tisdag 26 augusti 2014

Teenage Mutant Ninja Turtles

De tonåriga muterade ninjasköldpaddorna muterar vidare. Tänk att 1984 skapades de här figurerna av seriemakarna Kevin Eastman och Peter Laird som en slags tidig Frank Miller-parodi med lätt inspiration av Dave Simms "Cerberus". Eastman och Laird hörde till den amerikanska undergroundscenen, de gav ut sin serie själva och det i en tid innan det blev ett verktyg i var och ens hand. Jag har inte läst något av denna ursprungliga sköldpaddsserie så jag kan inte uttala mig om den var något bra. Några år senare släppte dock Eastman och Laird på kontrollen över sina skapelser och det blev början till den populärkulturella fenomen som snabbt exploderade. En tecknad TV-serie lade grunden för ett franschiseimperium. För att kunna nå en bredare publik gjordes figurerna om, allt blev mer barnvänligt, de våldsamma inslagen tonades ned, figurerna designades om, den hårda svart-vita estetiken gav plats åt betydligt färggrannare. Plötsligt var sköldpaddorna överallt. Det gjordes filmer, leksaker och kläder. De släppte rapskivor och dansare i gummidräkter fick uppträda i stora arenashower.

Jag var aldrig ett fan. Förmodligen var jag lite för gammal för de barnvänliga sköldpaddorna när de kom. De var mer något för mina yngre syskon. Ingenting får en att känna sig så gammal som när det är dags för nostalgiska remakes av något som en var för gammal för från början. Men det var oundvikligt naturligtvis. "Turtles" är tillbaka i en splitterny mix av levande bilder och datoranimation. Mina förväntningar var totalt nollställda. Jag får dock erkänna att jag blev positivt överraskad. Ja, det hela är otroligt tramsigt, ja filmen lider av samma problem som så många andra serietidningsfilmer men "Teenage Mutant Ninja Turtles" är rolig, den är föredömligt komprimerad och även om det knappast är en film jag kommer att se om i första taget var den ett utmärkt stycke underhållning för stunden.



Mer än sköldpaddorna själva är filmens huvudperson tv-reportern April O'Neil. April drömmer om att få lämna de ärtiga och meningslösa uppdrag som hon vanligtvis får ägna sig åt och istället bli tagen på allvar som en seriös grävande journalist. Det visar sig dock vara väldigt svårt för April att bli tagen på allvar, ehuru hon ser ut precis som Megan Fox. (Det beror på att det är Fox som spelar henne.) Det låter kanske tramsigt att ta upp saken på det viset men filmen försöker liksom både ha kakan och äta den. Å ena sidan, den mildaste, lättaste formen av satir över hur en kvinna som O'Neil måste brottas med och navigera patriarkala strukturer - å andra sidan närbilder på Foxs rumpa, studsande bröst och putande läppar. Nå, för att få sitt stora scoop ger sig April på egen hand ut för att undersöka den mystiska fotklanen, ett brottssyndikat vars tungt beväpnade medlemmar sätter skräck i New Yorks innevånare. Hon upptäcker snart att någon slags maskerad brottsbekämpare är ute efter fotklanen. Fyra stycken faktiskt. Ni vet vilka.

Marknadsföringen av filmen har främst kretsat kring att filmen är producerad av Michael Bay. Jag är lite osäker på varför? Har Bay verkligen en massa fans där ute som bara måste se allt med hans namn på? Nu är producent och regissör förstås inte samma sak och regissör i det här fallet en Jonathan Liebesman. Liebesman har rötterna i Sydafrika och har tidigare gjort ett gäng actionfilmer som jag verken sett eller har någon större önskan om att se, ex. "World Invasion: Battle Los Angeles" (2011) och "Wrath of the Titans" (2012). Hans regi sticker väl inte ut i någon större grad men vi slipper i alla fall de typiska bayska hysteriskt klippta bilderna och överdådiga, lätt fascistoida bildspråk.

Sköldpaddorna själva är väl definierade som karaktärer. De är gestaltade med en blandning mellan motion capture och vanlig datoranimering. Leonardos röst görs av Johnny Knoxville, de övriga är mer okända förmågor. Tony Shaloub gör rösten till sköldpaddornas sensei, den muterade råttan Splinter. Intressantaste rollinsatserna gör annars Will Arnett som Aprils kameraman Vernon och William Fichtner som en skum vetenskapsman med kopplingar till filmens skurkar. Megan Fox är helt okej men hon har en begränsad bredd som skådespelare och saknar för mig den naturliga karisma som rollen hade behövt. En Rachel McAdams eller en Anna Kendrick hade varit betydligt intressantare val.

"Guardians of the Galaxy" är den av de här sortens filmer som fått den största kärleken både från kritiker och publik. "Teenage Mutant Ninja Turtles" däremot blev betydligt svalare mottagen. (Men verkar ändå ha gått bra kommersiellt.) Jag vet inte om det är helt och hållet rättvist. Visst, "Guardians" kändes mer oväntad och fräsch, vi hade inte sett de där figurerna i tusen olika andra versioner tidigare. I slutändan var den filmen dock minst lika tramsig, minst lika högljudd och utrustad med ungefär samma slags dubbelstandard i relation till sin "starka" kvinnliga huvudkaraktär som "Turtles" har. Det som främst skiljer dem åt är faktiskt skådespeleriet. "Guardians" hade flera inspirerade rollgestaltningar. "Turtles" är där och nosar men når inte riktigt ända fram. I det här fallet gör det tydligen hela skillnaden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar