söndag 31 juli 2016

Ghostbusters

Låt det först av allt vara sagt: Det är så oerhört viktigt att vi får se såna här filmer - med kompetenta, roliga och superdupercoola kvinnor i rollerna som actionhjältar. Paul Feig har kommit att specialisera sig på sådana filmer. Efter succén med "Bridesmaids" fortsatte han med "The Heat" och förra årets "Spy", actionkomedier som i båda fallen tog typiskt manliga genrer från förr, gav dem en uppfräschade humoristisk touch och satte Melissa McCarthy i framsätet som den stora stjärnan. På många sätt är den nya versionen av "Ghostbusters" ytterligare en film i samma andra. Jag önskar verkligen att jag hade tyckt lika mycket om den som de tre tidigare titlarna jag nämnde ovan. Kära läsare, det gjorde jag tyvärr inte.


"Ghostbusters" har många goda sidor. jag tyckte mycket var riktigt roligt. Kristen Wiig och McCarthy vet jag sedan tidigare är beundransvärda skådespelare och humorister. Leslie Jones och Kate McKinnon kände jag inte till sedan tidigare för jag tittar inte på "Saturday Night Live" men oj, vad de imponerar. Och särskilt då McKinnon i rollen som gruppen galne uppfinnare Holtzmann. Jag kan inte påminna mig när jag senast såg en kvinnlig karaktär visa upp ett så totalt självförtroende och vara så bekväm i sig själv som Holtzmann framstår i filmen. Hon är som en korsning mellan Pippi Långstrump och popartisten Pink. Bad-ass är bara för namnet och faktum är att det vore värt att se filmen bara för hennes skull.

Värd en biobiljett.


Men tyvärr - som helhet är det här en ganska trasig film. Den vet inte ens riktigt vad den ska vara. När jag recenserar brukar jag ibland slitas mellan viljan att behandla varje film som ett eget självständigt verk å ena sidan, å andra sidan impulsen att se hela filmhistorien som ett enda ständigt pågående samtal. Det verkar som om Feig brottats med ett liknande dilemma.

Å ena sidan är det väldigt tydligt att det finns ambition av att göra "Ghostbusters 2016" till sin helt egen grej. Det är inte helt enkelt att sätta fingret på vad det är frågan om. Remake? Reboot? Det är i alla fall inte en uppföljare, vilket det tidigare ryktades skulle vara fallet. Vi får således en helt ny historia. Även om handlingen strukturellt följer förlagan är storyn annorlunda och den ansiktslösa lovecraftianska fasan från en annan dimension som var hotet i 1984 års upplaga är här ersatt av en mänsklig skurk - en arg manlig nörd spelad av Neil Casey - vars plan är att frammana spöken för att se den värld som gjort honom så illa brinna. (Han är som en vandrande representant för alla de internettroll som gnällt och tjutit över den hädiska tanken på tjejbaciller i remaken på deras älskade barndomsfilm.) Även filmens karaktärer är nya. De är inte bara de gamla spökjägarna minus snopp utan helt egna nya figurer med sina egna personlighetsdrag och dramatiska motsättningar. Bra så.

Men om Feig (och hans manusförfattare Katie Dippold) med ena handen visar att de vill ge oss nytt måste de samtidigt med andra handen hela tiden ge oss det gamla. Referenser till den gamla filmen står bokstavligen som spön i backen och det blir bara värre ju längre det fortgår. Allt det vi känner igen måste in. Så ägnas t.ex. massor av tid åt utvecklandet av Ghostbuster-loggan. Där har vi den gamla brandstationen. Där kom det gröna matglada slajmspöket. Och där som ett brev på posten dök Marshmallow-mannen upp och satte sig på våra busters. Och så alla cameos. Vid alla makter! Alla ska klämmas in på ett hörn. (Nå, alla utom Rick Moranis. Till och med Harold Ramis är med som en byst.) Och varje gång en sån här referens kommer in är det som om filmen trampar bromspedalen i botten och pekar övertydligt åt oss i publiken: Titta! Ser ni? Det här känner ni väl igen va? Det här tycker ni väl om? Inget av det är roligt. Särskilt inte Bill Murray eller Dan Aykroyd.

Ja, vi har sett den förut.


Överhuvudtaget är tempot i filmen ett stort problem. Det hackar och rycks i de narrativa trådarna hela tiden. Som så många av samtida amerikanska filmkomedier är mycket av dialogen framimproviserad. När det funkar kan det bli guld. När det inte funkar sitter en och skruvar på sig som inför dålig teatersport som går på tomgång. Många skämt mjölkas allt för långe. Ett exempel på det är Chris Hemsworths manlige bimbo till sekreterare. Kul ett par scener. Inte mer. Det blir aldrig något riktigt flyt.

Och värre än så - det finns tillfällen när det är uppenbart för mig som publik att det fattas scener som inte fått plats. Ett exempel - jag ska försöka att spoila så lite som möjligt: Inför sista akten av filmen blir spökjägarna bortförda inför medias kameror och förklarade för att vara bluffar. I nästa scen sitter Wiigs karaktär hemma i sina civila kläder när poletten plötsligt trillar ned, hon inser vad som håller på att hända. Hon försöker ta sig tillbaka till högkvarteret medan staden briserar i kaos. I ett dramatiskt ögonblick kliver hon så in och räddar de tre andra. "Välkommen tillbaka" säger Holtzmann. Med andra ord, det fanns en sekvens där Wiig hoppar av, bestämmer sig för att inte vara Ghostbuster mer. Men den scenen hamnade på klippgolvet och det märks! Det finns fler exempel. Bland annat en dansscen som istället av någon anledning ligger i bakgrunden till sluttexterna.

Tematiskt finns det flera trådar i berättelsen som antyds men som inte ges tillräckligt utrymme för att få full effekt. Den komplicerade vänskapen mellan McCarthys och Wiigs karaktärer till exempel. Det är nog meningen att den ska bära upp filmen men det kräver i så fall att vi som åskådare är beredda att lägga till en massa på egen hand. Samma sak med skurkens bakgrundshistoria. Den hade kunnat bli både gripande och intressant. Men filmen är för intresserad av att roa i stunden för att någonsin bli en helhet. Och det är synd. För mitt i all CGI-fest är den här sortens film som sagt så himla viktig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar