lördag 12 juli 2014

Noah

Absurd, inte sällan fånig, då och då inspirerad och nån gång ibland magnifik. Ungefär så skulle jag nog vilja sammanfatta Darren Aronofskys långt ifrån bokstavstrogna bibelepos/fantasyäventyr om gubben Noa, här spelad av Russel Crowe. Aronofsky är en visuellt särpräglad och surrealistiskt sinnad regissör vars visioner icke dess mindre oftast är grundade i en påtaglig konkret fysikalitet. Jag tycker mycket om hans "The Wrestler" från 2008 och jag älskade verkligen hans mycket mörka och bisarra "Black Swan" från 2010. Jag har stort förtroende för herr Aronofskys känsla för bilder och arketyper. Ändå var det med ett ganska stort mått av avvaktande försiktighet som jag närmade mig denna hans version av myten om den stora floden och den utvaldes båt som ska låta livet på jorden få en andra chans.



Det finns många hinder på vägen här. Den gamla myten som vi återfinner redan i "Gilgamesh", ett av de äldsta bevarade litterära verken i världen och som sedan därifrån letat sig in i "Bibeln" har en enorm potens just som myt men blir svår materia när den ska konkretiseras på film. Alla som någon gång bläddrat i en barnens bibel kan säkert framkalla käcka färgglada bilder av en söt liten båt med en skäggig gubbe i fören och med glada elefanter och giraffer som sticker fram ur fönsterluckorna. Att inkorporera den sortens bilder i en allvarlig film på ett sätt som åtminstone eftersträvar någon form av trovärdighet är naturligtvis inte det lättaste.

Dessutom finns det inget amerikanskt filmbolag som skulle vara beredd att plöja ner massvis med miljarder i ett sådant här projekt om de trodde att slutresultatet skulle förnärma den troende publiken. (Ni trodde att Tolkien- och Rowlings-fansen var petiga med troheten mot källmaterialet, vänta bara tills ni träffar det här gänget!) Aronofsky själv är så vitt jag förstår ateist men nog går det att ana de teologiska konsulterna som andats honom i nacken under produktionen. Enligt rykten har också filmbolaget försökt klippa om filmen bakom regissörens rygg men naturligtvis har inget av deras försök kunnat glädja fundamentalisterna. Det kan nog ingen konstnärlig tolkning av berättelsen göra.

Det är till regissörens heder och ett tecken på hans integritet att den färdiga filmen ändå håller samman och att det finns tillräckligt mycket av hans personliga touch i den för att hålla mitt intresse nästan hela vägen. Aronofsky har åtminstone inte sockersötat det hela. Det är ingen lättsam söndagsskola här inte. Tvärtom möter regissören upp myten och konfronterar den i dess råa grymhet. Det finns en stark nihilistisk underton i den här tolkningen som ingen dialog om nåd eller regnbågar över himlen helt kan tvätta bort. I denna den mest absoluta undergångshistoria ställs upprepade gånger frågan om det finns någonting hos mänskligheten som är värt att rädda och bevara. Filmens Noah svarar om och om igen nej på den frågan. 

Noah får visioner sända till sig i sina drömmar från den gud som filmen igenom kallas för Skaparen. Drömvisionerna, som visuellt hör till det bästa i filmen, leder honom till slutsatsen att Skaparen har för avsikt att förgöra världen i en stor översvämning. Noah och hans familj, hans fru Naameh (Jennifer Connelly) och sönerna Sem, Ham och Jafet (som vuxna spelade av Douglas Booth, Logan Lerman respektive Leo McHugh Carroll) är de sista överlevande ättlingarna till Set, Adam och Evas tredje son. De övriga människorna i filmen härstammar från Kain och deras brutala industrialiserade civilisation har förvandlat Jorden till något som liknar ett postapokalyptiskt landskap redan när filmen börjar. Inget växer längre, alla mineraler har redan utvunnits med rovdrift ur jorden, det finns knappt några djur kvar. (Det antyds att Noah och hans familj är vegetarianer medan Kains ättlingar är sadistiska jägare.) Noah tar med sig fru och barn på en farofylld resa för att söka rätt på sin farfar Metusalem (Anthony Hopkins) för att diskutera sina visioner med honom. Under resans gång finner de en föräldralös och svårt skadad flicka vid namn Ila som de tar hand om och adopterar. (Hon kommer senare att växa upp och bli Emma Watson.) De träffar också på filmens mest märkliga inslag, ett gäng fallna änglar som förvandlats till bisarra stenmonster. Dessa "väktare" som de kallas är först fientligt inställda men inser snart att Noah är utvald av Skaparen och hjälper honom att bygga sin ark av virke från en magisk skog som växer upp efter att Noah planterat ett frö från Eden som han får av sin farfar. Snart nog får Kains ättlingar nyss om vad som pågår. Deras kung Tubal-Kain (Ray Winstone), mannen som dödade Noahs far, anländer med sin armé och bygger ett läger i utkanten av skogen i väntan att gå till attack när översvämningen kommer.

Noah med familj på väg över den redan döda Jorden.


I Russell Crowes gestalt är Noah en bister och sammanbiten man, plågad av det svåra uppdrag som ligger framför honom. Tyst mumlande sitt gravallvar ur sitt trimmade patriarkskägg och ständigt med en yxa i högsta hugg är han en handlingens man men också en person fylld av mörka tankar. I en av filmens mest aronofskianska scener smyger sig Noah in till fiendens läger om natten och beskådar dessa människors grymhet och respektlöshet för allt liv. Plötsligt vänder sig en man som tuggar på blodigt kött sig om och stirrar på honom. Mannen bär Noahs eget ansikte. Det är en scen som hämtad ur "Black Swan". I det ögonblicket stirrar Noah in i den mänskliga naturen och ser att han själv är en del av den. Även han måste bort. För som sagt, som Noah förstår Skaparens vilja är det meningen att livet på Jorden ska starta om utan människor. Han och hans familj ska bli de sista. När det senare i filmen visar sig att Emma Watsons karaktär är gravid med den äldste sonens barn och Noahs omedelbara reaktion är att det måste vara Skaparens vilja att han dödar det barnet så fort det fötts tar filmen en om möjligt ännu mörkare vändning. Det här är inte en gubben Noak som publiken med lätthet tar till sig som en hedersman precis.

Det är en testosteronstinn historia det här. Det stånkas och frustas så som bara de manligaste av män kan, särskilt i scenerna mellan Crowe och Winstone. Connellys och Watsons roller som hustrur är mest att vara plågade och lojala. Hopkins tillför ett lättare handlag och är en frisk fläkt i filmen men han ges inte särskilt mycket att göra. Sen måste jag säga att det kändes väldigt märkligt att en film som den här hade en så genomgående vit rollbesättning!

Filmens mer fantasifulla element är jag lite kluven till. Världen som målas upp är intressant. Drömsekvenserna har som sagt ändå något. Väktarna, de fallna änglarna, vet jag inte vad jag ska tycka om. Å ena sidan har väl aldrig ett stenmonster i hela filmhistorien sett så värst bra ut, å andra sidan måste jag säga att de ändå har en viss oväntad charm. De känns inte bara som själlösa CGI-skapelser, det finns något nästan gammaldags över dem, något av Harryhousen eller "Den oändliga historien". Det är långt ifrån den bästa fantasy jag sett på film men när det fungerar finner jag mig själv ändå dra lite på smilbanden åt de svängar som denna annars så ytterst tungsinta film bjuder på.

Aronofsky låter myten ligga till grund för en ekologisk parabel om människan och vår plats på planeten. Som sådan blir filmen ändå ganska lyckad. Det den har att säga om saken är långt ifrån positivt och nog känns slutets hoppfyllda ackord lite falska. Fullt ut kan filmen säkert inte ta det steget men jag misstänker att regissörens svar på den centrala frågan - vore det kanske bättre för Jorden om människan inte levde på den - någonstans ändå är det samma som det svar som Noah själv ger under större delen av berättelsen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar