Suicide Squad

Att gå på bio och se "Suicide Squad" är lite som att sakta in med bilen när du kör förbi en trafikolycka. Du skäms över det men du kan inte undvika att titta. Mina förväntningar var inte höga. Berättelsen om den kaotiska inspelningen, om hur filmbolaget i panik efter det dåliga mottagandet av "Batman v. Superman" ville ändra om allt, hur flera olika klippare parallellt fått göra sina versioner av filmen och hur den slutgiltiga versionen kommit att bli en kompromiss mellan dessa klippningar - inget av detta ger direkt något större förtroende hos mig som publik. Och filmen är också mycket riktigt en enda röra från början nästan farm till slut.

Det här är alltså tredje filmen i DCs försök att bygga ett sammanhållet filmuniversum. Till skillnad från Marvel, som lyckats göra just detta, är det tydligt att DCs filmavdelning inte har den blekaste aning om vad de vill göra, vad de vill att de här filmerna ska vara. Mörka? Realistiska? Bombastiska? Humoristiska? Science fiction? Producenterna håller förgäves upp det våta fingret i luften och försöker ängsligt känna av vad publiken, denna besynnerliga entitet, kan vilja ha. De får tydligen inget svar. När filmserien började med "Man of Steel" låg framgångarna från Nolans Batman-filmer och skvalpade. Det tycktes vara vägen att gå. Men Stålmannen är inte Läderlappen och Zach Snyder är ingen Christopher Nolan. Resultatet blev estetik utan innehåll och filmserien saknar därför en sammanhållen ton. Alla dessa problem samlas i "Suicide Squad" och vrids sedan upp på högsta volym.

Grundpremissen i "Suicide Squad" är enkel nog. En hemlig black-ops-grupp inom den amerikanska militären samlar ihop ett gäng superskurkar och använder dem som operatörer. För säkerhets skull får var och en av dem en liten bomb injicerad i nacken så om de försöker rymma eller på annat sätt ställa till med något så blir det kaboom och godnatt. Det är den sortens grepp som var spännande och nyskapande i mitten på 80-talet när serieförlagan kom, som tog materialet i en ny, mörkare och mer vuxen riktning. Idag är det ungefär precis vad vi förväntar oss från genren.

Om filmens intrig kan jag annars inte säga så mycket. Den är på samma gång allt för tunn, allt för invecklad, allt för dåligt presenterad för att kunna återges, men inte bara det - den är dessutom ganska irrelevant. Mest en ursäkt för att låta våra skurkhjältar vandra genom ett postapokalyptiskt stadslandskap. Det har något att göra med aztekiska demoner och en portal som håller på att öppnas till en annan dimension. Det var inte vad jag förväntat mig. Ärligt talat hade jag inte blivit förvånad om Ghostbusters hade dykt upp på slutet och satt stopp för allt detta. Det känns som den sortens handling. Lite oklart vad regeringen tror att en psykopat med ett basebollträ ska kunna göra åt saken.

Det här är den sortens film där jag inte kan låta bli att tycka synd om skådespelarna. Flera av filmens karaktärer presenteras knappt alls eller ges väldigt lite tid att utvecklas. Men skådisarna kämpar verkligen och flera av dem gör verkligen det mesta och bästa som går att åstadkomma av situationen. Will Smith i rollen som yrkesmördaren Deadpool är avslappnad, en trygg närvaro i filmens mitt, precis lagom bitsk i replikerna. Viola Davis är skrämmande iskall som självmordspatrullens befälhavare Amanda Waller. Cara Delevingne är både läskig och fysiskt påtaglig i sin roll som en besatt arkeolog. En som inte riktigt pallar för trycket är Joel Kinnaman som känns ganska bortkommen i sin roll som kaxig militär med något som jag tror ska föreställa en bred sydstatsdialekt.

Margot Robbie som Harley Quinn.

När vi pratar om skådespelare och rollfigurer måste dock Margot Robbie i rollen som Harley Quinn lyftas fram särskilt. Hon är fenomenalt energisk och tar över varje scen hon medverkar i. Hon är filmens bultande hjärta och då behandlar filmen ändå henne precis lika förvirrat och otydligt som alla andra karaktärer. Kanske rent av mer så. Av alla figurerna i handlingen är Harley den som vi får mest bakgrundsinformation om. Detta i form av tillbakablickar på hur hon kom att träffa Jokern (hon var hans psykiater) och blev dennes högra hand och själsfrände. Dessa scener är så sönderklippta att det krävs mycket fantasi från åskådaren själv för att väva ihop en sammanhållen berättelse av dem. Om Jared Letos version av den mordiske clownen finns egentligen inte mycket att säga. Han ser ut som en vitsminkad gangsterrappare. I övrigt är det vi får av honom både för lite och för utspritt för att vi ska kunna göra någon bedömning. Robbie har en oslagbar tajming men återigen blir films osäkerhet när det gäller ton mycket problematisk. Ska vi förstå Harley som en komisk eller som en tragisk figur? I den bästa av möjliga filmer hade hon kanske kunnat bli både och. Här blir hon, en heroisk skådespelarinsats till trots, aldrig riktigt varken eller.

En sak har "Suicide Squad" som talar för den. Medan de flesta moderna stora actionfilmer faller samman i tredje akten är det faktiskt där som "Squad" lyfter sig i kragen. Kanske är det bara för att första halvan av filmen är så totalt osammanhängande? Men slutet börjar faktiskt kännas som en riktig film. Den stannar upp och låter rollfigurerna bara snacka tillsammans innan slutstriden. Äntligen får vi börja komma dem in på livet. Måhända är det ändå lite för lite, lite för sent.