Den här listan kommer också med ett par ordentliga brasklappar. Det finns nämligen några filmer som jag inte hunnit se än, som jag väldigt gärna vill se och som, om de lever upp till hajp och rykte, mycket väl kanske hade kunnat platsa på den här listan. Främst tänker jag på "12 years a slave" - en av storfavoriterna inför den kommande Oscarsgalan. Jag har varit på väg att se den i mellandagarna men annat har kommit emellan. Vi får se om jag får chansen att se den snart eller om jag får ta den senare på skiva. Det finns också ett par dokumentärer som jag önskar att jag hunnit se. Bland dem hittar vi Sarah Polleys "Stories We Tell" om familjehemligheter och annat spännande samt "The Act of Killing" av Joshua Oppenheimer där indonesiska dödsskavdroner för spela upp de massakrer som de genomförde på 60-talet. Båda ska vara väldigt starka och intressant berättade. Jag ser fram emot att få ta del av dem.
Med detta sagt: Här följer så min tio-i-topp-lista. Jag har ju skrivit om alla dessa filmer tidigare, i vissa fall mer än en gång, så jag ska hålla motiveringarna korta. Om jag också skulle upprepa sådant som jag sagt tidigare må det väl vara hänt.
10. The Hunger Games - Catching Fire
Jag måste erkänna att jag inte hade räknat med att hitta den här filmen på listan. Jag tyckte för all del mycket om den första filmen i serien men uppföljaren ger mer av allt. Karaktärerna är starkare och mer utvecklade, världen träder fram allt mer och insatserna är mycket högre. Så är det ju förstås Jennifer Lawrence. Det är möjligt att jag låter min entusiasm över att äntligen ha fått en genrefilm som håller hela vägen ta över här men jag tror faktiskt inte det.
9. Silver Linings Playbook
Jennifer Lawrence är också det bästa i den här dramakomedin från regissören David O. Russel. Och det i en film som hade en väldigt stark ensemble. Bradley Cooper har nog aldrig varit bättre. Filmen lyckas att hantera svåra ämnen som psykisk ohälsa utan att göra allt för gulligulligt och dessutom har filmen ett intressant klassperspektiv som man inte ofta ser i romantiska komedier. Russels regi med dess rastlösa energi fångar fint huvudkaraktärernas maniska inre.
8. Spring Breakers
Ett poem i ljud, bild och orgier. En stor fet och pervers provokation. En nagel i ögat på allt vad god smak heter. En mörk och otäck saga. "Spring Breakers" är inte en traditionell narrativ film utan mer av en subliminal upplevelse. Att Harmony Korine av alla regissörer dessutom skulle få en slags publiksuccé med ett stycke avantgarde som det här hade nog ingen väntat sig. Säkert hade många i publiken som kommit för att se Vanessa Hudgens, Selina Gomez och James Franco inte räknat med att få se något sånt här men på sätt och vis fick de nog vad de förtjänade.
7. Blue Jasmine
Woody Allens senaste film fick rent generellt betydligt bättre mottagande här i Europa än bland amerikanska kritiker. Kanske var det så att Allens skildring av samtida arbetarklass klingade lite falskt i deras öron. För min del är det en kritik som jag kan ha överseende. Inte minst när filmen ger oss ett så makalöst rollporträtt som Cate Blanchets.
6. The Place Beyond the Pines
Detta existentiella kriminaldrama över generationsgränserna utforskar relationen mellan fäder och söner, vad vi lämnar i arv till våra barn och vad vi bär med oss från våra föräldrar och hur historien upprepar sig. Inte alla tyckte att filmens alla tre delar höll lika väl men för mig lade varje episod en ny dimension till berättelsen.
5. Zero Dark Thirty
Den främsta anledningen till att jag ville ta med sådant jag sett på DVD på den här listan. Denna täta psykologiska thriller från Kathryn Bigelow väckte både kritikernas beundran och en del debatt angående dess skildring av tortyr och våld. Somliga upplevde det som att filmen glorifierade de här sakerna men jag upplevde snarare det motsatta. Genom att visa rakt och utan skygglappar exakt vad som gjorts i kriget mot terrorismens namn tvingas publiken konfrontera verkligheten bakom nyhetsrubrikerna. Jessica Chastains rollprestation är också precis så intensiv och magisk som alla sagt.
4. Django Unchained
Quentin Tarantinos galna hämndfantasi om det amerikanska slaveriet, en kombination av västern och blacksploitation, är både bisarr och vansinnig. Det är också hans bästa film på länge. Det är störande och samtidigt underhållande bortom alla gränser. På sätt och vis är det problematiskt att Christoph Waltz dominerar så totalt att Jamie Foxx nästan blir en bifigur i filmen där han spelar titelkaraktären. Naturligtvis hänger det också samman med att det är Tarantino snarare än en afroamerikansk regissör som iscensätter det hela. Men en film kan vara fantastisk även om den inte är ideologiskt prefekt.
3. Jakten
Ännu en film med ett mycket svårt ämne. Dessutom berättad i form av en praktmelodram. Det är nästan bara danskarna som kan göra sånt här. Detta drama om en man som blir oskyldigt anklagad för att ha förgripit sig på barn, med en strålande Mads Mikkelsen i huvudrollen, är inte ett som en längtar efter att se om men jag har burit det med mig ända sedan jag såg filmen i april.
2. The Master
Och även den här filmen är en som jag omöjligen kan släppa. Dramat om den ack så besynnerlige och själsstukade Freddie Quells (Joaquin Phoenix) möte med den L. Ron Hubbard-inspirerade Lancaster Dodd (Phillip Seymour Hoffman) är förvillande, en labyrint där tid och rum luckras upp. Vad regissören Paul Thomas Anderson exakt vill berätta med sin historia har jag nog inte helt och hållet kommit underfund med ännu men vad det än är har filmen bara fortsatt att växa i mitt minne.
1. Before Midnight
Länge hade jag "The Master" som årets främsta film. Ända fram till att jag började skriva på det här blogginlägget faktiskt. Men hur mycket jag än beundrar den filmen måste jag när allt kommer omkring tillstå att jag älskar "Before Midnight" ännu mer. Denna tredje del i berättelsen om Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) är magnifik. Deras kärlek är i all sin romantik, melankoli och bitterhet en av filmhistoriens främsta. Filmen är underbart vacker, skådespelarna har absolut gehör för sin karaktärer och ingen som varit förälskad eller haft en längre kärleksrelation kan undgå att identifiera sig.
Jag tänkte också passa på att kora årets sämsta filmupplevelse. Den tveksamma äran går till "Mördaren ljuger inte ensam" som jag recenserade på DVD i juli. Gammeldags pusseldeckare i stilfull tappning hade väl kunnat fungera men när det görs så totalt utan fantasi eller engagemang som här då är det hela dödfött. Det är aldrig ett bra tecken när skådespelarna ber om ursäkt för att filmen blev så dålig. Möjligen är resten av filmerna i den här Maria Lang-serien ännu sämre men de har jag undvikit. Att den här smörjan alls fick gå upp på biografen känns bara som ren cynism.
Jag måste erkänna att jag inte hade räknat med att hitta den här filmen på listan. Jag tyckte för all del mycket om den första filmen i serien men uppföljaren ger mer av allt. Karaktärerna är starkare och mer utvecklade, världen träder fram allt mer och insatserna är mycket högre. Så är det ju förstås Jennifer Lawrence. Det är möjligt att jag låter min entusiasm över att äntligen ha fått en genrefilm som håller hela vägen ta över här men jag tror faktiskt inte det.
9. Silver Linings Playbook
Jennifer Lawrence är också det bästa i den här dramakomedin från regissören David O. Russel. Och det i en film som hade en väldigt stark ensemble. Bradley Cooper har nog aldrig varit bättre. Filmen lyckas att hantera svåra ämnen som psykisk ohälsa utan att göra allt för gulligulligt och dessutom har filmen ett intressant klassperspektiv som man inte ofta ser i romantiska komedier. Russels regi med dess rastlösa energi fångar fint huvudkaraktärernas maniska inre.
8. Spring Breakers
Ett poem i ljud, bild och orgier. En stor fet och pervers provokation. En nagel i ögat på allt vad god smak heter. En mörk och otäck saga. "Spring Breakers" är inte en traditionell narrativ film utan mer av en subliminal upplevelse. Att Harmony Korine av alla regissörer dessutom skulle få en slags publiksuccé med ett stycke avantgarde som det här hade nog ingen väntat sig. Säkert hade många i publiken som kommit för att se Vanessa Hudgens, Selina Gomez och James Franco inte räknat med att få se något sånt här men på sätt och vis fick de nog vad de förtjänade.
7. Blue Jasmine
Woody Allens senaste film fick rent generellt betydligt bättre mottagande här i Europa än bland amerikanska kritiker. Kanske var det så att Allens skildring av samtida arbetarklass klingade lite falskt i deras öron. För min del är det en kritik som jag kan ha överseende. Inte minst när filmen ger oss ett så makalöst rollporträtt som Cate Blanchets.
6. The Place Beyond the Pines
Detta existentiella kriminaldrama över generationsgränserna utforskar relationen mellan fäder och söner, vad vi lämnar i arv till våra barn och vad vi bär med oss från våra föräldrar och hur historien upprepar sig. Inte alla tyckte att filmens alla tre delar höll lika väl men för mig lade varje episod en ny dimension till berättelsen.
5. Zero Dark Thirty
Den främsta anledningen till att jag ville ta med sådant jag sett på DVD på den här listan. Denna täta psykologiska thriller från Kathryn Bigelow väckte både kritikernas beundran och en del debatt angående dess skildring av tortyr och våld. Somliga upplevde det som att filmen glorifierade de här sakerna men jag upplevde snarare det motsatta. Genom att visa rakt och utan skygglappar exakt vad som gjorts i kriget mot terrorismens namn tvingas publiken konfrontera verkligheten bakom nyhetsrubrikerna. Jessica Chastains rollprestation är också precis så intensiv och magisk som alla sagt.
4. Django Unchained
Quentin Tarantinos galna hämndfantasi om det amerikanska slaveriet, en kombination av västern och blacksploitation, är både bisarr och vansinnig. Det är också hans bästa film på länge. Det är störande och samtidigt underhållande bortom alla gränser. På sätt och vis är det problematiskt att Christoph Waltz dominerar så totalt att Jamie Foxx nästan blir en bifigur i filmen där han spelar titelkaraktären. Naturligtvis hänger det också samman med att det är Tarantino snarare än en afroamerikansk regissör som iscensätter det hela. Men en film kan vara fantastisk även om den inte är ideologiskt prefekt.
3. Jakten
Ännu en film med ett mycket svårt ämne. Dessutom berättad i form av en praktmelodram. Det är nästan bara danskarna som kan göra sånt här. Detta drama om en man som blir oskyldigt anklagad för att ha förgripit sig på barn, med en strålande Mads Mikkelsen i huvudrollen, är inte ett som en längtar efter att se om men jag har burit det med mig ända sedan jag såg filmen i april.
2. The Master
Och även den här filmen är en som jag omöjligen kan släppa. Dramat om den ack så besynnerlige och själsstukade Freddie Quells (Joaquin Phoenix) möte med den L. Ron Hubbard-inspirerade Lancaster Dodd (Phillip Seymour Hoffman) är förvillande, en labyrint där tid och rum luckras upp. Vad regissören Paul Thomas Anderson exakt vill berätta med sin historia har jag nog inte helt och hållet kommit underfund med ännu men vad det än är har filmen bara fortsatt att växa i mitt minne.
1. Before Midnight
Länge hade jag "The Master" som årets främsta film. Ända fram till att jag började skriva på det här blogginlägget faktiskt. Men hur mycket jag än beundrar den filmen måste jag när allt kommer omkring tillstå att jag älskar "Before Midnight" ännu mer. Denna tredje del i berättelsen om Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) är magnifik. Deras kärlek är i all sin romantik, melankoli och bitterhet en av filmhistoriens främsta. Filmen är underbart vacker, skådespelarna har absolut gehör för sin karaktärer och ingen som varit förälskad eller haft en längre kärleksrelation kan undgå att identifiera sig.
***
Jag tänkte också passa på att kora årets sämsta filmupplevelse. Den tveksamma äran går till "Mördaren ljuger inte ensam" som jag recenserade på DVD i juli. Gammeldags pusseldeckare i stilfull tappning hade väl kunnat fungera men när det görs så totalt utan fantasi eller engagemang som här då är det hela dödfött. Det är aldrig ett bra tecken när skådespelarna ber om ursäkt för att filmen blev så dålig. Möjligen är resten av filmerna i den här Maria Lang-serien ännu sämre men de har jag undvikit. Att den här smörjan alls fick gå upp på biografen känns bara som ren cynism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar