Eriks 11 toppfilmer - Nr 9: Picassos äventyr

En ohemul del av min humanistiska, akademiska utbildning inom ämnen som litteraturvetenskap, filmvetenskap, teaterstudier och idéhistoria med estetisk inriktning har genom åren handlat om att försöka komma underfund med det leviathanska begrepp som är modernismen. Som epok är modernismens genombrott i början av 1900-talet omöjlig att skilja från den närmast tramsiga heroisering som den fått i historieskrivningen. Att närma sig det senaste dryga århundradets konst och kultur utan att förstå modernismen är att inte närma sig den alls. Och ändå - den som påstår att hen förstår modernismen fullt ut ljuger, förmodligen även för sig själv. För modernismen står för allt det nya, men det är ändå i mycket en direkt fortsättning på romantiken. Och redan från början bär modernismen med sig fröet till postmodernismen som ju per definition är det som ska komma efter den. Den är revolutionär! Den är reaktionär! Den är formalistisk! Den spränger alla gränser! Den är allt den behöver vara för vem som än vill göra bruk av den! Den logiska slutsatsen är förstås att det inte finns en modernism utan många modernismer.

Det ligger förstås i det akademiskas natur att ta saker och ting på väldigt stort allvar. Jag tror dock att det många gånger kan vara respektlöshet och humor som kan vara nycklarna till att låsa upp det självpåtaget viktiga. Vilket leder mig fram till "Picassos äventyr", nionde placeringen på lista över mina favoritfilmer genom tiderna. Jag tror nämligen inte att det finns någon bättre film om modern konst än denna samling av tusen kärleksfulla lögner.

Jag har skrivit om den här filmen tidigare på Allmänstädesbloggen, i samband med att jag listade bio-pics. I det inlägget hyllade jag "Picassos äventyr" just för dess lögnaktighet. Tage Danielssons och Hans Alfredssons film följer visserligen i vidaste möjliga mån konturerna av den berömde konstnärens liv men alla detaljer i berättelsen är lika fabricerade som den uppsjö av nonsensspråk som dialogen består av. Trots allt det är ändå allt sant, på det sätt som bara stor konst kan vara verkligt sann, en sanning som inte har med yttre fakta att göra utan med något mycket djupare. Så här är det att vara konstnär och så här är det att vara människa - så här måste det ha varit att vara Pablo Picasso.

Visuellt och tekniskt har jag svårt att föreställa mig någon annan film som ens når upp till midjan på "Picassos äventyr". Att se om den, eller vilken som helst av AB Svenska Ords filmer, är att bli påmind om vad svensk film idag mer än något annat verkligen saknar - nämligen fantasi. Ren, personlig och ofjättrad fantasi. Det är vad "Picassos äventyr" erbjuder och varje gång jag ser filmen blir jag lika förlorad i dess makalösa värld där ett torg i Tomelilla förvandlas från Madrid till Paris, London, New York och franska rivieran. En värld där tåg och fartyg färdas på sidan. En värld där konstnären målar en dörr i väggen, öppnar den och försvinner sin väg. En värld där allt, precis allt, är möjligt.

"Picassos äventyr" är något så ovanligt som en stumfilm med tal. (Eftersom all dialog är i det närmaste nonsens är det bilderna och skådespelarnas kroppar som berättar historien.) Med Gösta Ekman, i sin bästa rollprestation någonsin, som Picasso kanaliserar Danielsson och Alfredsson det absolut bästa i stumfilmserans farser och komedier och välsignar det med nytt liv. I deras film förenas arvet från Chaplin med det från Keaton. Här finns både pathoset och den rena absurdismen. Ekmans ansikte är subtilt expressivt och hans Picasso bär alltid en sorg i blicken. Hans kropp har inte bara "tingen emot sig" som en gång Mahatma Ekman i "Gula Hund" utan hela världen. Han kommer alltid att stå vid sidan av alla andra människor, för evigt brottandes för att kunna leva efter sina egna villkor. Det är på samma gång otroligt roligt och djupt gripande. Gösta Ekman är här en sann clown.

Hans Alfredsson gör också en mästerlig rollprestation som Picassos far, ständige följeslagare och personlige Mefistofeles Don José. Karaktären har förstås väldigt lite med Picassos verklige fader att göra men han är en symbolisk gestalt som hela tiden skuggar konstnären och lockar honom mot den mörka sidan. Han dör aldrig och även när han tycks försvinna ur berättelsen återvänder han alltid med full styrka. Don José representerar alla de krafter som strävar efter att utnyttja konsten och dess upphovsmakare, som vill kommersialisera och parasitera. Att han själv är en misslyckad konstnär är typiskt, han kan inte skapa konsten själv eftersom han innerst inne bortom all jovialitet är tom. På många sätt är Alfredssons karaktär här en lika obehaglig och ond man som hans fabrikör i "Den enfaldige mördaren" (1982) även om Don José är en mycket charmigare typ. Att båda figurerna lockas av nazismen är knappast en slump.

Den äldre Picasso (Ekman) och Dolores den yngre (Lena Olin).

I övrigt är filmen så överfull av fantastiska småroller och statister att det inte går att göra dem rättvisa i en text som den här, lika lite som alla idéer, infall och härliga scener kan få den uppmärksamhet den förtjänar. Det finns vissa filmer som jag kan se om och se om bara därför att de gör mig lycklig. "Picassos äventyr" är en sådan film. Den kan mycket väl vara en av de roligaste filmer som någonsin har gjorts. Bara det är anledning nog att återfinna den på en lista som den här. Och som sagt, för den som vill veta något om modernismen - eller om 1900-talet för den delen - kan jag inte tänka mig en bättre guide.