söndag 31 augusti 2014

Eriks 11 toppfilmer - Nr 3: Citizen Kane


Den brittiska filmtidskriften Sight & Sound anordnar en gång varje decennium en stor omröstning. Filmkritiker från runt om i världen bjuds in för att rösta fram filmhistoriens bästa. Det är den mest prestigefulla och auktoritativa versionen av listan som finns. Senaste gången var 2012 och den stora nyheten då var att Orson Welles "Citizen Kane" från 1941 halkat ned till listans andra plats efter att ha prenumererat på första platsen sedan många, många år. (Den nya ettan är Hitchcocks "Vertigo" från 1958.) På sätt och vis var det kanske oundvikligt. Att samma film i så lång tid skulle bära på epitetet "världens bästa film" det blir till slut nästan som att be om att kastas ned från tronen. Och själv har jag som ni ser valt att "bara" placera den på bronspallen. Det finns en del av mig som nästan känner det som om jag precis gjort något fult. Egentligen skulle kanske listan över toppfilmer ha presenterats utan inbördes ordning? Nå, jag tror nog ändå "Citizen Kane" kan ta det. Nummer tre eller inte - filmen är ett verkligt storverk.

Jag minns fortfarande första gången jag såg den här filmen. Det var på gymnasiet. Det ordnades visningar av klassiska filmer i Katedralskolans aula varje fredag en tid då jag lämpligt nog hade håltimma. Jag minns att jag såg flera fantastiska rullar där för första gången men ingen som drabbade mig som "Citizen Kane". Jag var förstås inte alls samma mångsidiga och kunniga cineast då som nu men även mitt 17-18-åriga jag kunde inte undgå att nästan en gång i minuten tänka: "Den där bildkompositionen har jag sett förut!" För så stilbildande och efterapad har "Citizen Kane" blivit. Filmen är i sig själv nästan ett uppslagsverk över filmenmediets språk och systax, över dess berättartekniker, över dess genrer och möjligheter. Den är som ett nexus i filmhistorien där alla tider och alla stilar möts.

När filmen kom 1941 var den ytterst kontroversiell. RKO Pictures hade givit underbarnet Orson Welles, som då bara var tjugosex år men redan något av en legend från sitt arbete med scen- och radioteater, i princip helt fria händer att göra vad han ville. Welles var inte en konstnär som opererade i liten skala. Han skapade, tillsammans med manusförfattaren Heman J. Mankiewicz, ett episkt porträtt av en man som de kallade Charles Foster Kane, gestaltad i filmen av regissören själv. Det som gjorde det hela så kontroversiellt var att många då uppfattade Kane som en lätt maskerad version av mediemagnaten William Randolph Hearst. Det är han också, delvis. Liksom Hearst är filmens Kane en tidningsägare som använder sitt medieimperium och sensationsjournalistik för att vinna politiskt inflytande. Hearsts tidningar piskade t.ex. fram den opinion som ledde till det spansk-amerikanska kriget. På äldre dar gifte han om sig med en betydligt yngre skådespeleska. (I filmen blir hon operasångare.) Han byggde ett massivt skrytbygge till palats där han kunde isolera sig från omvärlden, precis som Kane gör i filmen. Heast ansåg att filmen var förtal och gjorde vad han kunde för att försöka stoppa den. Med tiden har dock de där specifika referenserna till Hearst kommit att betyda allt mindre. Både Kane och Hearst framstår mer som urtyper för karaktärer som vi fått se om och om igen. En Rupert Murdoch, en Berlosconi, en Jan Stenbäck.

Mediemagnaten som vill bli politiker.


Filmen börjar med att Charles Foster Kane dör. Vi får sedan följa en journalist som intervjuar människor som Kane kände för att försöka göra ett reportage om den mystiske mannen. Vem var han egentligen? Vad var det som drev honom? Och vad betyder egentligen hans sista ord, "Rosebud"? Genom återblickar möter vi så Kane i olika faser av hans liv och vi följer honom från det att han var ung och idealistisk till slutet som en gammal, ensam och bitter man. Det är en grandios tragedi om en man som vinner hela världen men som samtidigt förlorar sin själ.

I centrum står Orson Welles själv. Han var en monumental skådespelare och regissör som här opererade på höjden av sin konstnärliga förmåga. Det kan vara värt att påpeka igen - karln var alltså tjugosex år gammal när han gjorde den här filmen, som alltså var hans allra första. Det borde inte vara möjligt. "Citizen Kane" borde vara en mogen mästares verk. Ändå finns det kanske något av ungdomlig kraft och energi i den också, en rastlös mani som för filmen att bulta och blöda. Det är en bildstormande film. Hela tiden oväntade kamerakompositioner, övergångar, montage och lösningar. "Kane" är både Welles triumf och hans egen tragedi. Tänk att ha gjort sin första film och det är den som kommer att hållas för världens bästa någonsin? Hur skulle han någonsin kunna leva upp till den? Welles filmkarriär kom att bli en långrad med misslyckade projekt med ett och annat mindre mästerverk här och där (framför allt tänker jag på "Touch of Evil" från 1958). Han återfick aldrig den kontroll han hade när han gjorde "Kane" och han nådde heller aldrig samma energinivå i sitt skapande.

Det formligen lyser i Welles ögon när han spelar Kane. Huvudpersonen är själva definitionen av en man som är större än livet självt och det krävs inte mycket fantasi för att se något av regissörens egen personlighet speglad i rollen. På det viset blir filmen också märkvärdigt profetisk eftersom både Kane och Welles kommer att toppa tidigt. Att Welles gestaltar även den äldre Kane så väl, med en naturalistisk observationsförmåga som är väldigt skarp gör det hela extra laddat. (Han har också hjälp av en ålderssminkning som än i denna dag inte har överträffats.) För de övriga skådespelarna i filmen valda Welles att inte använda sig att tidens Hollywoodkändisar utan tog med sig aktörerna från sin egen teatergrupp. Det märks att de alla är ytterst samspelta. Jag har alltid varit starkt berörd av Dolores Comingore i rollen som Kanes andra hustru, den inte helt begåvade operasångerskan som Kane desperat försöker göra till stjärna. Comingore tar sin karaktär på en liknande resa som Kane själv - även hennes entusiasm förbyts mot mörkare stråk.

Kanes magnifika palats Xanadu - kanske egentligen en bur?
Får då gåtan Charles Foster Kane sin lösning i filmen? Jag misstänker att var och en som ser filmen kommer att komma till sitt eget svar på den frågan. Visst får vi veta saker, visst får vi detaljer, visst får vi faktiskt i slutändan veta vad "Rosebud" faktiskt syftar på. Men är det detsamma som att verkligen veta vem en människa är? Kan vi någonsin riktigt komma en annan människa in på livet och förstå hens drivkrafter? Det är detta som så många biopics försöker göra men misslyckas med. Resultatet blir ofta platt och intetsägande. För mig lämnar "Citizen Kane" frågan öppen. Däri ligger dess stora styrka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar