tisdag 23 juni 2015

Spy

Regissören Paul Feig fattar Melissa McCarthy. Det är det långt i från alla som gör och mer än en gång har det spårat ur i rena slöseriet av hennes begåvning, smaklösa och poänglösa rader av tjockisskämt. (Ja, jag tittar på dig "Identity Thief" från 2013.) Feig däremot vet hur han ska låta McCarthy vara rolig, utan för den sakens skull göra sig rolig på McCarthys bekostnad. Vi såg det i "Bridesmaids" (2011) och vi såg det i "The Heat" (2013) och nu kan vi se det igen i spionpastischen "Spy" där McCarthy spelar CIA-agenten Susan Cooper som efter att i åratal arbetat framför en dator i en källare full av råttor och fladdermöss äntligen får chansen att ge sig ut på fältet.




Inför att jag satte mig ned för att skriva den här recensionen passade jag på att läsa om vad jag hade haft att säga om "Kingsman: The Secret Service" som kom tidigare i år. Det finns onekligen beröringspunkter mellan filmerna eftersom de båda leker hej vilt med spion- och agentgenren. "Spy" är visserligen mer uttalat en ren komedi men gränsen är inte alltid helt tydlig. Redan Roger Moores Bond-filmer rörde sig allt mer mot autoparodin. Det finns ett självmedvetet blinkande mot publiken som inbjuder till skratt redan från början. "Spy" är dock tveklöst den bättre och betydligt mer intressanta av de två filmerna för där "Kingsman" är en bitvis ganska geggig gyttja av gammaldags könsstereotyper är Feigs film läckert subversivt feministisk.

Humorn i filmen kommer inte, som en kanske skulle kunna tro och som trailern lite missvisande tycks antyda, från att McCarthy - vars fysiska uppenbarelse så uppenbart går på tvärs med hur vi förväntar oss en actionhjälte - skulle vara någon slags fisk på torra land som fumlar fram och töntar sig fram. Tvärtom visar det sig att hon i själva verket är en ytterst kompetent agent, minst lika briljant och dödlig som hennes manliga motsvarigheter, om inte mer. Det som håller henne tillbaka är mest av helst hennes egen dåliga självkänsla och de patriarkala strukturerna inom organisationen. Så har hon istället kommit att bli assistent till Jude Laws agent Bradley Fine. Men när Fine till synes blir dödad under ett uppdrag och det visar sig att det slemma brottssyndikatet som CIA jagar känner till alla aktiva agenter får Cooper ändå ta steget ut i den hårda världen. Och som sagt hon gör det med den äran.

Ett genomgående skämt i filmen är att Cooper hela tiden bara får täckmantlar som patetiska ensamstående mödrar och galna kattdamer, aldrig vara glamorös och spännande. Det blir en metakommentar till hur en skådespelerska som McCarthy lätt skulle typcastas och det sätt som Cooper vänder sig mot det facket speglar också McCarthys egen kamp för kontroll över sin persona och sin karriär.

Melissa McCarthy - actionhjältinna.

Styckets bov spelas av Rose Byrne, en skådespelerska som jag ibland har haft lite svårt för men som här är perfekt som världsfrånvänd psykopat. Och trots att hennes funktion är att vara styckets antagonist liknar relationen mellan henne och McCarthys karaktär snarare att vara "frienemies" än den traditionella hjälte-skurk-dynamiken, vilket är intressant. Till sin hjälp har Cooper också sin vän Nancy, spelad av brittiska Miranda Hart - ännu ett komiskt geni som fler borde ha koll på. Oväntat komisk är också Jason Stathams självgode och, visar det sig, tämligen inkompetente agent Rick Ford som hela tiden hotar att ställa till allt. Statham spelar bara en lätt skruvad version av sin vanliga actionpersona och resultatet är väldigt skoj. Värd att nämna är som alltid Allison Janney, som här spelar CIA-chef. För den svenska releasen har filmbolaget också spelat upp Björn Gustavssons medverkan och han är för all del rolig men egentligen inte med mer än två minuter.

I Feigs händer blir McCarthy verkligen en rumpsparkande superhjältinna, en vacker, sexig, modig, stark och ändå mänsklig sådan. Det är inte den sortens huvudperson vi är vana vid att få se från Hollywood. Men uppenbarligen skulle det gå att göra. Hjältar måste inte se ut eller vara bara på ett visst sätt. På det viset blir en film som "Spy" på sitt eget lilla vis riktigt betydelsefull.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar