Röjar-Ralf

Jag har ofta känt att jag var i precis perfekt ålder när Disney genomgick sin senaste guldålder under 1990-talet. Jag var då i mina tidiga tonår, naturligtvis egentligen äldre än det man vanligen förstår som filmernas målgrupp. Jag var alltså gammal nog att uppskatta och förstå de mer vuxna skämten, de mer subtila delarna, hur filmerna var strukturerade och gjorda. Och jag älskade verkligen hur de här filmerna tog sig an arketyper och myter, hur man slog an en djupare psykologisk sträng hos karaktärerna än vad man gjort tidigare och inte minst hur man vände sig till riktiga proffs från Broadway för sång och musik som var sofistikerad, intelligent, välkonstruerad och som gav filmerna en rikare dimension än de annars skulle ha haft.

Men säg den gyllene era som varar för alltid. Disney idag lider av en personlighetskris. Det produceras mer tecknad långfilm än någonsin förut men det är långt ifrån givet att det är Musse Pigg och company som är de ledande. Konstnärligt och kreativt har Pixar otvetydigt tagit över den rollen och även om Disney på olika sätt försökt knyta samman dessa med sin egen verksamhet talar skillnaden i kvalité för sig själv.

Under de sista åren har vi för all del kommit att se försök att återskapa den gamla modellen från förr med filmer som "Prinsessan och grodan" eller "Trassel". Jag tyckte om de försöken men det är tydligt att självförtroendet från förr inte finns där på samma sätt som tidigare.

Så kommer vi då till "Röjar-Ralf", den senaste i raden av långfilmer från Disney. För regin står Rich Moore, en veteran från "Simpsons". Handlingen, om man nu kan tala om en sådan, utspelar sig i en spelhall, fylld med olika TV-spel. Ralf är skurk i ett Donkey Kong-liknande spel från 80-talet som efter alla dessa år tröttnat på att inte få någon uppskattning. Han vill bara en enda gång få bli en hjälte. Så han rymmer från sitt spel, en vild jakt och massa tokerier följer.

Det ligger nära till hands att dra paralleller till "Toy Story", grundidéen är liknande. Där handlade det om barns fysiska leksaker, här om deras pixlade digitala motsvarigheter. I båda fallen leks det med idéen att dessa figurer har egna hemliga liv som de lever när barnen inte är närvarande. Skillnaden ligger dock på ett grundläggande karaktärsplan: Vi kommer aldrig att bry oss om Ralf, Felix eller Vanilja på det sätt som vi greps av Woody och Buzz. Och följdaktigen lyckas man inte gräva lika djupt i den existentiella frågeställning som var det bärande i "Toy Story"-filmerna: "Hur ska vi själva lyckas definiera oss och meningen med våra liv när det vi trodde vi var skapade för inte längre visar sig gilltigt?"

Det stora problemet för mig är att filmen i slutändan känns lite själlös. Lite som ett rö för vinden. Den känns i alla händelser inte som en Disney-film. Och likheterna med "Toy Story" till trots så tycker jag inte den  känns som en Pixarfilm heller. Mer likt något från Dreamworks eller ännu värre Blue Sky Pictures.

"Röjar-Ralf" är inte så mycket en film man ser som en film som överfaller en. Den gamla metaforen om en underhållningsfilm som ett åk i en berg-och-dal-bana blir åter aktuell. Åkturen kan vara nog så upphetsande men har man som jag anlag för åksjuka ska man kanske vara lite försiktig. Ibland kan jag komma på mig själv med att undra - Görs dessa filmer för barn med ADHD eller får barnen ADHD av att se sådana här filmer?

***

Förresten, filmen var inte tillgänglig på bio med originalröster. Det var lite synd. John C. Riley är en fin skådis och jag tror jag hade tyckt om att höra Sarah Silverman som den raceråkande lilla buggfilckan. Betyder detta att jag måste se filmen igen på DVD?