fredag 6 september 2013

Eriks topp 5 biopics

Eftersom jag var så kritisk mot "Monica Z" för att den föll i alla biopicgenrens fällor vill jag passa på att sätta undan ett blogginlägg för att förtydliga lite vad jag menar genom att ge lite glada och positiva motexempel. Jag menar nämligen att det inte finns någon genre eller typ av berättelse som med nödvändighet måste bli dålig. Det går att göra biografi på biografen - om en bara gör det på rätt sätt. När det går illa beror det ofta på att följande fel har begåtts:

Fel val av person. Det är långt i från givet att det är de mest berömda, mest centrala, mest ihågkomna människorna ur historien som är de vi borde spinna dikten kring. Det spelar ingen roll hur många slag någon ledde, eller hur många listettor hen hade - det i sig är ingen garanti för stor dramatik. Inte sällan kan det istället vara de andra, folket i marginalen på de stora skeendena som blir de bästa karaktärerna.

Brist på fokus. Även känt som "nu måste vi få med så mycket som möjligt". Impulsen att vilja teckna ett så fullödigt porträtt som möjligt kan många gånger bli till ett pliktfullt redovisande redovisande av detaljer. Bäst blir det dock om berättelsen är så begränsad som möjligt i tid men även i vad som berättas. Detta leder också vidare till nästa punkt:

Glömt bort att dikta: Själva poängen med att gestalta något i en dramatisk form är ju att fiktionalisera. Om en inte är ute efter det bör en hellre syssla med att göra dokumentär eller kanske skriva en avhandling. Eller, för att formulera det på ett annat sätt - var inte rädd att ljuga. Det är nämligen vad fiktion går ut på, såväl i litteratur som på teater eller film. Att nå en djupare sanning genom att komma med en massa hittepå, En viktig fråga som bör ställas inför ett manus baserat på en verklig berättelse är denna: Om det hade varit fiktion från början till slut, hade vi då berättat historien på det här sättet? Om svaret blir nej bör rödpennan fram. Gör om. Gör rätt.

Här följer fem filmer som lyckats undvika dessa fällor. Mina topp fem i biopicgenren. Presenterade utan någon inbördes ordning:


Ed Wood (1994)
Regi: Tim Burton

Ett lysande exempel på vad jag menar med rätt val av ämne/person. Inte en film om Hitchcock, inte en om John Ford, Howard Hawks eller ens den o så lämpade för omdiktning Orson Welles. Den bästa film som gjorts om en filmskapares mödor är "Ed Wood" som handlar om en av de absolut sämsta regissörer som någonsin har verkat. Och oj så underhållande det blir. Det är en av Burtons absolut bästa filmer, en rapp och ändå förvånansvärt sorglig komedi. Skådespelarinsatserna är lysande, här finns en sådan rikedom av knäppa karaktärer och bisarra original och alla behandlas de med ömhet och värme. Vi måste förstås nämna Martin Landau som spelar Bela Lugosi, nedknarkad och bortglömd, en i sanning tragiskt figur. Relationen mellan honom och Ed ger filmen dess patos.

Johnny Depp har enligt mitt tycke aldrig varit bättre. Det geniala i gestaltningen är att han spelar Ed Wood som en totalt världsfrånvänd dåre. Det är säkert inte historiskt korrekt. Depps Wood tror verkligen själv att det han gör är bra - verklighetens Ed Wood kan inte rimligen levt i samma villfarelse. Men den glädje och naiva energi som Depp utsrålar är omöjlig att motså och den gör också hans Wood till en hjälte att heja på i vått och torrt.


The Queen (2006)
Regi: Stephen Frears

Det magnifika med en film som "The Queen" är att det inte bara är ett porträtt av en person, titelns drottning Elizabeth II av Storbritannien (Helen Mirren). Det är minst lika mycket en film om Tony Blair (Martin Sheen) och vad som gjorde honom till den ytterst specialla person han blev i brittisk politik. Ja, man kan faktiskt hävda att filmen också fungerar som en biopic över den person som inte gestaltas i filmen nämligen Diana Spencer. Eftersom filmen skildrar dagarna kring hennes död blir hon just genom sin frånvaro den som allt kretsar kring och i konturerna kring den frånvaron skildras hon på ett sätt som jag misstänker blir än starkare än den film om henne med Naomi Watts i huvudrollen som kommer senare i höst.

Både Mirren och Sheen är förstås värda allt beröm de fått för sina insatser. Frears fångar de där dagarna med en stil som är minutiös och känns detaljerad och inkännande. Oavsett hur en förhåller sig till de personer som skildras och vad de står för politiskt kan en inte undgå att ryckas med. En film för rojalister och republikaner i lika stor utsträckning.


Topsy-Turvy (1999) 
Regi: Mike Leigh

W.S. Gilbert och Arthur Sullivan är inte precis namn på var mans eller kvinnas läppar idag. I Sverige har de aldrig varit särskilt kända. I Storbritannien och USA var de förra sekelskiftets populäraste låtskrivarpar och än idag älskade kultfigurer i vissa kretsar. Deras operetter hade en enorm betydelse för framväxten av den moderna musikalen. Upphovsmännen blev både rika och berömda. Det stora problemet var bara att de inte tålde varandra och knappt kunde vistas i samma rum. Den har fantastiska filmen följer arbetet bakom kulisserna med en av deras mest berömda verk "The Mikado" som hade urpremiär 1885.

Filmen är regisserad av Mike Leigh och krocken mellan hans väldigt naturalistiska, socialrealistiska stil och operettens förhöjda, fantasifulla värld ger det hela en unik kvalitet. Leigh är väldigt intresserad av exakt hur en teater på 1880-talet i London opererade, hur skådespelarnas sociala situation såg ut, hur modern teknik som telefoni börjar smyga sig in i människors liv. Det är otroligt fascinerande att studera. Jim Broadbent och Allan Corduner spelar huvudrollerna, båda så bra som de någonsin varit, men filmen är full av spännande karaktärsskådisar och även den mista biroll behandlas med total uppmärksamhet och respekt.


Amadeus (1984)
Regi: Milos Forman

Milos Formans film med manus av Peter Schaffer baserat på dennes scenpjäs är förstås ofrånkomlig på en lista som denna. Att pjäsen ständigt sätts upp i nya versioner på svenska teatrar kan ibland kännas lite tjatigt men är väl ett vittnesmål så gott som något om dess popularitet. Och filmen har inte förlorat något av sin fräschör. Dramat om Salieri och dennes kamp på liv och död med den ovetande Mozart är underbart sublimt och medryckande. Och det lysande är just att det är Salieris historia, medelmåttan, den obegåvade. Porträttet vi får av geniet Mozart är alltid filtrerat genom Salieris avundsjuka och förfärade blick.

Båda huvudrollerna är riktiga mästarprov förde skådisar som ska anta rollerna. Själv såg jag en scenversion på 90-talet med Riksteatern där Rickard Wolff och Björn Källman spelade rollerna. De gjorde det bra men naturligtvis kommer F. Murrey Abraham och Tom Hulce alltid att vara den standard som alla senare tolkningar måste förhålla sig till, på ont och gott.



Picassos äventyr (1978)
Regi: Tage Danielsson

En av mina absoluta favoritfilmer alla kategorier och därmed oundviklig på en lista som den här. Nu återkommer vi till ett av mina inledande råd, det om att man inte ska vara rädd att ljuga. Nästan allt i den här filmen är ihopljuget. Picassos hade inte en far som följde honom i hälarna vart han än gick och som under en period var med i SS. Förenta Staterna har aldrig haft något konstförbud. Picasso hade aldrig en relation med en finsk sångerska som sjöng pirogrecept dagarna i ända. Men trots allt detta menar jag att filmen ger oss en version av Pablo Picasso, nittonhundratalets mest betydelsefulla målare som är på alla sätt sann. För det är vad konsten är - en lögn som berättar sanningen. "Picassos äventyr" är stor konst.

I somliga av Hans Alfredssons och Tage Danielssons filmer klarar inte själva den tekniska apparaten att hänga med i upphovsmännens vilda fantasier. I "Picassos äventyr" märks inget sånt. Den ser fantastisk ut och sättet som torget i Tomelilla förvandlas till Madrid, Paris, London, New York eller rivieran är helt oöverträffat.

***

Jag har några hedersomnämnanden också som inte kom med på listan men som mycket väl hade platsat där. Först vill jag nämna Shekar Kapurs "Elizabeth" (1998), med Cate Blanchett i titelrollen som Elizabeth I. Jag är för mycket republikan för att ha med två filmer om drottningar som heter Elizabeth på listan men den här filmen är verkligen en av mina favoriter. Den gjorde Blanchett till stjärna och Kapur fångar berättelsen med en bombastisk stil som är på samma gång modern och helt kongenial med den tid som skildras. Inte minst de ständigt återkommande bilderna filmade rakt ovanifrån ger filmen ett perspektiv som jag aldrig sett tidigare. Dessvärre är uppföljaren "Elizabeth - The Golden Age" (2007) inte alls lika bra. Den snubblar över min regel nr 2 om fokus och känns betydligt mer konventionell.

Så vill jag också lyfta fram en favorit till, inte en film men väl en miniserie. Det vore inte direkt rättvist att jämföra då formaten är så olika men jag måste bara slå ett slag för Tom Hoopers "John Adams" (2008), producerad av HBO med Paul Giamatti i titelrollen. John Adams, kverulant, surpuppa och utrustad med en kombination av hybris och tunn hud som ställer såväl Ranelid som Markus Birro på skam, sedermera USAs andre president är den perfekta karaktären att skildra revolutionen och Förenta staternas födelse genom.

Så, det var min lista. Här ni några egna favoriter ni vill lyfta fram? Det finns ett kommentarsfält.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar