lördag 11 maj 2013

Iron Man 3

Vad Marvel lyckats åstadkomma med den filmserie som ledde upp till förra årets "The Avengers" måste trots allt beundras. Även om allt sannerligen inte var guld på vägen dit vittnar det om en verklig övertygelse att få ett sådant projekt att gå i land. Vem hade kunnat tro det när man satt och läste sina "Marvels universum" i slutet på åttiotalet - att den världen och dess karaktärer tjugo-trettio år senare skulle utgöra själva centrum i det populärkulturella universat? Ibland dyker det förstås upp kritiker som grymtar missnöjt och frågar om det inte ska sluta komma superhjältefilmer snart. För mig framstår det som om en kritiker på femtiotalet skulle frågat när alla dessa västernfilmer skulle ta slut. Vi lever i superhjältens tidsålder. På ont och gott.

Den första filmen om Iron Man blev en stor positiv överraskning. Ingen hade väl jättestora förväntningar på den. Järnmannen själv har historiskt inte hört till Marvelgalleriets starkaste kort. Det finns en anledning till att han funkat bäst i en grupp med Avengers. Men Robert Downey Jr. tog sig an karaktären, gav honom en oväntad skärpa och en kombination av galenskap och chutzpah som gjorde Tony Stark till en av de mest intressanta superhjältarna på vita duken.


Nu är vi framme vid den tredje filmen och andra varvet på Avengersrundan. Kommer man lyckas göra om det här en gång till?

Precis innan filmen börjar slås jag av en insikt. "Hjälp! Jag minns inte ett spår av vad som hände i Iron Man 2!" Det bådar inte riktigt gott. Hur som haver - det visade sig inte göra så mycket. Den här filmen står bra på sina egna ben.

Regissör och medförfattare är denna gång Shane Black, en gång i tiden Hollywoods högst betalda manusförfattare och en figur med en ganska unik och personlig röst. Hans senaste film var "Kiss kiss bang bang", även den med Robert Downey Jr. i huvudrollen. Det var en humoristisk och väldigt ironisk lek med noirgenren och även om man inte skulle tro det på förhand känns "Iron Man 3" i mycket som en fortsättning på det spåret. Och det är helt rimligt faktiskt. De här filmerna har alltid varit som bäst när de är komedier. Actionsekvenserna och explosionerna i all ära men de gödslar ändå filmvärlden med. Det finns inget spektakulärt eller nyskapande att hämta där. Istället är det de små ögonblicken där karaktärerna får sträcka på sig som är det jag tar med mig.

Vad kan vi då säga om ensemblen vid sidan av Downey Jr? Gwyneth Paltrow fortsätter att göra Pepper Potts till sitt livs bästa roll. Hon är charmigare i de här filmerna än vad hon någonsin varit i något annat jag sett. Som filmens skurkar ser vi Guy Pierce och Ben Kingsley. Kingsley är fantastisk, som väntat. Särskilt mot slutet av filmen då hans karaktär terroristen The Mandarin kläs av på ett intressant sätt. Don Cheadle får vara actionhjälte men hans karaktär är fortfarande lite av en staffagefigur.

Om man bara skulle gå efter trailern skulle man kunna få uppfattningen att det här vore en väldigt mörk och deprimerande historia men filmen har en lätt ton och dessutom ett drag av sarkasm som ger en sälta. Här finns också ansatser till att berätta något intressant om vår tids förhållande till terrorism och terrorbekämpning men det stannar just vid en ansats. Black ska ändå ha viss kred. Han lyckas, precis som Whedon gjorde, föra in något av sin egen röst i det som ytterst ändå är en produkt skapad av en kommité. De här Marvelfilmerna kan naturligtvis aldrig tillåtas bli personliga auteurskapelser, likt Nolans Batmanfilmer. Vi får vara nöjda med det lilla.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar