Guardians of the Galaxy

Marvel Comics självförtroende är på topp. Inte nog med att de valt att som sommarens storsatsning presentera ett massivt rymdäventyr baserad på en av sina mer obskyra serietitlar  "Guardians of the Galaxy", en serie som förlaget började publicera först 2008 (även om det fanns en tidigare version från 60-talet också med helt andra karaktärer). Inte nog med det alltså. Innan den här filmen ens hunnit haft premiär meddelade Marvel att de tänker satsa på att ge dessa galaxens väktare en egen animerade serie också. Plus att uppföljaren redan är på g. Så nog tror förlaget på sitt eget varumärke vid det här laget.

Nu verkar satsningen ha betalat sig. Filmen har redan efter premiärhelgen blivit en stor ekonomisk framgång och verkar dessutom ha blivit väl mottagen av de flesta. Det är inte att förundra sig över. "Guardians of the Galaxy" är rymdopera som svänger och gungar. Filmen är fjäderlätt och den som letar efter substans bör leta på annat håll men även tomma kalorier kan vara å så delikata när de serveras på rätt sätt som här. Regissören James Gunn (som också skrivit manuset tillsammans med Nicole Perlman) hittar precis rätt ton av respektlös tramsighet för att föra med oss på denna resa ut i en märklig galax av grönhudade lönnmördare, talande tvättbjörnar och evighetsstenar. Allt levererat med en charm som är absolut avväpnande. Det finns en rytm och tajming rakt igenom är tilltalande.

Om själva intrigen behövs inte mycket sägas. Det finns en grej. Alla vill ha grejen. Om de onda får grejer kommer dåliga saker att hända. Okej? Kör! Ungefär så. På den goda sidan formas under filmens gång ett omaka gäng bestående av våra lite stukade hjältar: Peter Quill (Chris Pratt) är en människa från Jorden som kidnappades av rymdvarelser just efter att hans mamma dött. (Vilket vi får se i en faktiskt ganska gripande inledningsscen.) Han är uppfostrad av rymdpirater och hans enda koppling hem till Jorden är en freestyle och ett blandband som hans mamma gett honom. Gamora (Zoe Saldana, inget rymdäventyr utan Zoe S) är adoptivdotter till den store ondingen Thanos och en livsfarlig lönnmördare. Drax, förgöraren (Dave Bautista) är ett sörjande muskelberg ute efter hämnd. Rocket (med röst av Bradley Cooper) är en genetiskt modifierad tvättbjörn, typ, som arbetar som prisjägare tillsammans med den vandrande trädet Groot (röst, Vin Diesel). Så ser laguppställningen ut.

Pratt är precis lagom tramsig och kul i rollen som en man som upptäcker att han faktiskt har ett hjärta av guld. Saldana gestaltar sin Gamora med en kombination av styrka och sårbarhet, precis som förväntat. Står ut gör Bautista och Bradley Cooper. Bautistas Drax är en mycket rolig karaktär inte minst för att hans massiva kroppshydda står i kontrast till figurens verbala svada, samtidigt som han inte alls förstår ironi eller metaforer. Bradley Coopers röstarbete som Rocket kan väl vara bland det bästa skådespelaren har gjort. Befriad från sitt eget ansikte tar han ut svängarna ordentligt. Resultatet blir en karaktär som är ganska oemotståndlig. Rocket är hård och tuff men visar sig också ha en sentimental sida. Jag tycker mycket om vänskapen mellan honom och Groot.I mindre biroller ser vi bland andra Benicio Del Toro, John C. Reilley och Glenn Close. De är en stabil och trygg närvaro i filmen utan att överskugga huvudkaraktärerna.

Bradley Cooper i rollen han var född att spela.

Det finns något väldigt tillfredsställande med en film av det här slaget som inte tar sig själv på allt för stort allvar, som inte känner behovet av att vara "mörk och smutsig" och där den stora actionfinalen inte är ute efter att mala ned mig till underkastelse. "Guardians of the Galaxy" bryter inte ny mark och jag vet inte om den kommer att växa till en klassiker för framtida generationer. Den är nog nöjd med att vara ett stycke god, god underhållning för stunden. Det är verkligen inte det sämsta. Det kräver förvisso rätt handlag och det är precis vad filmmakarna har tillämpat här.