onsdag 7 januari 2015

The Babadook

Skräckfilmsgenren har ingen brist på demonbarn. Från Damien i "Omen" (1976) med fortsättningar till den sjukliga mutanten i David Lynchs "Eraserhead" (1977), alla fyller de oss med djupt obehag. De är på ett sätt de mest effektiva av filmmonster. De behöver inga läskiga ansiktsproteser och knappt ens någon suspention of disbelief. Barn är helt enkelt läskiga ibland. Underbara, oskyldiga, väna, det bästa som vi har och allt det där, ja visst. Och samtidigt: okända, ovetbara, krävande, begärande, egoistiska monster. Även de mest kärleksfulla föräldrar har nog någon natt när ungen inte vill sluta skrika tänkt tanken på att strypa sitt eget barn. Där tar den australienska skräckfilmen "The Babadook" sin utgångspunkt. Här möter vi det mycket besvärliga barnet Samuel (Noah Wiseman) som är runt sju år och hans utarbetade ensamstående mamma Amelia (Essie Davis). Samuel är gränslös och kräver konstant uppmärksamhet. Han säger precis vad han tänker. Han skriker ibland okontrollerat. Det skulle säkerligen gå att diagnostisera honom på något slags spektrum. Han kan bli våldsam också. Andra barn blir illa till mods i hans närvaro och skolan är djupt bekymrad över honom.



Så enkelt som ett drama om ett besatt barn blir emellertid inte. Regissören Jennifer Kent är dock intresserad av att säga något betydligt mer komplicerat om relationen mellan föräldrar och barn än vad som ryms bara i dessa första scener. Amelia är djupt defensiv när det gäller sin son, tar mycket illa vid sig så fort någon vill påpeka att något är fel. Ändå är det tydligt från första stund att hon är en djupt olycklig kvinna och att hennes son bara genom sin blotta existens är en grundplåt i hennes sorg. Amelia är änka. Hennes man gick bort i en bilolycka medan de båda var på väg till sjukhuset för att föda Samuel. (Något som barnet själv gärna talar om för vem som helst som råkar höra.) Hon har tidigare jobbat som skribent men är nu vårdare på ett demensboende för att kunna försörja sig och sin son. Amelia verkar lida av kronisk utmattning och sömnbrist. Hennes son håller henne vaken på nätterna, rädd som han är för monster under sängen och i garderoben. Han bygger till och med vapen för att försvara sig och sin mor.

På jakt efter monster under sängen.

Det senare blir inte bättre efter att Samuel hittar en mystisk bilderbok om en figur som heter Mister Babadook, en läskig figur i rock och hatt som kräver att få bli insläppt om natten. Illustrationerna i boken är verkligen skrämmande och efter att mamma Amelia mot bättre vetande läst den för sin son börjar han prata oavbrutet om figuren. Samuel är övertygad om att Mr Babadook är verklig. Ju mer han insisterar dess mer i obalans hamnar hans mamma. Hon förstör den hemska boken, river sidorna i småbitar och slänger i soporna. Men nästa dag ligger boken åter på trappan - ihoptejpad och med ännu fler sidor.

Inte lämplig som godnattsaga.


"The Babadook" balanserar hårfint på gränsen mellan psykologisk thriller och övernaturlig skräck. Den går att se på båda sätt - dels som en traditionell monsterhistoria om en mörk kraft som kommer in i familjens liv, dels som en studie i en människas mentala sammanbrott. Och det fungerar, oavsett om en ser filmens spökerier som konkret verklighet eller som metafor. Egentligen spelar det ingen roll - de är en och den samma. Allt eftersom Amelia tappar greppet om verkligheten börjar hon också själv förvandlas av det mörker som hennes son är så rädd för.

Kent har gjort en väldigt intensiv skräckfilm i det lilla formatet. Den känns både klassisk och fräsch. Babadooken själv har alla möjligheter att bli en riktigt ikonisk skräckfigur med sin tydliga siluett med hatten och de långa fingrarna. Kent är smart nog att visa så lite som möjligt, en skymt har, en annan där. Det skapar en slags paranoia både hos oss som publik och hos karaktärerna. Skildringen av Amelias nedåtgående spiral av mental ohälsa är inkännande och genuin, träffande. Jag tror tveklöst att den som själv brottats med depression och sömnlöshet någon gång i sitt liv kommer att kunna känna igen sig. Däri ligger filmens stora styrka, att den förmår hitta det fasansfulla i det vardagliga. Som sig bör är filmen också estetiskt väldigt väl genomfört. Den har en urblekt färgskala som förstärker familjens tämligen glädjelösa tillvaro. Radhuset som mamma och son bor i tycks bli allt mer gotisk medan handlingen fortskrider. Ljudläggning och musik är läskiga på ett nästan gammaldags manér.

Jag misstänker att somliga som ser filmen kommer att ha svårt att ta till sig skådespelarna i de två huvudrollerna. Samuel är ett barn som är svårt att tycka om överhuvudtaget. Det blir mycket gap och skrik, många tvära kast. Noah Wiseman är heller inte någon barnskådis av det där överskolade Hollywood-slaget som vi är vana att se. Jag har full förståelse om någon tycker det blir för mycket. Själv upplevde jag det inte så. Jag kände snarare en råhet och en äkthet. Inte heller Amelia är en särskilt inbjudande eller sympatisk karaktär. Essie Davis ser nästan från början ut som en levande död. Hon är svag och skör. Hon går helt och hållet upp i rollen som offer och det är inte grant att se. Ju längre av filmen som går svänger hon dock och när hon väl tar kontrollen blir resultatet förfärande. Plötsligt är det som om Davis spelar en helt annan karaktär. Det är stora åthävor och bitvis ganska groteskt. Somliga kanske skulle kalla det överspel. För mig fungerade det.

"The Babadook" har också något som få skräckfilmer idag lyckas få till - ett slut som känns tillfredställande och som håller. Samtidigt som det får karaktärerna till den logiska känslomässiga slutpunkten lämnar den oss som åskådare med en obestämd känsla av obehag. Mörkret kan inte helt besegras, tycks filmen säga, men det kan tämjas. Det är både oväntat och rimligt på samma gång. Det ska Jennifer Kent ha en stor applåd för.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar