måndag 26 september 2016

Blue Velvet: 30-års jubileum

I år är det trettio år sedan "Blue Velvet" hade premiär. Att den filmen överhuvudtaget kunde bli släppt och distribuerat av ett filmbolag i Hollywood år 1986, det är nästan lika bisarrt och märkligt som något av allt det som händer i handlingen. Och det vill inte säga lite. Med "Blue Velvet" blev David Lynch den David Lynch som vi känner. Det är hans första mästerverk och filmen där regissören verkligen hittar sig själv. Jag älskar "Eraserhead" men den är och förblir ett avantgardistiskt filmskoleprojekt som vuxit över alla breddar. Den är mer en konstinstallation än en narrativ upplevelse. Efter den försökte Lynch sig på att vara mer av en traditionell regissör och arbeta med andras material. En gång lyckades han ("Elefantmannen") och en gång lyckades han inte ("Dune"). Men även om båda de filmerna bär på väldigt mycket av Lynch och hans personlighet så kommer de inte från honom själv och det där mörka, odefinerbara hörnet av hans undermedvetna där hans kreativa skaparkraft bor. Det gör däremot "Blue Velvet". I den filmen förebådas allt som ska komma sedan. Inte minst "Twin Peaks".


Liksom i TV-serien som Lynch skapade tillsammans med Mark Frost några år senare introduceras vi i "Blue Velvet" för en sömnig amerikansk småstad. Precis som Twin Peaks är Lumberton uppbyggd kring träindustri och sågverk. Där är vita staket, röda brandbilar, äppelpaj och det enda läskiga som innevånarna vill kännas vid är eventuellt en deckare på TV. Men skrapar vi på ytan så visar det sig att bara strax under ytan på idyllen finns en annan värld, mörk, farlig och desktruktiv. Lynch låter kameran glida ned i den välklippta villaförortens gräsmatta och konfronterar oss där med monsterliknande svarta skalbaggar, ett omen om vad som ska komma. Den kontrasten mellan det ljusa och oskyldiga å ena sidan samt det mörka och skrämmande å den andra är Lynch i ett nötskal. Det är i mötet mellan de båda sidorna som hans säregna syn på världen kommer till sin rätt och här i "Blue Velvet" hittar han för första gången den rätta balansen.

Jeffery Beaumont (Kyle MacLachlan) har återvänt hem från collage efter att hans far har drabbats av en stroke. På väg hem från sjukhuset passerar han ett öppet fält och råkar av en slump hitta något - ett avskuret öra. Det där örat blir öppningen in i en helt annan och främmande värld. Jeffery är en ung man utan mål i livet som upptäcker att hans sanna kall är detektivens - konfronterad med ett mysterium kan han inte låta bli att undersöka. Han är så fascinerad av hemligheten bakom örat att han är beredd att göra vad som helst för att få reda på sanningen. Han är inte beredd på vart det kommer leda honom. Jeffery hittar en själsfrände i den några år yngre Sandy (Laura Dern), dotter till den polis som har att utreda fallet. Tillsammans börjar de snoka och spekulera. Sandy tjuvlyssnar på sin pappa när han talar i telefon och ledtrådar pekar mot en mystisk nattklubbssångerska. Men det här är inte en Enid Blythonsk värld, vilket Jeffery snart ska bli varse.

Gömd i en garderob konfronteras nu Jeffery med två av filmhistoriens mest besynnerliga gestalter: den trasiga, för att inte säga helt verklighetsfrånvända Dorothy Valens (Isabella Rosselini) och den helt livsfarlige gangstern Frank Booth (Dennis Hopper). Det psykosexuella rollspel/övergrepp som Jeffery får bevittna är fortfarande bland det mest chockerande som någonsin filmats, skulle jag vilja påstå. Det som gör det så fasanfullt är att det är så jävla bisarrt och obegripligt. Frank regisserar scenen med en bestämd hand. Allt måste vara exakt som han vill ha det. Och ingen, kanske inte ens hans själv, kan förstå varför det måste vara just så. Det spelar på våld, på incest, på droger. Det är en sexualakt men samtidigt helt impotent och könlös. Franks vrål är mer frustration än något annat. Freudianer har så mycket att bita i här så de vet inte var de ska börja. Jeffery är som ett ungt barn som råkar få se mamma och pappa ligga med varandra, som helt saknar referensramar för vad som pågår och med sin egen fantasi får fylla i luckorna. Den perverterade mamma-pappa-barn dynamiken fortsätter sedan genom hela filmen.

Dorothy (Isabella Rosselini) och Jeffery (Kyle MacLachlan).

Dorothy är fångad i Franks mörka värld av ständigt pågående övergrepp. Hon har helt förlorat sig själv. Vet inte alls vem hon är. I relationen med Jeffery kan hon inte annat än att försöka gå in i olika roller. Hon försöker agera förgriparen själv när hon hotar honom med kniv. Hon går in i rollen som undergivet offer och bönfaller honom att slå henne. Och Jeffery själv tvingas också brottas med sitt eget mörker. Kanske finns det en Frank också i honom? Kanske vill han också slå henne när hon ber om det?

Det är i dessa bilder och situationer som "Blue Velvet"s styrka ligger. De går inte att förklara. De låter sig inte rationaliseras. Filmen tycks på ytan vara ett traditionellt kriminaldrama men det är långt ifrån hela sanningen. Om du försöker granska intrigen kommer du märka att den inte riktigt håller. Där finns allt för många luckor. Jag har sett filmen många, många gånger och jag begriper fortfarande inte riktigt hur hela sidostoryn kring hur Frank har kidnappat Dorothys man och son hänger ihop. Det är nog inte meningen att jag ska fundera för mycket på den saken. En film som "Eraserhead" är så uppenbarligen ren surrealism, den utspelar sig i ett inre landskap. "Blue Velvet" är mer subtil i sin förvrängning av verkligheten. Även här opererar Lynch enligt en drömlogik. Hans egen. Och ingen, kanske inte ens hans själv, kan förstå varför det måste vara just så.

Det är en värld där allt kan vrängas ut och in på en femöring. Där till och med en blödigt sentimental textrad som den ur Roy Orbisons "In Dreams": "In dreams, you're mine / All the time" plötsligt blir ett hot som sänder kalla kårar längs din ryggrad.

Frank (Dennis Hopper) och Ben (Dean Stockwell)


Men det är inte bara en värld av mörker och våld. Det finns också hopp, lycka och skönhet. Sandys dröm om rödhakarna som ska komma och med dem en ny värld där sorg och smärta inte längre har en plats, den drömmen är lika mycket en del av "Blue Velvet" som de avskurna öronen och "baby want's to fuck". Det är en sida av Lynchs filmskapande som inte alla riktigt har förstått. Det är lätt att fastna vid den bisarra och märkväridige, skräckmakaren, skildraren av total ondska. För Lynch är just det. Men det är bara hälften. Lynch tror faktiskt också på det goda och rena. Han tror på det med en närmast naiv barnatro. Det är den Lynch som skiner igenom i "The Straight Story". Den Lynch som med absolut uppriktighet kan filma en scen med tre tonåringar som sitter och sjunger in en blödig kärleksballad (Se "Twin Peaks" avsnitt tio.) Den sidan måste också tas på allvar. "Blue Velvet" slutar med att rödhaken kommer. Den sitter på ett fönsterbleck och tuggar på en av de där svarta skalbaggarna från början av filmen. Det goda har trots allt segrat. Somliga har påpekat att den där fågeln rör sig väldigt mekaniskt men Lynch brukar bedyra att det är en riktig fågel. Vad jag tror han vill säga med det är just detta - ta mitt slut på lika stort allvar som resten av filmen. De är av ett stycke. Lynch är många saker, men ironiker är inte en av dem.

"Blue Velvet" är också en slående vacker film. Färgskalan är så bjärt och samtidigt så murrig. Jag vet inte om jag någonsin sett en färgfilm arbeta så väl med skuggor. Bildkompositionerna är också enastående. (När jag först såg filmen var det en ganska dålig paned-and-scaned-version som klippte bort stora delar av filmrutan. Huga.) Även om den inte är min personliga favorit när det kommer till Lynchs filmer, jag håller nog både "Mullholland Drive" och "Fire Walk With Me" högre, så är det svårt att komma i från hur betydelsefull den är, både i sin regissörs karriär och för mig personligen som cineast. Så, så här på trettioårsdagen får jag väl bjuda filmen på en Pabst Blue Ribbon och utbringa ett hjärtligt: "Here's to your fuck, Frank!"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar