lördag 13 september 2014

The Boxtrolls

Animationsstudion Laika har mutat in en egen nisch med två riktigt bra filmer, dels "Coraline och spegelns hemlighet" från 2009 i regi av Henry Selick efter en bok av Neil Gaiman, dels "ParaNorman" från 2012. Båda filmerna är i huvudsak framställda med gammaldags stop-motion-teknik bara lätt upphottade med modern datoranimation. Båda är dessutom en slags riktiga skräckfilmer än den sortens traditionella sagor som många fortfarande förknippar med animerad film. Det här inget för de allra yngsta. Tvärtom är de ganska så sofistikerade och bitvis ganska störande bisarra historier. Genom Selick delar filmerna också tydligt DNA, tekniskt, stämningsmässigt och tematiskt med "The Nightmare Before Christmas" från 1993. Nu är Laika tillbaka med en ny film: "The Boxtrolls". Den når kanske inte lika högt som sina föregångare men är ändå en riktigt charmig liten bagatell.



Anslaget är mer tydligt sagoaktigt och satiriskt än de tidigare filmerna, som båda ju tog sin utgångspunkt i den verkliga världen. Vi befinner oss i den knasiga staden Cheesebridge, där det mesta som namnet antyder kretsar kring ost- och mejeriprodukter. Stadens stroppiga och styrande elit "de vita hattarna" ägnar mer tid åt att provsmaka nya ostar än att fatta viktiga beslut. I stadens kloaksystem lever dock en underjordisk art av lådtroll, så kallade eftersom de klär sig i papplådor och kartonger. På natten smyger sig trollen upp på stadens gator och tar med sig vad skräp och annat intressant de kan hitta. De tycker om att bygga och konstruera saker där nere. Trollen är egentligen väldigt fredliga men stadens innevånare är rädda för dem. Det utnyttjar filmens skurk, en slemmig typ vid namn Archibald Snatcher (i orginal med röst av Ben Kingsley). Han har fått stadens styrande att lova att om han kan fånga in och göra sig av med alla troll ska han få bära en vit hatt och bli en av dem. Snatchers högsta önskan är nämligen att få bli en av de styrande och äta ost hela dagarna - trots det faktum att han egentligen är svårt allergisk mot ost.

Vår hjälte är en ung pojke som adopterats av trollen och som vuxit upp som en av dem. Han kallas för Eggs för det är vad som står på framsidan av hans kartong. När Eggs vänner rövas bort av Snatcher och dennes hejdukar söker han sig upp i staden på dagtid och träffar där Winnie, borgmästarens dotter (med röst av den alltid fenomenale Elle Fanning). Winnie är ensam och lite säreget makaber, hennes föräldrar bryr sig inte mycket om henne. Fannings röstarbete är på hög nivå och jag gillar verkligen karaktärens formgivning och animering. Hon är faktiskt på många sätt det bästa med filmen. Tillsammans tar nu Eggs och Winnie upp kampen mot trolljägarna.

Eggs och Winnie.

Det finns en uppfinningsrikedom och visuell glädje som bär filmen. Såväl trollen som trolljägarnas mackapärer och konstruktioner har en ångpunkig kvalité som för tankarna till Jean-Pierre Jeunets tidiga filmer, de han gjorde tillsammans med Marc Caro, "Delicatessen" (1991) och "De förlorade barnens stad" (1995). Precis som i de filmerna viker filmmakarna inte ifrån det brutala och groteska. Sättet som skurken Snatcher sväller upp till ett pulserande monster när han mot bättre vetande äter ost till exempel är både hysteriskt roligt och genuint otäckt. Även om "The Boxtrolls" har mer av en barnslig glädje och energi över sig är den nog inte helt lämplig för känsliga unga tittare. För de modiga erbjuder sagan dock en parabel om tolerans och acceptans av de som kanske har andra seder och vanor, som kanske ser lite annorlunda ut, som ser och låter annorlunda ut. Det är den sortens budskap som en gång hade kunnat verka lite platt och självklart. Idag, när tio procent av landets befolkning står i begrepp att rösta på ett rasistiskt parti, behöver vi plötsligen den sortens historier mer än någonsin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar