söndag 30 juni 2013

Man of Steel

Från första stunden jag hörde talas om "Man of Steel", det är säkert två år sedan nu, har jag gått och burit på lika delar förhoppning och fasa. Min förhoppning har naturligtvis varit att det skulle bli en bra film. Det faktum att Christopher Nolan, som i mitt tycke är en av världens nu levande främsta filmskapare, är inblandad som producent och som manusförfattare tillsammans med David S. Goyer underbyggde den förhoppningen. Vad skulle inte männen som återuppfann Batman för den vita duken kunna göra för gamle Stålis? Min rädsla, att det skulle bli en stinkbomb, sprang ur det faktum att regissören heter Zach Snyder. Snyder som gjorde 300 och Watchmen, en stilistisk imitatör som såvitt jag kunnat se aldrig hittills bottnat i något av de material han haft att arbeta med. "Man of Steel" är alltså positionerad mellan två autörer, den ene ett geni, den andre en tom tunna. Vems inflytande på filmen skulle komma att bli mest avgörande?



Man kan fråga sig varför det ska vara så svårt att göra en lyckad spelfilm om Stålmannen. Visst kan man lyfta fram Donners filmer, de två första av åttiotalsfilmerna med Christopher Reeves. De har mycket bra i sig men om vi ska vara ärliga, de är hemskt spretiga och har heller inte åldrats särskilt väl. (Och då tänker jag inte främst på specialeffekter utan mer på könsroller osv.) "Superman III" är intressant eftersom att den är en komedi men ändå inte helt lyckad. Ju mindre vi säger om den fjärde filmen dessbättre. Sen har vi Bryans Singers försök att återuppliva franschisen med "Superman Returns" från 2006, komplett med John Williams signaturmelodi och allt. Den lyckas inte alls hitta rätt ton och blir i slutändan mest konstig och lite tråkig.

De bästa dramatiseringarna av karaktären och hans värld har vi istället fått via TV. "Lois and Clark" var en väldigt lyckad tolkning enligt min mening. Jag har aldrig egentligen följt "Smallville" men fått uppfattningen att den lyckades både med att berätta Stålmannenmyten och samtidigt bli en slags ny "Buffy". Bäst var dock den animerade serien från sent nittiotal av Bruce Timm och Paul Dini som också gjorde den animerade Batman-serien. Gemensamt för dessa tv-versioner har skulle jag vilja påstå är att de haft en lätthet i handlaget, att de förstått att humor är en viktigt del för att figuren ska fungera och att de haft ett tydligt perspektiv på vad för slags historier de vill berätta inom den fiktiva världens ramar.

Lätthet och humor ska ingen anklaga "Man of Steel" för att ha. Tvärtom tar den sig själv på extremt stort allvar. Tanken tycks vara den att eftersom Nolans Batmanfilmer uppfattades som mer "realistiska" än tidigare försök så bör det vara vägen framåt även för Stålmannen. Och "realistisk" betyder i det här sammanhanget "dyster". (Nu är jag inte helt säker på att jag tycker "Dark Knight"-trilogin är så realistisk och dessutom: att säga att man ska göra en mer realistisk Stålmannen är ungefär lika rimligt som att säga att man ska göra en mer realistisk Nalle Puh.) Glen Wheldon, en amerikansk kritiker och panelist i podcasten "NPRs Pop Culture Happy Hour", har skrivit en bok med titeln "Superman: The Unofficial Biography" och har naturligtvis haft mycket att prata om i dessa dagar. Han påpekar klokt nog att Stålmannen ytterst är en solgud och man kan faktiskt inte göra berättelsen om en solgud hur mörk som helst.

(Den där rent mytologiska aspekten av figuren är förresten något som filmskapare tycks brottas med. Såväl Donner som Singer som Snyder fastnar i tungrodda paralleller till Jesus trots att arketypen "gudom som stiger ned till människorna och lever bland dem" är betydligt bredare än så. Och det finns menar jag betydligt mer av Apollo och Herkules hos Stålis än Jesus, hans kryptonska namn Kal-El till trots.)

Handlingen i "Man of Steel" är egentligen den samma som i Donners "Superman" och "Superman II". Det är karaktärens ursprunghistoria, hur Krypton går under, hur han växer upp på Jorden och hur den onde general Zod (Michael Shannon) anländer med ytterligare kryptonier i släpptåg. Strukturellt ät filmen indelad i tre delar. Den första är ren science fiction och utspelar sig på Krypton. Russel Crowe spelar Jor-El, Stålmannens biologiske far. Han har pondus på duken förstås men har inte så mycket att jobba med. Den främmande världen är som man kan vänta sig extremt snygg men känns aldrig direkt verklig utan just bara som en animation.

Den andra sektionen är Clark Kents uppväxt och sökande efter vem han egentligen är, var han kommer ifrån. Det här är den överlägset bästa delen av filmen. Hade det varit så här rakt igenom hade det varit lysande. Här berättas historien också lite annorlunda, med tillbakablickar och associativ klippning. Diane Lane och Kevin Costner är underbara i rollerna som mamma och pappa Kent. Inte minst Costner skänker en värme och kärlek i sin roll som lever kvar långt efter att han försvunnit ur handlingen. Det är också i den här delen vi introduceras för reportern Lois Lane som följer Clark i spåren. Hon spelas av Amy Adams som gör ett porträtt av en stark kvinna. En pluspoäng till filmen är faktiskt hur man behandlar Lois. Visst måste hon räddas mitt i luften ett par gånger men filmmakarna undviker den vanliga fällan att förnedra henne som vi så ofta har sett.

Zod och kompani anländer i filmens tredje del och det är här filmen ballar ur totalt. Det kanske lät ovan som om jag menar att Snyder inte har något egen stil, bara härmar andra? Det är i så fall inte hela sanningen. Det finns ett ständigt återkommande drag i alla hans filmer: Våldet. Extremt, utdraget, överdrivet, sadistiskt och öronbedövande våld. Det här upplevde jag som det största problemet med "Watchmen". Snyder var där noga med den visuella trogenheten med den grafiska roman som filmen byggde på. Utom när det kom till våldet. Moores och Gibbons serie var på den punkten ganska realistisk. Snyders film liknade mer en Tom och Jerry film där man fick höra ben krossas.

Den sortens dunder och knak genomsyrar också den sista timmen av "Man of Steel". Det blir en hejdlös orgie i explosioner och fallande skyskrapor. Minns ni att det fanns de som efter 11/9-2001 sa att från och med nu skulle den typen av bilder vara omöjliga på film? Snarare känns det som om actionfilmare idag känner ett behov av att konkurrera med den brutala verkligheten. I det här fallet blir det riktigt smaklöst. Och dessutom oändligt utdraget. Snyder är inte heller en skicklig actionregissör på någon som helt grundläggande nivå. Det är stört omöjligt att hänga med i vad som händer och vem som befinner sig var när allt bara blir en kakafoni av fallande betong och oljud.

Det är med andra ord en film i Nolans färgskala men med Snyders sensibilitet. Slutresultatet blev väl inte fullt så illa som man kunnat frukta men jag tror ändå det en svår film att se om det tanke på hur mördande den där sista tredjedelen känns. Tiden får utvisa om det här blir startskottet för en hel filmserie men om så blir fallet hoppas jag man hittar en regissör till nästa gång vars vision är mer än bara bom, krasch och pang.

***

P.S. Det slår mig att jag inte sagt något om Henry Cavill i rollen som Kal-El ännu. Det är inte för att han skulle vara dålig. Tvärtom, han försvinner in helt i rollen på ett sätt som gör att man i princip glömmer att det är en skådespelare där innanför manteln.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar