtrörelse över sig som kändes passande för den här fasen av The Return. I ett avsnitt med så här många överraskningar kan det räcka gott och väl.

tisdag 8 augusti 2017

Twin Peaks - The Return (Del 13)

What story is that, Charlie?

Jag tänkte att vi skulle tala lite om tid i Twin Peaks den här gången. Känns som om det är passande för det här avsnittet. Det är ett spännande ämne för det är på samma gång något som hålls fram som väldigt viktigt i själva texten, samtidigt som det också är något som vi aldrig tillåts göra oss helt klara över. Vilket jag misstänker är meningen.

På många sätt handlar hela The Return om just hur tiden passerat. Själva poängen att vi nu befinner oss tjugofem år senare är liksom inbyggd i seriens själva förutsättning och fungerar samtidigt som både en strukturerande princip och som tematik. Åldrande, överlämnandet från en generation till nästa, saknad och ja, kanske rent av också lite nostalgi återkommer hela tiden i olika former i berättelsen. Samtidigt är serien noga med att inte säga exakt när den faktiskt utspelar sig. Vi vet att det är tjugofem år senare bara. Och det får liksom räcka så. Eftersom originalserien utspelar sig 1989 borde det betyda 2014. Om vi inte utgår från datumen i Laura Palmers hemliga dagbok, romanen av Jennifer Lynch. För där dör Laura 1990. Och om vi räknar från när sista avsnittet sändes då blir 25 år senare 2016. Som ni märker låter sig inte serien naglas fast helt bestämt i ett exakt årtal.

Vi får glimtar av tidpunkter och datum som sägs vara viktiga. Något kommer att hända klockan 2:53 (men menas 02.35 eller 14.35?) den förste och den andre oktober enligt meddelandet från major Briggs som Bobby, Truman och Hawk hittade. Men vi vet inte hur lång tid som kommer att löpa i vår upplevelse av handlingen fram till dess. Tiden är både viktig och samtidigt underordnad något annat, verkar det som.

Det finns fans som har försökt väva intrikata teorier om hur de många olika parallella handlingarna förhåller sig till varandra. Det är tydligt att de inte är exakt synkade med varandra. Men jag tror inte det kommer att leda till något enormt avslöjande eller någon massiv narrativ tvist eller så. Faktum är att tiden verkar lös i kanterna inte bara mellan de olika handlingarna utan även inom varje bihistoria med. Ta till exempel Dougies berättelse i Las Vegas:

När vi lämnade Dougie/Cooper i avsnitt 11 satt han tillsammans med bröderna Mitchum och firade med champagne och paj på en restaurant. I avsnitt 12 var han bara med i en väldigt kort scen där han och Sonny Jim kastar boll. Den här veckans avsnitt, det trettonde, börjar dock med att bröderna Mitchum, deras damorkester och Dougie glada i hågen dansar in i en congadans – till en fantastiskt orimlig musik - på Dougies kontor, bärandes gåvor till chefen Bushnell Mullins. Ska vi då tro att Mitchum-bröderna efter att ha firat släppte av Dougie hemma för lite kvalitetstid med lillgrabben innan de sedan fortsatte partaja på kontoret nästa dag? Det låter ju inte så troligt. ”Det är att du ringer din fru” säger Bushnell till Dougie när han dyker upp. Med andra ord: han har inte varit hemma. Scenen som vi nu ser är en fortsättning på händelserna i del 11 och scenen i del 12 har vi satt en parantes runt om.

De kommer med gåvor!


Detta eftersom David Lynch i sin klippning ibland är mer intresserad av stämningar och känslor än av intrig och story. Det är inte detsamma som att kronologi inte spelar någon roll alls förstås. I stort sätt, om vi tar ett par steg tillbaka, så följer ändå serien en ganska rak tidslinje. Det är när vi tittar närmare som vi märker att vi inom ramen av den framåtrörelsen också rör oss i cirklar. Och ibland i cirklar inom cirklar. Vi har en nästan linjär berättelse. Men bara nästan. Och detta ”nästan” är nog för att skapa den där lilla men ändå ofrånkomliga känslan av osäkerhet som ger en extra nerv åt det underliga och bisarra.

Tillbaka nu till försäkringsbolaget där Dougies kollega Tony gömt sig bakom sitt skrivbord och ringer upp sin uppdragsgivare Mr Todd. (En väldigt lynchsk panorering som följer telefonsladden.) Mr Todd upprepar sitt ultimatum. Nu är det upp till Tony att döda Dougie. Och han har en dag på sig. Lägg det på minnet.

Samtidigt (?) anländer ett gäng flyttgubbar eller dylikt hem till familjen Jones med ännu fler presenter som tack för Dougies ”insatser”. Janey-E finner till sin förvåning, och förtjusning, en vit BMW med en röd rosett på garageuppfarten (hon som alltid klagat på att de har en så dålig bil) samtidigt som gubbarna frågar henne var hon vill ha lekgymmet som de har med sig. Och vilket lekgym sedan. Det glittrar som Las Vegas självt i ökennatten och med den svepande följespotten och en speldoseversion av musiken ur Svansjön i bakgrunden blir det som ett förtrollat sagoland där ute i trädgården. Janey-E och Dougie ser på medan lille Sonny Jim springer runt, runt, hoppar och klänger den kvällen och Janey-E har nog aldrig älskat sin make som hon gör nu. Synd bara då att det inte egentligen är hennes make hon håller om.

Sonny Jims eget sagoland.


Vi förflyttas nu till någonstans i västra Montana – närmare bestämt får vi anta till den där Farmen som det talades om i del 8. DubbelCoop anländer till en steril och urblåst industrilokal med sin SUV och sina nattsvarta ögon, på jakt efter Rey. Och Rey är där. Han och ett helt gäng av muskulösa gangstertyper (plus en lätt malplacerad revisor) ser DubbelC anlända via en övervakningsskärm som skulle kunna vara hämtad ur en Marvel-skurks högkvarter. Rey är nervös naturligtvis men tänker tydligen att han borde vara säker med ett gäng på trettio man på sin sida. Åh, Rey, när ska du lära dig. Det är Coopers dubbelgångare vi talar om här.

Det som följer är en sekvens som borde komma med en varningstext: ”Kan leda till testosteronförgiftning!” Oj, oj, oj, vad ”manligt” det är på den här farmen. Alltihop är verkligen som ett destillat av alla dessa bilder av en kriminell undre värld som vi känner igen från filmens värld från de senaste decennierna. En undre värld som är på samma gång skrämmande men också komisk i sin absurditet och som på något märkligt vis också tycks rymma en slags egen nostalgi, en nostalgi efter en slags oreflekterad manlighet som inte längre är möjlig annat än här, på en plats utanför allt vad samhälle och kontext innebär. Farmen blir som en ort där Lynch möter inte bara Tarantino, som vi ju sett tidigare, utan även bröderna Coen med deras förkärlek till udda ansikten och konstigheter i marginalen på tillvaron.

DubbelCooper tar stoiskt hissen upp och rör inte en ansiktsmuskel när gängets boss, en storvuxen flitskallig brutal typ (spelad av en skådis vid namn Derek Mears som passande nog tidigare bland annat spelat Jason i Fredagen den 13:e) utmanar honom på armbrytning. Naturligtvis. Vad vore väl tuffare eller manligt än armbrytning? Och ingen har kunnat besegra bossen på 14 år. Så om han vinner får dubbelgångaren bli boss istället. DubbelCoop är dock inte imponerad. ”Är det här dagis eller?” kläcker han ur sig, helt utan känslor. Han meddelar också att han inte vill vara deras boss, men om han vinner vill han ha Rey. Det här hade varit ett bra tillfälle att springa så långt bort så fort du kan Rey. Men tyvärr, så blir det inte. Det hade kanske inte hjälpt.

Bryta arm.


Armbrytningsscenen är ett under av energi och laddning. Men någon match är det aldrig. DubbelCoop leker bara med den stackars bossen. Låter honom tro att han vinner först men psykar ut honom totalt genom att gång på gång återvända till utgångspositionen. ”Det gjorde ont när du hade mig här nere” säger han utan att röra en min och flyttar ner sin hand för att visa. Men DubbelCoop är hela tiden i total kontroll. Och när han tröttnat bryter han sönder sin motståndares arm och dödar honom (!) med en enda knytnäve som förvandlar bossens ansikte till blodig köttfärs. Det är ytterligare en scen i den nya serien som väljer att ge oss riktigt gore och det är lika chockerande varje gång. Vi vet liksom aldrig när det ska komma.

Rey och DubbelCooper blir lämnade ensamma och även om stackars Rey försöker ”snacka om saken” kan det egentligen bara sluta på ett sätt. DubbelCoop sätter en kula i benet på Rey och säger att ”nu kan vi snacka.” I förhöret som följer får vi en del intressant information till livs. Som vi misstänkte var det Phillip Jefferies, eller den person som utger sig för att vara honom, som satt ett pris på DubbelCoops huvud. Och det var också Jefferies som ordnade med kontakterna inne i fängelset. ”Du har något inuti dej som dom vill ha” säger Rey. Vi kan gissa vad det betyder – Bob, som skuggshuggarna grävde fram ur den skjutne dubbelgångaren. DubbelCoop frågar om Jefferies nämnt något om major Briggs. Rey förnekar detta men visar fram något annat – ringen, den gröna ringen med ugglesymbolen från Fire Walk With Me. Han skulle satt den på dubbelgångarens hand innan han dödade honom. Nu tvingar DubbelCoop istället Rey att ta på den. Ta inte ringen, Rey!

Medan allt detta pågår får vi se hur gangstergänget följer vad som händer på sin jumbotron. Det är klart att dom är nyfikna. Och vem stiger fram ur folkmassan om inte unge herr Richard Horne? Det kunde vi naturligtvis anat. Så det är alltså hit den lille skiten tagit sin tillflykt. Med stora ögon tittar han upp mot skärmen. Upp mot den man som vi fortfarande gissar faktiskt är hans far.

Rey har koordinaterna som DubbelCoop vill ha uppskrivna. DubbelCooper avslutar förhöret med att fråga om Rey vet var Jefferies befinner sig nu. Rey svarar att efter vad han hört ska Jefferies befinna sig hos ”holländarens” men, tillägger han, det är inte en riktig plats. Precis där får han en kula i skallen. ”Jag vet var det är” säger dubbelgångaren. Det som händer efter detta är riktigt intressant. Ringen på Reys finger försvinner. Vi ser hur den landar med ett kling på golvet i det röda rummet. Och strax där efter ser vi Rey själv ligga där, på samma svart-vita golv, blödande från huvudet. Sedan sveper kameran in mot formaciabordet igen och vi ser Gerards enda hand placera ringen på sin plats.

Välkommen till väntrummet, Rey.


Den där ringen alltså. Den fortsätter att spöka för oss. Vad betyder den egentligen? Vad har den för funktion? Precis som serien själv vägrar den att låsas fast vid en specifik tolkning. Men om jag skulle gissa lite så tycks det mig ändå som att ringen och den svarta hyddan är förbundna med varandra. Den som bär ringen är förbunden med det röda rummet. Att bära den när du dör är att hamna där. Laura gjorde det. Originalversionen av Dougie gjorde det. DubbelCooper skulle ha gjort det. Och nu Rey. Men vem denne ”Phillip Jefferies” egentligen är och på vilket vis allt hänger samman, vem som faktiskt arbetar med vem är – det vet vi fortfarande inte.

Vi återvänder till Las Vegas nu och rör oss i en cirkelrörelse tillbaka i tiden igen. Vi kommer till det. Vi börjar dock med tre av våra favorit-Kling-och-Klangare: bröderna Fusco. (Här får vi faktiskt bekräftat att de är just bröder när en av dem talar med deras mamma på telefon.) De har fått svar från fingeravtrycksanalysen av Dougies avtryck men skrattar bort resultatet. Skulle han vara en försvunnen FBI-agent som rymt från ett fängelse i South Dakota för två dagar sen? Det kan ju inte stämma. (Här bekräftas förresten också att ja, Las Vegas-storyn är ungefär samtida med DubbelCoops berättelse.) De kastar analysen i papperskorgen. Låt oss bara hoppas att deras träff får en varningslampa att blinka hos FBI också.

Tony tittar in på jakt efter en annan av kriminalarna, den korrupta snut som är hans kontakt. Han hittar honom rökandes på baksidan. Det är här vi kan göra oss uppmärksamma på tiden igen. Sist vi var i Las Vegas var det kväll och Sonny Jim lekte i trädgården. Så är detta nästa dag? Det kan det inte gärna vara. Tony har ju bara en dag på sig att ta hand om Dougie. Nej, det här måste vara någon gång mellan att Tony ringde Mr Todd i avsnittets första scen och att Dougie kommer hem från jobbet på kvällen. Men vi ser också varför Lynch klippt som han klippt. Det är logiskt att hålla fast vid familjen Jones när vi är där tidigare, snarare än att klämma in den här scenen emellan. Det är ett sätt att röra sig fram och tillbaka i historien som är väldigt vanligt i en roman men inte något vi är vana vid i en TV-serie.

Tony är hur som helst desperat. Han behöver ett gift. Hans poliskontakt ger honom tips om lämpligt preparat och kan skaffa fram det för 5000 dollar. ”Vilken feg skit du är” snäser han hånfullt åt den svettige Tony. Och vi vet ju vad som kommer att hända när Tony ofelbart kommer att misslyckas – Hutch och Chantal står på tur. Vi får faktiskt en kort scen med dem på väg genom natten som en påminnelse.

Nästa morgon är Tony redo att sätta sin giftmördarplan i verket. Han möter upp Dougie när denne kommer till kontoret – och vandrar rakt in i en glasdörr (Cooper som Dougie har fortfarande problem med det enklaste i livet). Tony tar honom till caféet på bottenvåningen och bjuder sin kollega på kaffe. Nu ska det ske. När Dougie dras till en bit paj i disken passar han på, häller giftet i kaffet. Här trodde jag kanske att det skulle sluta med någon slags förväxling – att Tony skulle av misstag dricka sitt eget gift eller så men handlingen tar en annan vändning. När Dougie/Cooper kommer tillbaka från kassan fångas hans blick av något så enkelt som mjället som fallit ned på Tonys axlar. Han rör vid sin kollega och det är allt som behövs för att knuffa Tonys dåliga samvete över gränsen. Han står inte ut längre. Han springer ut på dass och häller ut det förgiftade kaffet i urinoaren. Sedan ber han gråtande Dougie om förlåtelse. Han kan inte göra det. Den goda kraft som är Dougie Jones har rört vid hans inre och förändrat honom, precis som han förändrade Mitchum bröderna. Ja, han och körsbärspajen.

Och här får vi också en annan scen där körsbärspajens helande kraft spelar in: På Double R Diner får Shelly ett telefonsamtal från sin gråtande dotter som är orolig över att Steven inte kommit hem än. Shelly säger åt henne att komma förbi så ska hon bjuda på just paj, de kan prata och genast känns allt bättre. Återigen, vi vet inte om den här scenen egentligen passar in rent kronologiskt i handlingen – men tematiskt är det till hundra procent här den ska vara.

Uppe på Bushnells kontor gråter Tony ut. Han bekänner allt. Allt ont han gjort. Allt ont han planerat att göra. Hans skam är total. Det enda han vill nu är att ställa allt till rätta. Han är beredd att vittna mot Todd, mot de korrupta poliserna, om det så blir det sista han gör. Det måste ta slut på ett eller annat sätt. Tony berättar att han inte kunnat sova på flera dagar, han har spytt blod. Men nu har han ändå en chans att göra det rätta. Och det är Dougies förtjänst. Det är en väldigt gripande scen.

Vi återvänder till Double R, och ännu en gång vet vi inte riktigt när vi är. Det är kväll och Bobby kommer in. Shelly har åkt hem får han veta. Men är detta samma dag som vi såg tidigare? Bobby sätter sig och pratar med Norma och Big Ed (äntligen är Ed tillbaka) och nämner för dem att de hittat lite saker som hans pappa lämnat efter sig ”tidigare idag”. Idag, säger du Bobby? Men det hände ju i avsnitt 9. Som sagt, cirklar i cirklar. Nå, det är dock inte det som scenen ska handla om, visar det sig. När vi ser Norma och Ed sitta tillsammans tänds ett hopp hos oss: Är de faktiskt tillsammans? Men nej, så är det inte. Istället dyker en halvsleezy försäljartyp vid namn Walter upp och det är tydligt att han och Norma har både en romantisk och en affärsmässig relation till varandra. Vi får veta att Normas Double R har blivit en franschise – och det är Walter som är marknadsstrategen. Vi borde så klart glädjas över Normas framgångar, mer paj åt världen, men det är också tydligt att Walter inte är främmande för att tumma på kvalitén för profitens skull. Han är en frestare, Norma! ”Låt honom inte lura dig”, vill vi ropa. Och i bakgrunden blänger Ed med samma sorgsna ruelsefulla blick som han alltid haft. Åh, Ed.

Akta dig, Norma!


Från en småföretagare till en annan när vi tittar till Nadine igen. Det verkar ju inte som om hon och Ed är tillsammans längre. Vi får i alla fall bekräftat att hon är väldigt förtjust i doktor Jacobi, inte bara på ett ideologiskt plan. Och det verkar ju som om hennes känslor kan vara besvarade. Scenen mellan dem båda är både gripande och finstämd tycker jag. Inte ett par jag hade räknat med alls men ett som känns helt givet här och nu!

Världens bästa skyltfönster.


Hemma hos Sarah Palmer är det som om tiden står stilla. Bokstavligen. Hon sitter i sin soffa, röker och dricker bort det som återstår av hennes liv. Hennes diet verkar bestå enbart av tobak och vodka. En tallrik med något gult (hmm) står vid sidan om bordet men den rör hon inte. Ibland reser hon sig för att hämta en ny flaska. På Tv:n går en gammal svart-vitt boxningsmatch. Jag undrar om det kanske till och med skulle kunna vara en av Bushnell Mullins gamla fajter? Varför inte? Det skulle stämma i tid. Men det verkligt läskiga med det hela är att det är samma bit, samma 30 sekunder eller så som går om och om igen på repeat. Det tog halva scenen innan jag lade märke till det. Sarah verkar inte notera det eller bry sig. Loopen får mig att tänka på vinylskivan som snurrade och snurrade i bakgrunden när Maddy blev mördad. När Maddy blev mördad i just det här rummet. Och i bakgrunden på Tv:n hörs publiken vråla. Ett vrål som åtminstone för mig påminner om de skrik vi hörde där och då. Är det framtiden eller det förflutna?

I avsnittets sista dialogscen återvänder vi till Audrey och hennes man Charlie. Igen, har någon tid förflutit sedan vi såg dem sist? Det verkar ju vara samma kväll. De har fortfarande inte kommit iväg till The Roadhouse. Men å andra sidan, så här kanske alla deras kvällar ser ut? Vi vet fortfarande inte vad som pågår här. Att Audrey är förvirrad och bär på en djup inre smärta, så mycket är klart. Men hur hänger allt samman. Allt mer känns det som om Charlie manipulerar henne, med flit gör henne osäker och snurrig. ”Jag vet ju inte ens vem jag är” utbrister hon. ”Ska jag behöva avsluta din historia med?” svarar Charlie. Som om han vore, vadå? En författare som dikterar hennes liv? Vad är det för verklighet vi får en inblick i här? Något stämmer ju inte, så mycket är klart. Dialogen är absurdistisk och rör sig i cirklar. Cirklar inom cirklar. Likt Becketts luffare kommer de ingenstans. Det finns fans som spekulerar i att Audrey kanske trots allt ligger i coma fortfarande och att det här är någon slags mardröm som hon är fast i. Vem vet? Men jag finner mig allt mer och mer trollbunden. Om scenen i förra avsnittet mest gjorde mig undrande väcks nu min nyfikenhet på allvar. Något står inte rätt till.

Lägg märke till att även om Clark Middleton som spelar Charlie är kortvuxen så är tydligen hans rollfigur inte det!


Två scener återstår. Först ett musiknummer på Bang Bang Bar: James Hurley framför sin klassiker ”Just You and I”. Jag måste erkänna att jag jublade högt när sången började. Det finns så många Twin Peaks-fans därute som verkligen, och nu menar jag VERKLIGEN, hatar den sången och scenen där den dyker upp från originalserien. Till dem vill jag bara säga ”Dra åt helvete!” Själv har jag alltid tyckt att den är bland det bästa som Lynch någonsin gjort. Jag tror mycket av det där hatet kommer från folk som inte förmår att släppa på sin gard och sin cynism och verkligen se den här delen av Lynchs konstnärskap för vad det är. Att han också är en regissör som kan gå all in på det sockersöta och naivistiska, och mena det till hundra procent. Och medan James sjunger sitter en ung kvinna i publiken och gråter. För det är faktiskt vackert. Och James är cool. Han har alltid varit cool.

Wow.



Eftertexterna rullar dock inte till musiken den här gången. Istället får vi dem medan Big ed sitter ensam på sin mack och äter take away-soppa. Ensam med sin ånger. Ensam med sina tankar om hur annorlunda allt hade kunnat vara. Fast i samma emotionella hjulspår som för tjugofem år sedan kan vi tro. Precis som med Sarah Palmers scen spelar det ingen roll när den här scenen egentligen inträffar i seriens kronologi. Det skulle kunna vara vilken kväll som helst. För somliga människor är alla kvällar samma kväll. Cirklar i cirklar.


torsdag 3 augusti 2017

Twin Peaks - The Return (Del 12)

Let´s Rock!

Det går verkligen inte att förutse hur du kommer att känna dig efter att ha sett ett avsnitt av Twin Peaks. Som vi gång på gång fått demonstrerat för oss är det inte en serie som är intresserad av att stryka oss i publiken medhårs eller ge oss det vi tror att vi vill ha. Det tolfte avsnittet är ytterligare ett bevis på det. Det är medvetet frustrerande och undanglidande. Och inte bara det – det är också tydligt provocerande. Vilket jag personligen uppskattar. Jag vill bli provocerad när jag ser Twin Peaks. Vill jag känna mig trygg och gosig finns det massor av annat jag kan se.

Ett exempel: Det här av avsnittet när vi till slut fick återse Audrey igen. Varje vecka, efter varje avsnitt har det ekats ute på sociala medier. ”Var är hon? Var är Audrey?” Så, här är hon slutligen. Vi ville ha Audrey. Här är Audrey. Men naturligtvis ger oss serien inte Audrey som vi trott vi skulle få se henne eller som vi hade föreställt oss henne. I stället fick vi henne i en av seriens mest huvudbryframkallande sekvenser så här långt. Vi kommer att återkomma till hennes scen när vi når dit i handlingen och jag har nog både ett och annat att säga om den.

Åh, Audrey.


***

Vi börjar dock i Buckhorn där Albert och Gordon sitter tillsammans med Tammy i en lounge med röda gardiner som knappast är någon slump. Medan Gordon scannar av rummet och kontrollerar att där inte finns några gömda avlyssningsmikrofoner häller Albert upp vin. Han informerar oss också om att Gordon sett till att deras plan är fyllt med flaskor från hans egen privata vinkällare. Så klart. Gordon Cole är utan tvekan en man som uppskattar livets goda.

Efter en skål för FBI börjar så Albert att förklara saker och ting för Tammy, saker som hon kanske anat sig till men inte varit säkerhetsklassad att ta del av fullt ut ännu. Albert berättar att efter att flygvapnet lade ned Project Blue Book, deras officiella utredning av UFO-fenomen, 1970 grundades en hemlig grupp som ägnat sig åt att forska vidare i de fall som inte kunnat ges en naturlig förklaring. Det här har förstås vi som publik anat länge. Vi vet ju också att dessa fall kallas för ”Blå ros-fall”. Enligt Albert efter något ett offer i ett av fallen yttrade på sin dödsbädd. Precis som med Truman, Hawk och kartan i förra avsnittet känns detta som ett typiskt exempel på hur Mark Frost åter samlar samman och knyter ihop seriens mythos och bringar helhet i vad som tidigare bara var Lynchs fria associationer.  

Förutom Gordon och Albert bestod Blå ros-gruppen av Phillip Jefferies, Chet Desmond (Chris Isaacs karaktär från Fire Walk With Me) och Dale Cooper. Alla de tre sista har det slutat mindre bra för på ett eller annat sätt. Men nu blir Tamara Preston erbjuden att bli en del av gruppen på riktigt och trots den uppenbara faran – eller kanske just därför – kan hon naturligtvis inte annat än att tacka ja.

Efter att agenterna har skålat tillsammans igen träder Diane in genom draperierna. Hon föredrar som bekant vodka och cigg framför exklusivt rödvin. Gordon förklarar att de vill ge henne tillfälliga befogenheter så att de kan ta hjälp av henne även fortsättningsvis i utredningen. Vi får väl anta att det är del av deras plan att hålla henne nära för att få reda på vad hon faktiskt håller på med och vad för märkvärdigt dubbelspel hon egentligen spelar. ”Let’s rock!” svarar Diane och med detta har avsnittet fått sin titel.

Nu rockar vi!


I Twin Peaks verkar det som om Jerry Horne äntligen hittat ner från berget och ut i ur skogen. Han springer i alla fall över ett öppet fält, ramlar och tar sig upp igen. Vi vet fortfarande inte vad han egentligen har upplevt eller vad han har att berätta om sina erfarenheter i vildmarken men jag har en känsla av att det kommer vara något betydelsefullt.

Vi förflyttar oss nu till en matvarubutik (kanske en närbutik, rent av?) där vi äntligen får återse Sarah Palmer. Sarah är där för att handla sprit och cigaretter. Hon är inte precis riktigt lika glamorös alkoholist som Diane men annars har de ändå rätt liknande smak verkar det som. Efter att Sarah har plockat på sig all gin som de hade på hyllan beger hon sig till kassan där hennes blick oförklarligt fångas av påsar med torkat kött som hänger bakom expediten. Hon börjar fråga sig för om vad det är för sort (det är kalkon, förklarar tjejen i kassan) men snabbt börjar stackars Sarah att tappa kontakten med verkligheten.

En episod i en närbutik.


Vad är det som händer här? Vad är det Sarah faktiskt upplever i den här stunden? Vi vet inte men det hon säger väcker många märkliga kopplingar till liv. Det faktum att det är just synen av kalkonjerky som triggar Sarah är inte utan betydelse. Det finns en koppling till Laura där. I Fire Walk With Me beskriver Laura sig som en kalkon i en scen med James. ”Jag är en kalkon, vilse sedan länge bland majsfälten” säger Laura och gör ett gurglande kalkonljud. Vad majsen står för har vi redan pratat om flera gånger. ”Är det rökt?” vill Sarah veta. Rök och eld. Det är svårt att inte tänka på de nedsotade skogshuggarna. Särskilt när Sarah i nästa mening utropar att ”män är på väg”. ”Var du här när dom kom?” frågar hon. ”Saker och ting kan hända. Något hände mig!” Ja, Sarah det gjorde det verkligen. ”Rummet ser annorlunda ut” säger hon också och det är inte alls självklart att hon talar om det rum där hon faktiskt för tillfället befinner sig.

Det är knappast överraskande att just Sarah Palmer, som alltid varit förbunden med profetior och fjärrskådning, en av de begåvande och de fördömda, känner av att något är på väg att hända. Vi har själva anat att en kataklysm är i görningen, även om vi förmodligen vet lika lite som Sarah om vad som faktiskt ska ske. Sarah själv är i det här ögonblicket, som alla schamaner och synska, både ömkansvärd och skrämmande. Hon gör vad hon kan för att samla sig själv och lämnar butiken mumlande för sig själ medan tonåringarna i kassan inte har någon aning om vad de precis varit med om.

Här följer två korta scener, en vid trailerparken i Twin Peaks och en i Las Vegas. I Las Vegas försöker Sonny Jim fåfängt kasta boll med sin far, men Dougie/Cooper förstår inte riktigt konceptet. Vid ”New Fat Trout” talar Carl med en av sina hyresgäster som tvingats sälja sitt blod för att ha råd med hyran. Carl, som allt mer framstår som en man vars lott i livet är att observera andras lidande och ta på sig vad han kan av det för deras skull, efterskänker mannens hyra för kommande månad. Tanken på att någon ska behöva sälja av sin livskraft för att få överleva är mer än vad Carl kan fördra.

Vi återvänder efter detta mellanspel till Sarah. Hawk anländer hem till hennes hus och knackar på. Ryktet har naturligtvis gott om hennes episod i affären och Hawk är där för att titta till henne. Hela den här sekvensen ger mig kalla kårar längs ryggen. Det där huset alltså. Att hon kan bo kvar i det där huset. Jag antar att hon faktiskt inte kan lämna det. Och så fläkten, den där jäkla fläkten som vi får se snurra genom ett fönster. Kunde hon inte åtminstone plockat ned den där fläkten?

Huset där det hände.


Sarah är ganska kort mot Hawk och försöker tona ned vad som hände. Men han och vi anar att det är något som inte står rätt till. Något låter ute i köket. Är det någon där? Vad håller Sarah egentligen på med? Och Grace Zabriskie visar återigen vilken fantastisk skådespelerska hon är. Sättet som hon väser fram orden till sina repliker mellan tänderna är helt obetalbart. Hawk erbjuder sin hjälp förstås. ”Vad det än är så kan du höra av dej.” Men Sarah är i någon mening bortom all hjälp och har nog om sanningen ska fram varit det i minst tjugofem år. Om inte längre.

Samtidigt som Hawk är ute på sitt ärende anländer Frank Truman till Ben Hornes kontor med dåliga nyheter om dennes sonson Richard. Inget av det som Frank berättar är egentligen ny information för oss. Han förklarar att Richard var den som körde ihjäl den unga pojken tidigare i veckan och att han dessutom försökt mörda vittnet Miriam, som nu ligger på sjukhuset. Vi har redan fått se henne där i en sjukhussäng och hon ser verkligen halvdöd ut. Det vi inte känt till sedan tidigare är hur mycket polisen vetat om. Bortsett från Chads brevstöld och Andys försök att prata med truckens ägare har vi egentligen sett ganska lite av polisutredningen kring den här smitningen. Men den har tydligen ändå pågått när kameran inte rullat för Truman har ganska klart för sig hur det hela hänger ihop. Richard själv är på rymmen men det är väl bara en tidsfråga innan han åker fast. Truman passar också på att berätta att stackars Miriam, som inte har någon sjukförsäkring p.g.a. USA, kommer behöva opereras – och Ben, som fortfarande försöker vara en god man, erbjuder sig att betala kalaset.

Därefter berättar Ben om nyckeln till Coopers gamla rum som förvånande nog dök upp häromdagen i posten. Ben undrar om inte Frank kanske vill ge den till Harry som ett minne. Skulle han tycka om det? Frank svarar att det skulle han säkert. Det är en väldigt fin scen som på något mirakulöst sätt faktiskt lyckas återskapa känslan av den djupa vänskapen mellan Cooper och Harry som vi alla minns så väl och håller så mycket av. Samtidigt kan Frank självklart inte undgå att förundras över alla dessa märkliga sammanträffanden.

Nyckeln till det hela.


Vi återvänder nu till Buckhorn. Vi har redan fått en kort scen där vi ser Diane sitta i hotellbaren när hon får ett sms. Vi kan anta att det kommer från DubbelCoop. (Men hundra procent säkra kan vi inte vara…) Smset lyder: ”Las Vegas?” och Diane svarar: ”De har inte frågat än.” Senare i en annan kort scen kommer vi att hur Diane kollar upp koordinaterna från Ruth Davenports arm på sin mobil och mycket riktigt – precis som vi misstänkte leder de till Twin Peaks. Alla vägar leder tillbaka dit.

Uppe på sitt hotellrum ser vi Gordon underhålla en fransk kvinna i en röd klänning som ser väldigt, väldigt mycket ut som Isabella Rossellini när Albert kommer in för att rapportera om Dianes sms:ande. Gordon ber sin gäst lämna rummet, vilket hon också gör efter en mycket omständlig och utdragen procedur. Själv tyckte jag den var väldigt rolig i all sin absurditet även om jag samtidigt kunde höra invändningarna för min inre hörsel. Vad gör han egentligen, Lynch? Vad vill han med en sådan här scen? Är den gubbsjuk? Ja, det kanske den är, men den är samtidigt så uppenbart parodisk och gjord med fullständig medvetenhet att den inte går att ta på fullt allvar. Den är ju helt tydligt ett skämt. Kanske inte ett roligt skämt, ungefär som skämtet Gordon försöker återberätta för Albert efter att kvinnan gått, men även dåliga skämt kan ha sin plats i Twin Peaks. Det hade de även i den gamla serien. Och Lynch är heller inte rädd för att vara tramsig.

Vad är det faktiskt som händer här?


(Med det sagt, det går inte att helt bortse från möjligheten att Albert och Gordon ägnar sig åt någon slags hemlig kodkommunikation här. Den franska kvinnan påminner mig ändå inte så lite om Lil, den blinkande bisarra vandrande koden i Fire Walk With Me. Och berättelsen som Gordon återger om vad kvinnan gör i Buckhorn har helt klart något ganska märkligt över sig. Den som lever får se.)

I en annan del av South Dakota dividerar Hutch och Chantal, DubbelCoops bästa hejdukar, om huruvida de ska tortera fängelsechefen Murphy eller bara döda honom direkt. Chantal är dock sugen på snabbmat och då blir det så. Hutch sätter två skott i Murphy när han kommer hem och stiger ur bilen på garageuppfarten. Naturligtvis hittas Murphy där av sin lille son. Traumatiserade barn är ständigt återkommande i den här nya serien.

Vi får också åter titta in hos Dr. Jacobi/Dr. Amp och hans trogna åskådar Nadine. Det är återigen en scen som inte ger oss särskilt mycket ny information (det mesta av Jacobis rantande har vi redan hört förut) men det förstärker ändå känslan av att något med dessa karaktärer kommer att vara betydelsefullt längre fram.

Slutligen återstår två scener. Två scener som verkar ha satt många myror i huvudet hos en stor del av publiken. Främst kanske eftersom de introducerar oss för en massa nya namn som vi inte hört tidigare och för intriger som vi helt saknar kontext för. Jag tyckte att panelen i podcasten Diane (den bästa podcasten om Twin Peaks som finns) satte fingret på det hela när de beskrev de här scenerna som att de ger oss en känsla av att den där såpan som en gång i tiden var vad Twin Peaks var (och som den inte är längre) fortfarande finns kvar. Det är som om den fortfarande pågår där ute. Det är bara det att vi inte följer den längre. Vi får bara titta till den lite här och där.

Låt oss börja med Audrey-scenen. Vad är det egentligen vi får ta del av här? Det är en märklig scen, utan tvekan. Den är filmad på ett väldigt statiskt sätt, det händer inte mycket i själva bilden. Den saknar också något av den där riktiga intensitetet som Lynch annars är så bra på att fånga. Han har vanligtvis en klar fingertoppskänsla för melodram, men det är som om det inte riktigt vill klicka här. (Jag misstänker faktiskt att det kan bero på att de två skådespelarna är filmade vid separata tillfällen. Det är inget jag faktiskt vet men en känsla jag får.)

Audrey samtalar med en kortvuxen man vid namn Charlie som sitter vid ett skrivbord belamrat med papper. En bit in i scenen inser vi att Charlie och Audrey är gifta med varandra. Men deras äktenskap verkar vara mer en fråga om ett praktiskt arrangemang än om kärlek. De talar om det som en överenskommelse och de pratar om kontrakt och papper. Audrey har en älskare. Han heter Billy. Han har varit försvunnen i två dagar. Här kan det vara värt att påpeka att vi har hört namnet Billy tidigare. Precis i slutet på avsnitt sju befann vi oss på Double R Diner när en man sprang in och frågade ”Har ni sett Billy?”. Det tycks ju vara samma person. Då spekulerade somliga att Billy kunde varit den man som Andy försökte förhöra om trucken. Han dök ju inte upp till deras möte och skulle således kunna vara den försvunna mannen. Det är fortfarande fullt möjligt, inte minst eftersom en truck tycks vara inblandad även här.

Charlie och Audrey.


Audrey vill ge sig av till The Roadhouse för att leta. Hon har drömt en dröm om Billy och i hennes dröm blödde han från näsan och munnen. Charlie är inte direkt hjälpsam. Han vill inte ut och leta. Han föreslår i stället att de ska tala med någon som heter Tina. Tina ska enligt uppgift ha varit den sista som såg Billy innan han försvann. Vad Tina och Billy har för relation till varandra vet vi inte. Uppgifterna kommer från ytterligare en person vi inte känner som heter Chuck. Men tydligen ska Chuck tidigare ha stulit Billys truck. (Där har vi kopplingen till tidigare.) Polisen har dock hittat trucken och anmälan tagits tillbaka.

Det är nästan lika förvirrande att försöka skriva rent mina anteckningar som det är att se scenen. Vi vet inget om det här människorna. Vi vet inget om vad för roll de kommer att spela framöver, om ens någon alls. Och vi får inget nämnt om namn som vi hade förväntat oss att höra. Vi hör till exempel inget om Richard, som vi ändå utgår från måste vara Audreys son – trots att det ju var han som körde den där trucken. Vart än den här scenen kommer att leda antar jag dock att någon slags svar kommer att presentera sig. Vi måste bara vara tålmodiga.

Avsnittets sista scen på The Roadhouse är på många sätt en slags spegel av Audrey-scenen. Vi möter återigen nya karaktärer. Vi får en massa namn som vi inte kan placera. Men vi anar någon slags triangeldrama. Det pratas om en kvinna som haft en dröm om en manlig karaktär, precis som Audrey. Och det dyker upp massor av andra referenser som klingar bekant. Någon har slutat ta sina mediciner. Någon har förlorat sin mamma under tragiska former. En man som varit nära att bli påkört kommer in och hans hand skakar. Det är en scen som är minst lika svår att placera i ett sammanhang som den föregående med Audrey, men den har också nerv och väcker nyfikenhet. På så vis är ändå allt som det ska vara i Twin Peaks.