måndag 28 januari 2013

Les Miserables

Första gången jag såg musikalen "Les Miserables" var jag 13 eller 14 år. Det var förresten den första musikal jag såg på en teaterscen överhuvudtaget fast att jag redan då var inbiten musikalnörd. Min pappa arbetade med ett eller annat byggprojekt i London och jag följde med honom några dagar. På dagtid när han jobbade satt jag ensam på hotellrummet och läste för första gången H.P. Lovecraft medan regnet smattrade mot rutan. På kvällen drog jag honom, lätt motvilligt, med på teater. Jag måste ha varit som ett barn på julafton när jag klev in på Palace Theatre vid Cambridge Circus. Jag var med all säkerhet insnöad nog att veta att detta var samma teater där Londonversionen av "Jesus Christ Superstar" spelades under 70-talet. Det var en mycket speciell resa som jag ännu minns tydligt och det var utan tvekan en definierande teaterupplevelse.

Jag nämner detta för att understryka att jag inte kom som ett oskrivet blad till Tom Hoopers filmatisering, som jag och fru Otterberg såg på en förhandsvisning i tisdags. Men det är nog bara rimligt. Om man aldrig tyckt om scenmusikalen eller om man inte tror att man skulle kunna tycka om den, då bör man undvika den här filmen. Om man å andra sidan, som jag, kan den mer eller mindre utantill - då kan man knappast undvika att se den och någonstans tycka mycket om den.



Med detta sagt - är då den här filmen en lyckad version av musikalen? Har regissören Tom Hooper på bästa sätt lyckats överföra materialet från scen till bioduk. Jag kan tyvärr inte svara ja på de frågorna. Filmen är enligt min mening ett mycket intressant misslyckande, men ett misslyckande lika fullt.

"Les Miserables" är en stor berättelse. Där är ett myller av karaktärer, handlingen utspelar sig över generationerna fylld av de mest osannolika sammanträffanden, där är social misär och melodramatik, där är goda och onda, le Diable et le Bon Dieu, revolution, kärlek vid första ögonkastet och så död, död, död. Subtilt berättande är det inte. Victor Hugo var en storslaget romantiker vars romankonst pulserar och bultar men som med dagens måttstork knappast framstår som realistisk. Det tonläget har musikalens upphovsmän tagit fasta på. Subtilt är det inte och det ska det heller inte vara.

En skulle kunna tänka sig en film som bejakar allt detta, som låter sig själv bli precis så bombastisk och aftificell som den bara kan. Men en sådan film är inte Hoopers "Les Miserables". När jag ser vad han åstadkommit går mina tankar till en intervju som kompositören och textförfattaren Stepehen Schwartz gav i samband med Disneys "Pocahontas" som han skrev sångtexterna till. Schwartz sa där: "Om din hjätinna i en scenmusikal ska sjunga sin stora sång kan du ställa henne längst fram vid rampen med en spotlight medan hon sjunger. Om du gör det i en film får hon banne mig åka ned för ett vattenfall i en kanot samtidigt." Hooper håller tydligen inte med. Han väljer i stället närbilden, ibland den extrema närbilden, där fokus ligger helt på skådespelarens ansikte och bakgrunden försvinner. Han väljer att vara nära och intim. Det är intressant men jag är inte helt säker på att det alltid är helt lyckat.

Det leder oss fram till det stora kruxet - sången. Det finns något märkligt i detta, att se en film där sång är ett så bärande element samtidigt som sången är så... ja, svajig. Med några få undantag är skådespelarna filmstjärnor i första hand inte skolade sångare. När Hooper dessutom väljer att fånga sången på plats snarare än i en välordnad studiomiljö då vill det verkligen till att man når den där äktheten som eftersträvas. Det blir dock lite si och så med det. Den som klarar sig bäst är Anne Hathaway. Hennes version av "I Dreamed a Dream" bevisar att Hoopers estetik hade kunnat fungera. Hade hela filmen varit så bra hade jag varit en mycket glad filur. Det förefaller mig helt rimligt att Hathaway skulle vinna en Oscar för bästa kvinnliga biroll.

Hugh Jackman däremot är en stor besvikelse. Konstigt nog kan man tycka. Han är ändock riktig musikalartist i grunden. Men hans röst fungerar inte alls i rollen som Jean Valjean. Han har varken djupet eller bredden och det låter bara väldigt tunt. Hans "Bring Him Home" är enligt min mening en slakt.

Den man tycker mest synd om är Russel Crowe. Han visar sig vara totalt felcastad som Javert. Ingenting stämmer. Han ser till och med obekväm ut i sina kostymer. Ja, i de flesta av scenerna han är med i ser han ut att gå omkring och skämmas. Det är en mycket märklig upplevelse.

Och ändå, trots dessa reservationer - det finns något i materialet, trots dess sentimentalitet och överspända pathos, trots alla märkliga val från regissörens sida, som gör att det bär. Och i slutscenen när de döda återvänder för att åter bestiga barrikaderna på Paris gator då kan jag inte undgå att känna håren resa sig på armarna och en tår trilla längs min kind. Som alltid. Det är så det ska vara.

tisdag 15 januari 2013

Frankenweenie

Tim Burton var en gång i tiden en av mina absoluta favoritregissörer. Jag har en förkärlek till de visuellt originella och särpräglade, filmskapare som bygger sina egna världar, så det är kanske inte så förvånande att Burton hamnade högt upp på listan. Hans estetik var verkligen något högst eget då, i början på 90-talet. Idag är ju goth, vampyrer och mörka sagor en del av mainstreamkulturen men så var det inte då.

Jag minns inte riktigt när mitt förtroende för herr Burton började krackelera. Det skulle kunnat vara med "Mars Attacks!" som utan tvekan är en riktig kalkon men den gick ändå att bortförklara som ett tillfälligt felsteg, en liten plump i protokollet. Förmodligen var det snarare nyinspelningen av "Apornas planet" som sänkte det hela. Sällan har jag blivit så fullständigt besviken på en film tidigare. Ja, inte bara besviken. Jag minns att jag lämnade biografen med en känsla av äckel i munnen.

Saken är den med Burton att även om han är en fantastisk bildberättare och kan skapa väldigt intressanta enskilda sekvenser är hans intresse för story och narrativ konsekvens nära nog noll.  Jag undrar om han faktiskt kan se skillnaden på ett bra och ett dåligt manus. Förälskad i sina egna idéer tycks han ibland springa åstad och göra filmen i alla fall - oavsett om det finns något att hänga upp de där bilderna på eller inte. Då kan reslutatet bli något i stil med hans "Alice i underlandet" eller förra årets "Dark Shadows". Riktigt bra kan det däremot bli när det faktiskt finns ett material med egen verkshöjd, något som Burton kan sätta sin  egen begåvning i relation till - som exempelvis i filmatiseringen av Sondheims "Sweeney Todd".



Alltför ofta gör Burton filmer som känns opersonliga. Därför var jag mycket spänd på att få se hans nya film "Frankenweenie", en slags nyinspelning av en kortfilm Burton gjorde redan 1984. Berättelsen om om en ung pojke vid namn Victor Frankenstein som återupplivar sin påkörda hund Sparky har alla förutsättningar att fungera med sina blinkningar till klassiska skräckfilmer från 30- 40- och 50-talen.

Filmen är stop-motion-animerad i samma stil som exempelvis "Nightmare before Christmas" och "Corpse Bride". Här dock i vackert svart-vitt foto. Väl så. Ibland kan jag önska att Burton helt skulle gå tillbaka till sina animatörsrötter och i fortsättningen bara göra de här filmerna. Det finns något underbart taktilt och fysiskt påtagligt över dessa dockor och modellmiljöer, långt ifrån de CGI-världar som vi så ofta får i spelfilmer nuförtiden.

Jag har dock också vissa invändningar mot "Frankenweenie". Den tredje akten hänger inte samman med den övriga filmen särskilt väl. Det känns som om man överger filmens inre logik till förmån för att skapa en "häftig" actionsekvens. Min andra reservation gäller själva tonen i filmen. Här laboreras dels med komedi/parodi, dels med skräck, dels med någon form av känslomässig melodramatik. (Vi bör ju ändå helst känna pojkens sorg över att hans hund dör för att vilja se honom återuppliva den, inte sant?) Men filmen sätter inte gärna ned foten någonstans och fastnar därför i i något som mest känns halvironiskt. Varför är man så rädd i västerländsk animerad film att verkligen ta sin historia på allvar?

För att se den här filmen på bio var jag förresten tvungen att se den i 3D. Som vanligt tillförde detta absolut ingenting. När ska denna fåniga gimmick upphöra?

***


En sak till: Av en slump upptäckte jag dagen efter något som jag inte noterat tidigare. På min DVD av "Nightmare before Christmas" ingår originalkortfilmen "Frankenweenie" från 1984 som extramaterial. Jag fick alltså en chans att jämföra de båda versionerna. Till min förvåning upptäckte jag nu att kortfilmen faktiskt är en spelfilm. Jag har alltid utgått från att den också var animerad, men tji fick jag. Shelly Duwall spelar modern. Det är svårt att säga vilken version jag föredrar. Den nya filmen är visuellt vackrare och mer stringent, den gamla är med sina 30-minuter speltid naturligtvis mer kompakt och effektivt berättad.

söndag 13 januari 2013

Sune i Grekland

I förra veckan drog fru Otterberg med mig för att se "Sune i Grekland". Jag kommer inte att ge den någon ingående recension men tänkte ändå ge en kort kommentar.

Jag kan inte säga att jag tyckte illa om den, som de flesta komedier av det har slaget har den sina stunder, inte minst när den låter lite mörker lysa igenom hos de vuxnas relationer. Men för att få ut maximalt av filmen bör man nog ändå känna någon sorts nostalgiskt glöd i relation till de här karaktärerna och det gör nog helt enkelt inte jag.

Intressant att filmen regisserats av Hannes Holm. Han fortsätter att blanda bra personlig film med mer tråkig nu-gör-jag det-här-på-rutin. Lite synd.

söndag 6 januari 2013

Twin Peaks säsong tre?

Det finns nog få kulturella artefakter som har haft en så djup påverkan på mig som tv-serien Twin Peaks. Jag var någonstans runt 11-12 år gammal när den visades i tv första gången runt år 1990. Jag vet inte om jag idag hade låtit en unge i den åldern se serien men vad jag minns såg nästan alla i min klass programmet, åtminstone till en början. Twin Peaks är en vacker och underbar upplevelse men samtidigt också djupt upprörande.



Det är inte bara det att den bitvis är våldsam och oförtäckt erotisk på ett sätt som är ganska ovanligt för amerikansk television, eller att våldet och erotiken förbinds på ett sätt som det tog många år av mognad att verkligen förstå, inte bara det att den lånar grepp från skräckgenren och genomför dem på ett ett väldigt lyckat sätt. Någonstans i hjärtat av den invecklade berättelsen finns historien om en dotter som systematiskt utsätts för sexuella övergrepp av sin far. Idag är sådant hela tiden närvarande i TV-landskapet. Hur många avsnitt av dussindeckare som CSI, Criminal Minds eller Law and Order har inte behandlat detta? Men då har jag en känsla av att det var ganska nytt och dessutom: Ingen annan tv-serie, inget annat konstverk kanske, har verkligen tagit ämnet på så stort allvar som Twin Peaks, ingen har så modigt stirrat den absoluta fasan av vad det måste innebära att uppleva något sådant rakt i vitögat.

Twin Peaks är och förblir en kulturell milstolpe. Samma år hade även en annan serie premiär på amerikansk tv. Jag tänker på The Simpsons. Tillsammans har de två programmen förändrat amerikanskt tv-berättande. Efter dem har allt verkat möjligt.

Så mycket har hänt sedan 1990. Inte minst HBOs intåg. Serier som Sopranos, Six Feet Under och Carnevale men även True Blood och på sätt och vis även Game of Thrones bär alla med sig något av Twin Peaks DNA. Twin Peaks stod ut på många sätt när den kom. Både vad gäller manus och regi. På manussidan har de serier jag nämnde ovan på flera sätt hämtat in. Sättet som berättandet hanteras i Twin Peaks känns ibland lite daterat idag. Dagens televisionsförfattare tar ännu större risker och framför allt tror jag att man har lärt sig mycket mer om hur man ska lägga upp ett mysterium över lång tid och ändå hålla kvar publikens intresse.

Första säsongen av Twin Peaks var 8 avsnitt. Det var en chansing från ABCs sida, ingen trodde egentligen på projektet men mot alla odds blev det en superhit. Och därmed kom en beställning på en andra säsong med 22 avsnitt. I backspegeln var det förmodligen ett misstag. Tänk om den hade gjorts idag av HBO med runt tio avsnitt per säsong. Hur mycket lättare hade det inte varit att hålla den kvalité som serien hade när den var som bäst då?

På regisidan är Twin Peaks ännu oöverträffad. Det är inte så märkligt. David Lynch är ett sällsamt geni och det finns ingen som kan skapa en sådan atmosfär som honom. TV är och förblir ett författarens medium men med Lynch vid rodret nådde serien en nivå där den tävlar med det bästa i filmhistorien.

Här och var i serien gjordes referenser till att något skulle hända "om tjugofem år". I sin dröm i avsnitt tre befinner sig agent Cooper tjugofem år in i framtiden. "Vi möts igen om tjugofem år" säger Laura Palmers ande till honom när han trätt in i andevärlden i sista avsnittet. De där tjugofem åren har snart gått nu. Fans har länge spekulerat i om seriens skapare, Lynch och Mark Frost, ska göra något för att markera detta. Och i dagarna ryktas det att det förts samtal med tv-bolaget.

Skulle det verkligen vara möjligt att göra en säsong tre av Twin Peaks efter alla dessa år? Eller kanske en film? Jag försöker låta bli att hoppas för mycket. Men hoppas det måste jag.

onsdag 2 januari 2013

Året i podd, 2012

Hej, jag heter Erik Otterberg och jag knarkar poddradio. (Hej, Erik…) ”Lyssnar du på musik nu igen” frågar min hustru när mina hörlurar går varma. ”Nej” svarar jag ”jag lyssnar på prat.” Sedan säger hon något som jag inte riktigt uppfattar därför att jag mitt fokus ligger på pratet i luren och då blir hon sur.

Men även en knarkare kan vara gourmé snarare än gourmand. Jag hör inte på vad som helst. Faktum är att ju mer jag lyssnar, ju mer kräsen blir jag dock. Väldigt mycket som läggs upp är av ganska kass kvalitet. Det svajar ofta, är snackigt, internt och allt för ofta grabbigt. Jag vill ha mina poddar grundligt genomarbetade, ordentligt redigerade och med tydliga format. Med andra ord så nära traditionell radio som möjligt.

Här följer nu en lista över de poddsändningar som jag haft störst glädje av under 2012. Jag har medvetet uteslutit program från SR och BBC och annan gammelradio som också finns tillgänglig i poddformat.

10. Filmspotting
Chicagobaserade podden Filmspotting sänds visserligen via någon lokal radiokanal också men började sitt liv som ren podd så det känns inte som fusk att ha med programmet här. Varje vecka recenserar Adam Kempenaar och Josh Larsen nya filmer. Man ägnar sig också åt retrospektiver, intervjuer och annat av intresse för filmnördar. Min enda kritik mot programmet är att det har lite väl mycket utfyllnadsmaterial ibland. Jag vill ha fokus på de intressanta filmdiskussionerna.


9. Obiter Dictum
En svensk podd om populärkultur med Tobias Norström och Billy Rimgard. ”Sidorspår om det höga i det låga” utlovas av programledarna på ”OdPod”s hemsida och det är precis vad man får. Det är insnöat och samtidigt med blicken ut i den oändliga horisonten. Bra så. Jag vill dock höja ett varningens finger till herrarna: All denna svengelska måste det bli ett slut på. Det heter inte ”connecta” eller ”relata” eller ”man vill ju bli blown away.” Skärpning där!


8. Stuff You Missed In History Class
En av flera poddar från howstuffworks.com men den enda som jag följer. Varje avnitt är runt tjugo minuter och avhandlar något historiskt ämne. Tonen är avslappnad, informativ och varm. Programledarna med de fantastiska namnen Sarah Dowdy och Deblina Charkraborty gör ett fantastiskt jobb med att leda lyssnarens intresse.


7. Värvet
Svensk medias stora pussgurka, älskad av alla är Kristoffer Triumfs podd Värvet där programledaren varje vecka intervjuar en gäst. Oftast ligger fokus på folk från underhållningsbranschen men även t.ex. Mona Sahlin har varit gäst. Triumf lyckas som regler få fram det bästa av sin gäster och det är alltid intressant att lyssna på. Även när gästen är någon som jag inte har någon förkunskap om eller tidigare intresse av. Det blir ingående och naket. Härligt.


6. Slate’s Lexicon Valley
Slate är en amerikansk webbtidskrift som gör en massa riktigt bra podd. De kommer dyka upp igen på listan. Förmodligen hade jag kunnat få in ännu fler av dem men jag avstod. Lexicon Valley är en podd om språk. Mest om engelska naturligtvis men även med mycket matnyttigt för den allmänt lingvistiskt intresserade. Avsnittet om Sequoyah, mannen som skapade cherokeernas skriftspråk på 1800-talet var hejdlöst fascinerande. Programledare är Mike Vuolo och Bob Garfield.


5. Hardcore History with Dan Carlin
Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att det här är en poddsändning som kommer regelbundet. Men den är värd att vänta på. Den amerikanske journalisten Dan Carlin gör här ordentliga djupdykningar kring historiska ämnen. Han säger själv att det mer liknar ljudböcker än något annat. Sista avsnittet i serien om den romerska republikens fall är fem och en halv timme långt! Rekommenderas varmt!


4. Filip och Fredriks podcast
Jag har alltid varit lite kluven inför dessa båda herrar. Flera av deras tv-produktioner har jag tycks varit allt för luddiga i kanten. Det finns också en självbelåtenhet över dem som jag ibland kan ha riktigt svårt för. Men inför deras podd kan jag bara kapitulera. Det är det perfekta formatet för dem. Deras samtal är halsbrytande, vanvördiga och inte sällan ordentligt gripande.

3. Slate’s Political Gabfest
Den enda bevakningen av amerikansk politik jag verkligen behöver. Formatet är enkelt. Tre programledare, tre ämnen per avsnitt. Insatt, prövande och vittert rappt. David Plotz, John Dickerson och Emily Bazelon fullkomligt osar av intelligens och själv sitter jag som klistrad. Det var verkligen pinsamt att lyssna på svenska mediers bevakning av presidentvalet efter att ha följt hela processen från primärval och framåt med detta program.

2. Slate’s Culture Gabfest
Samma format som ovan, nu med samtal om kultur. Så väl fin- som populär. Här heter programledarna Stephen Metcalf, Julia Turner och Dana Stevens. Trots den höga och ibland rent akademiska nivån på samtalet saknas här all den snobbism som fortfarande märks i svensk kulturbevakning. En av veckans absoluta höjdpunkter.

1. The H. P. Lovecraft Literary Podcast
Det blev Chad Fifers och Chris Lackeys The H.P. Lovecraft Literary Podcast som knep årets första plats. Av alla podradioprogram på listan är det HPLLP som jag helst av allt hör om och om igen. Podden började som en genomgång av den amerikanske författaren Howard Phillip Lovecrafts berättelser med Fifer och Lackey som vanvördiga läsare och kommentatorer. Numera har man avverkat all Lovecrafts fiktion och numera ägnar sig programmet åt andra författare i samma genre som på olika sätt influerat skräckmästaren från Providence. Det kan tilläggas att programmet numera är en betaltjänst (ett avsnitt per månad släpps dock fritt). Det är den enda podd som jag någonsin betalt för så därför är det väl ganska självklart att den blir nummer ett på listan.

tisdag 1 januari 2013

De bästa filmerna jag såg på bio 2012

Då är vi alltså officiellt inne i år 2013 och dessutom är detta det första inlägget i min nya blogg. (Klang- och jubelfest!) Jag tänkte att det kunde vara en poäng att här och nu presentera min tio-i-topp över filmer jag såg på bio 2012. Det hör ju liksom till så här års och runt om på nätet lägger kritiker och filmnördar upp liknande listor. Ta listan för vad den är. Jag ser förhållandevis mycket film på bio men jag har naturligtvis långt i från sett allt. Nå, vi börjar med nummer tio på listan och räknar ned.

10. The Descendents
Det här familjedramat av Alexander Payne fick ganska blandad kritik när den kom. På sätt och vis kan jag förstå varför. Den här sortens halvfinurliga amerikanska independent dramakomedier har verkligen utvecklats till en genre i sig och visst har vi sett många av filmens troper förr. Men för mig fungerade ändå historien om hur George Clooneys rollfigur försöker återknyta kontakten med sina barn efter att hans otrogna fru hamnat i koma. De vackra miljöerna, filmen utspelar sig i Hawaii, blir dessutom en viktig del av berättelsen och filmens tematik om människan, civilisationen och vårt gemensamma ansvar för framtiden.

9. Bröllop i Italien
Eller "Den skalliga hårfisörskan" som filmen borde hetat om originaltiteln översatts rakt av. Susanne Bier befäster sin position som en av skandinaviens främsta filmregissörer och som en melodramatiker av rang. Hon och manusförfattaren Anders Thomas Jensen vet verkligen hur en slipsten ska dras. Det är omöjligt att inte dras in. I sämre gestaltares händer hade det bara blivit såpa av alltihop men icke så här. Elefanten i rummet heter dock "Mamma Mia". Det är omöjligt att inte dra paralleller till ABBA-musikalen. Båda filmerna handlar om bröllopsförberedelser med förhinder i vackra medelhavsmiljöer. Dessutom har båda Pierce Brosnan i ledande roller.



8. Uppe på Vallmokullen
En vacker och enkel historia om tonårskärlek i regi av Goro Myiazaki efter ett manus från pappa Haiyo (bland andra). Vid sidan av sina fantasyfilmer gör Studio Ghibli också då och då realistiska filmer av den här typen. Det är en typ av berättelse som aldrig skulle göras i animerad form i väst men just det faktum att det är en traditionellt tecknad film gör det hela bara så mycket mer underbart. Detta var för övrigt den näst sista film jag såg på bio förra året, ibland kommer pärlor på slutsträckan.

7. Hugo Cabret
Jag är inte ett superfan av Martin Scorsese. Det finns förstås flera av hans filmer som jag håller högt. "Taxi Driver" är en, "Kristi Sista Frestelse" en annan. Men det mesta av hans senare produktion har inte lyckats väcka mitt intresse. Så mycket bättre då att "Hugo Cabret" kom. En kärleksförklaring till själva filmkonsten av det här slaget lockar verkligen fram det allra bästa ur Scorsese. Det enda jag är lite skeptisk till är 3D-tekniken. Jag var tvungen att se filmen med plastglasögon, den visades inte på annat vis, men jag tyckte nog inte i slutändan att det ens här verkligen bidrog med något.

6. Looper
Ännu en film på listan som fick ett mixat mottagande. Själv tyckte jag den här science fiction-thrillern var underbar. Med små subtila medel målar regissören Rian Johnson upp sin framtidsvärld på ett sätt som antyder men inte mer. Det är mycket snyggt gjort. Visst kan man hitta hål i intrigen. Men å andra sidan är det förmodligen omöjligt att konstruera en berättelse om tidsresor utan att vissa luckor uppstår.

5. Snön på Kilimanjaro
En mycket finstämd och diskbänksrealistisk fransk film som jag tyckte mycket om. En berättelse om klass och krocken mellan traditionella socialistiska värderingar och det samtida nyliberala samhället. Skådespeleriet är mycket bra i samtliga roller. Det är fantastiskt att få se en film som vet vad den vill berätta, som har en tydlig analys av samhället och ändå låter publiken tänka själv.

4. Palme
Listans enda dokumentär är också den enda svenska film som jag har med. Att se den här filmen på bio var verkligen en händelse i sig. Salongen var fylld av äldre människor med egna tydliga minnesbilder för vilka filmen på många sätt blev nostalgi men även av yngre än mig för vilka Olof Palme lika gärna kunde varit en gestalt från en helt annan tid. (Vilket han ju förstås är.) Nu går en expanderad version av filmen som serie på SVT. Vissa politiska skribenter har ifrågasatt bilden av Palme som ges i filmen och även jag har mina reservationer men det är är inte det viktiga. Ingen film kan ändå ge hela bilden av en politikers gärning. Men den här filmens stämning, dess atmosfär gör den väldigt speciell.

3. Lånaren Arrietty
Den andra japanska filmen, den andra animerade, den andra från Studio Ghibli, den andra med inblandning av Haiyo Miyazaki, på listan. Vad kan jag säga? Det här är min typ av film. Uppenbarligen. "Arrietty" är vacker, eftertänksam, fantasifull. Det är allt som fantasy på film borde vara men som det allt för sällan är.

2. The Dark Knight Rises
Hejdå, Batman för denna gång. Christopher Nolan visar åter igen att det går att göra kommersiell blockbusterunderhållning som är såväl konstnärlig som intellektuellt stimulerande. Frågetecken har väckts rörande filmens ideologiska kompass men jag har läst en rad olika tolkningar och långt ifrån alla är de samma som mina. Filmens politiska elasticitet ser jag i det här fallet som ett värde i sig.



1. Moonrise Kingdom
För mig personligen är det obegripligt att det finns de som inte tycker om Wes Andersons filmer. För somliga framstår han tydligen som kall och kalkylerande men för mig är hans filmer inlindade i värme och kärlek och jag kan inte låta bli att smittas av det. Den här lilla sagan är utan tvekan den bästa film han någonsin gjort. Det är estetiskt perfekt, den tar upp klassiska Anderson-teman som familj, gemenskap och svårigheten i att växa upp och släppa taget om sin barndom. Som vanligt en fantastisk ensemble av skådespelare, särskilt det unga paret i huvudrollerna imponerar.