torsdag 21 mars 2013

Oz - The Great and Powerful

Frank L. Baums bok "The Wonderful Wizard of Oz" gavs ut första gången år 1900. För 113 år sedan. Det är en lång tid. Den blev en omedelbar framgång. Baums märkvärdiga och på många sätt väldigt amerikanska saga, trots tydliga lån från såväl Grimm som H.C. Andersen och Lewis Caroll, slog tydligen an en sträng hos publiken. Möjligen fanns det också en aspekt av politisk satir i boken. Det är åtminstone möjligt att tolka den så. (Tänk Fågelskrämman som en representant för bondebefolkningen, Plåtman för industriarbetarna, Trollkarlen själv som en ljugande och inställsam politiker och den gula tegelvägen - kanske en kommentar till dåtidens diskussion om guldstandarden?)



Förutom att boken sålde så bra att Baum prompt fick sätta sig och börja skriva uppföljare efter uppföljare (han skrev totalt tretton böcker till och efter hans död tog andra författare över), dessutom gjordes framgångsrika teaterbearbetningar (bl.a. en mycket storslagen Broadwayversion 1902) samt flera stumfilmsversioner. Men när de flesta tänker på Oz idag är det filmen från 1939 med Judy Garland som först dyker upp. Den har på något sätt kommit att ersätta allt som kom före. I popkulturellt hänseende har den blivit originalet, trots att berättelsen redan var något av en klassiker när filmen gjordes och den till och med inleds med en text där filmskaparna nästan ber om ursäkt för att man kommer med ytterligare en remake.

Det finns något i 1939 års version (formellt regisserad av Victor Flemming, i själva verket var ett flertal olika regissörer inkopplade under olika steg av inspelningen), dess bildspråk, dess sång- och dansnummer har gjort den efterbildad, refererad och lekt med på sätt som gör att det är en film som en kan få för sig att en redan sett, även om en inte gjort det. (Men om ni inte har sett den - gör det. Gör det nu föresten så kan ni läsa vidare sedan.)


Garlandfilmen är också den främsta referenspunkten för Sam Reimis nya "Oz - The Great and Powerful", en prequel om hur Trollkarlen kom till Oz och blev dess kung. Detta trots att Disney inte äger rättigheterna till den film som refereras, vilket tydligen lett till en del juridiskt tassande kring den heta gröten. (Exempelvis kunde tydligen inte den elaka häxan ha exakt samma gröna nyans på huden. Kan ni tänka er!)

Om handlingen är det inte så mycket att säga. James Franco spelar trollkarlen Oscar "Oz" Diggs som drömmer om att bli en stor man. Han är en showman, en bluffmakare och lite av en skitstövel. Hans luftballong fångas av en tornado och vips är han i landet som är hans namne. Här möter han tre häxor (i tur och ordning Mila Kunis, Rachel Weiss och Michelle Williams). Vem är den rätta, den goda, den sanne arvtagaren? En liten ledtråd: Det är inte någon av brunetterna. Tillsammans med Glinda, den goda häxan måste Oscar befria Oz och på resans gång upptäcka att han faktiskt har ett hjärta av guld.

I filmens trailer påpekas att filmen kommer från "producenterna av 'Alice i underlandet'" (Burtons version från några år tillbaka). Jämförelsen är intressant, även om "Oz" långt ifrån är lika hemsk som den filmen. I båda fallen har man utgått från berättelser som har sin grund i surrealism och och nonsensberättande, en slags välkommen-till-upp-och-ner-vända-världen och försökt göra en slags tolkienska fantasyepos av dem. Det vill sig inte riktigt. Oz är inte den typ av fantasyvärld som Tolkien ville skapa, en värld med en inre logik och konsekvens. Det är en skrattspegel, en projektionsyta för satir och naivism.

Därför blir filmen också lite skev. Jag vet ärligt talat inte vem som är den tänkta målgruppen här. Vissa bitar är väldigt barnsliga, andra när Raimi är på det gamla humöret hämtar inslag från skräckgenren. Detta tillsammans med en visuell trohet till filmen från 1939 gör att det varken blir hackat eller malet.

Franco har väl aldrig hört till mina favoritskådespelare och han imponerar inte heller i den här rollen. Varken som humoristisk skurk i början av filmen eller som hjälte och ledare i dess slut. Han blir mest en tom figur. Filmens specialeffekter är dessutom mycket ojämna. Vissa scener ser plågsamt mycket ut som skådespelare framför en målad bakgrund. I andra scener, som de med den lilla porslinsflickan, fungerar det mycket bättre.

Om jag skulle rekommendera en prequel till "Trollkarlen från Oz" skulle jag istället välja Broadwaymusikalen "Wicked" från 2003. Där ligger fokus på den elaka häxans bakgrundshistoria, helt annan är i den denna film, och man har där verkligen tagit fasta på de satiriska elementen i oroginalet och anpassat dem till vår egen tid. "Wicked" har också planerats att överföras till vita duken. Dessutom finns det ju som sagt massa uppföljare i bokform för den som är så hågad.

onsdag 20 mars 2013

Argo

Vinnaren av årets bästa film från 2012 på Oscarsgalan blev Ben Afflecks "Argo". Filmen är en thriller, baserad på verkliga händelser i samband med den iranska revolutionen och gisslantagandet av personalen på den amerikanska ambassaden i Teheran som följde. I samband med revolutionen flydde Shahen till USA där han beviljades politisk asyl. (Det var en gång USA som störtat en demokratiskt vald regering till förmån för Shahen. Som vanligt handlade det ytterst om olja.) En uppretad folkmassa stormade USAs ambassad och personalen togs till fånga. Det framfördes krav att Shahen skulle återföras till Iran i utbyte mot att gisslan skulle släppas. Detta kunde amerikanerna inte gå med på. Hela affären blev mycket utdragen och det anses ha varit en bidragande orsak till att Jimmy Carter förlorade valet 1984 till Ronald Reagan. (Gisslan släpptes också kort tid efter det att Reagan svurit presidenteden.)


Sex tjänstemän på ambassaden hade dock lyckats undkomma i samband med stormningen och de höll sig gömda hemma hos den kanadensiske ambassadören i Teheran. "Argo" skildrar hur CIA lyckades smuggla ut dessa sex personer ur landet genom att låtsas vara ett kanadensiskt filmteam i landet för att leta inspelningsplatser till en fejkad science-fiction film. När man hör det beskrivet så är det inte svårt att förstå varför man valt att göra en film baserad på historien.

Ben Affleck regisserar här sin tredje film och spelar själv en av huvudrollerna som CIA-männen Tony Mendez som kläcker planen och själv åker till Iran för att sätta den i verket. Jag skulle vilja påstå att regissören Affleck klart överglänser skådespelaren. Rollfiguren i sig är ganska mycket av ett blankt papper, vilket är rimligt i sig. Filmens känslomässiga fokus ligger trots allt på de gömda ambassadarbetarna. Affleck tillför heller inte så mycket till karaktären. På regisidan visar han sig dock vara mycket skicklig, dels när det gäller att skapa spänning ocg laddade thrillerögonblick, dels i att balansera de mer humoristiska scenerna i Hollywood med filmens i grunden allvarliga ton. "Argo" är absolut en väldigt skickligt sammansatt film.

Men det finns invändningar. Visserligen försöker man med expostion i filmens inledning sätta in händelserna i ett större politiskt sammanhang. Här redovisas verkligen att USA själva hade bäddat för den situation som uppstod. Så långt allt väl. Men det väl kommer till kritan gör Affleck det ändå lätt för sig med alla dessa skrikande, arga och mörkögda i stora folkmassor för att skapa obehag och rädsla. I just de här scenerna tas också de undertexter bort som finns i andra scener där persiska talas: Massan blir obegriplig, anonym, skräckinjagande. Det är långt från oproblematiskt. Mot slutet lyckas man heller inte styra undan från det sockersöta och sentimentala. När allt kommer till kritan vill "Argo" ändå vara en feel-good-film. Tänk, vad vi amerikaner kan ändå, säger filmen medan den klappar sig själv på axeln.

Det är inte så förvånande i slutändan att "Argo" vann priset som bästa film. Att en hyllning inte bara till Amerika utan även till Hollywood skulle gå hem var ingen vild gissning. Och hantverket kan man inte invända mot.

Beautiful Creatures

Jakten på nästa stora fantasyfranchise går vidare. Vi har fått se en del stolpskott genom åren. För varje storsuccé som Jacksons "Sagan om ringen", "Harry Potter"-serien eller "Twilight"-fenomenet är dikesgrenen kantad med uråkningar som "Eragorn" "Spyderwick" och "Den gyllene kompassen". Det tycks tydligt att producenterna i Hollywood inte har en aning om vad som kommer att funka och vad som inte kommer göra det. De chansar vilt och går det så går det. Med "Beautiful Creatures" är det tydligt att siktet är inställt på "Twilight"-publiken. Endast framtiden kan utvisa om man kommer lyckas vinna deras hjärtan.


Precis som i Stephanie Meyers verk kretsar allt kring en föbjuden kärlek mellan en vanlig människa och ett övernaturligt väsen. Här det dock pojken som är "den vanlige". Han heter Ethan (Alden Ehrenrich), på ytan en vanlig sportkille som dock har en hemlig intellektuell sida. Ethan läser böcker av författare som förbjudits på det lokala biblioteket och han drömmer om att komma bort från den lilla håla där han bor, djupt nere i den amerikanska södern - en ort där alla är djupt religiösa och ständigt fetischiserar det gamla södern och inbördeskriget. När en ny flicka börjar skolan blir Ethan omedelbart intresserad. Hon heter Lena (Alice Englert), är mörk och mystisk och ryktet säger att hon och hela hennes släkt (som aldrig visar sig i stan) är satanister!

Nej, det är de såklart inte. Men de är trollkarlar och häxor under ledning av familjens patriark Mason (Jeremy Irons). Det hela kompliceras ytterligare av att Lena strax ska fylla 16 år. Då kommer det att avgöras om hon ska bli en god eller ond häxa. Spännande tycker Ethan.

"Beautiful Creatures" har några saker som talar för den. Först och främst miljön. Den amerikanska södern filtrerad genom en gotisk lins är  mycket fruktbar makt. Se bara på "True Blood". Riktigt lika kinky blir det aldrig här förstås men ändå. För det andra har den humor. Det är inte precis något man kan anklaga "Twilight"-filmerna för. Den här filmen är bitvist riktigt bitsk och satirisk mot det samhälle den skildrar. På slutet tar man visserligen några steg tillbaka och vågar inte ta det fullt ut. För det tredje är Alice Englert i den kvinnliga huvudrollen väldigt bra. Hennes karaktär är också stark och självständig på ett sätt som faktiskt känns uppfriskande.

Jeremy Irons är förstås bra som alltid och som styckets antagonist möter vi en besatt hemmafru spelad av Emma Thompson. Kul att se dessa två aktörer sparra mot varandra. Jag var lite rädd att "Beautiful Creatures" skulle förlita sig på flashiga effekter som så många filmer gjort förr. Det är svårt att få magi att fungera riktigt bra på film. Bäst blir det när det görs subtilt och det sker på ett par ställen i filmen. Övrig CGI-fest kan jag ha visst överseende med för fokus ligger ändå på karaktärerna, som sig bör.

Det finns såvitt jag förstår ytterligare tre böcker i den romanserie som ligger till grund för filmen. Återstår som sagt att se om fortsättning följer även på den vita duken.

Röjar-Ralf

Jag har ofta känt att jag var i precis perfekt ålder när Disney genomgick sin senaste guldålder under 1990-talet. Jag var då i mina tidiga tonår, naturligtvis egentligen äldre än det man vanligen förstår som filmernas målgrupp. Jag var alltså gammal nog att uppskatta och förstå de mer vuxna skämten, de mer subtila delarna, hur filmerna var strukturerade och gjorda. Och jag älskade verkligen hur de här filmerna tog sig an arketyper och myter, hur man slog an en djupare psykologisk sträng hos karaktärerna än vad man gjort tidigare och inte minst hur man vände sig till riktiga proffs från Broadway för sång och musik som var sofistikerad, intelligent, välkonstruerad och som gav filmerna en rikare dimension än de annars skulle ha haft.

Men säg den gyllene era som varar för alltid. Disney idag lider av en personlighetskris. Det produceras mer tecknad långfilm än någonsin förut men det är långt ifrån givet att det är Musse Pigg och company som är de ledande. Konstnärligt och kreativt har Pixar otvetydigt tagit över den rollen och även om Disney på olika sätt försökt knyta samman dessa med sin egen verksamhet talar skillnaden i kvalité för sig själv.

Under de sista åren har vi för all del kommit att se försök att återskapa den gamla modellen från förr med filmer som "Prinsessan och grodan" eller "Trassel". Jag tyckte om de försöken men det är tydligt att självförtroendet från förr inte finns där på samma sätt som tidigare.



Så kommer vi då till "Röjar-Ralf", den senaste i raden av långfilmer från Disney. För regin står Rich Moore, en veteran från "Simpsons". Handlingen, om man nu kan tala om en sådan, utspelar sig i en spelhall, fylld med olika TV-spel. Ralf är skurk i ett Donkey Kong-liknande spel från 80-talet som efter alla dessa år tröttnat på att inte få någon uppskattning. Han vill bara en enda gång få bli en hjälte. Så han rymmer från sitt spel, en vild jakt och massa tokerier följer.

Det ligger nära till hands att dra paralleller till "Toy Story", grundidéen är liknande. Där handlade det om barns fysiska leksaker, här om deras pixlade digitala motsvarigheter. I båda fallen leks det med idéen att dessa figurer har egna hemliga liv som de lever när barnen inte är närvarande. Skillnaden ligger dock på ett grundläggande karaktärsplan: Vi kommer aldrig att bry oss om Ralf, Felix eller Vanilja på det sätt som vi greps av Woody och Buzz. Och följdaktigen lyckas man inte gräva lika djupt i den existentiella frågeställning som var det bärande i "Toy Story"-filmerna: "Hur ska vi själva lyckas definiera oss och meningen med våra liv när det vi trodde vi var skapade för inte längre visar sig gilltigt?"

Det stora problemet för mig är att filmen i slutändan känns lite själlös. Lite som ett rö för vinden. Den känns i alla händelser inte som en Disney-film. Och likheterna med "Toy Story" till trots så tycker jag inte den  känns som en Pixarfilm heller. Mer likt något från Dreamworks eller ännu värre Blue Sky Pictures.

"Röjar-Ralf" är inte så mycket en film man ser som en film som överfaller en. Den gamla metaforen om en underhållningsfilm som ett åk i en berg-och-dal-bana blir åter aktuell. Åkturen kan vara nog så upphetsande men har man som jag anlag för åksjuka ska man kanske vara lite försiktig. Ibland kan jag komma på mig själv med att undra - Görs dessa filmer för barn med ADHD eller får barnen ADHD av att se sådana här filmer?

***

Förresten, filmen var inte tillgänglig på bio med originalröster. Det var lite synd. John C. Riley är en fin skådis och jag tror jag hade tyckt om att höra Sarah Silverman som den raceråkande lilla buggfilckan. Betyder detta att jag måste se filmen igen på DVD?

tisdag 19 mars 2013

Cloud Atlas

Man kan inte säga annat än att det är en ambitiös film. Sex separata men märkvärdigt sammanflätade historier som utspelar sig i lika många tidsperioder och som representerar olika genrer. Tre regissörer. Stora teman om mänsklighetens natur och framtid. En lovsång till historieberättandet som sådant. Det är inte utan att man blir lite yr.


Ändå var mina farhågor att det skulle vara långt mycket mer komplicerat att hänga med än vad det faktiskt blev. Vi får alltså sex berättelser och filmen korsklipper konstant mellan dem. Vi hoppar fram och tillbaka i tiden. Vi befinner oss på ett skepp i Söderhavet på 1800-talet där en man långsamt förgiftas av en girig läkare, på ett gods i England på 20-talet där en ung man bli amanuens till en åldrad kompositör, vi följer en grävande journalist som undersöker turerna kring ett kärnkraftverk i Kalifonien på 70-talet, vi möter en förlagsredaktör som blir falskeligen inspärrad på ett hem för dementa, i ett framtida Korea blir en klonad servitris en symbol för en motståndsrörelse och i den sista historien möter vi en man som någon gång efter civilisationens fall hjälper en kvinna att kontakta de förlorade kolonierna på andra planeter.

 För att binda samman allt det här använder sig regissörerna av en ensemble av skådespelare som återkommer i olika roller i de olika berättelserna. Sålunda spelar ex. Tom Hanks så väl den förgiftande doktorn i 1800-tals berättelsen, en cockneygangster som blivit författare i nutid och lågteknologisk stamjägare i den postapokalyptiska framtiden. Det är ett intressant grepp som också låter skådespelarna ta på sig roller som vi inte normalt skulle se dem i.

Det finns också andra visuella element som länkar filmens olika delar. I varje berättelse bär huvudpersonen på ett födelsemärke i form av en komet. Hoppen mellan delarna sker ofta genom olika former av bildmässiga associationer. Det är överhuvudtaget en väldigt vacker film som trots att den bitvis lutar sig mot dataanimation och effekter behåller en känsla av påtaglighet.

Kombinationen av syskonen Wachowski och Tom Tykwer som regissörer är inget som jag hade kunnat förutse. Wachowskisyskonen har genom sin karriär gått både upp och ned för mig. När de är som bäst ("Bound", första "Matrix", manuset till "V för Vendetta") har de producerat storartad och tänkvärd underhållning. När det inte fungerat har det bara blivit tomt skramlande med bilder som inte leder någonstans. Tykwer förefaller mig, trots hans infallsrikedom, som stramare. I det här fallet tycks de lirkat fram det bästa ur varandra.

Det är inte lätt att sammanfatta vad den här filmen egentligen vill säga om människan och det mänskliga tillståndet. För den som vill fundera kring detta finns flera olika ingångar. Inte minst tycker jag det är intressant hur regissörerna använder sig av etnicitet och kön i sin rollbesättning. Vi får flera exempel på skådespelare som spelar roller som inte stämmer överrens med deras egen tillhörighet. Halle Berry spelar en judinna i en del av filmen, flera vita skådespelare spelar asiater, Hugo Weaving spelar kvinna i nutidsdelen och så vidare. Det skulle kunna bli konstigt eller buskis. (I Weavings fall balanserar det mycket nära gränsen.) På något sätt ror man ändå i land det. Och jag tror att regissörerna med detta vill ha sagt att alla människor i grunden är lika, att det som skiljer oss åt bara är yta som ingenting betyder.

Problemet med en film av det här slaget, för problem finns där, är strukturellt. Eftersom vi följer en rad olika berättelser här kan ingen enstaka historia vara särskilt intressant i sig. Den skulle då ta över för mycket och skapa en oblans i helheten. De olika delarna kan därför aldrig leva upp till helheten och det kan göra att det i vissa partier känns lite långt eller utdraget när vi måste stöka undan intrig eller drama.

Är en dock beredd att öppna sig och ta in filmen för dess bilder, dess montage och dess lekfullhet då kan en riktigt unik upplevelse vara att vänta.

måndag 11 mars 2013

Små citroner gula

I min förra recension talade jag om den romantiska komedin som genre och vi ska hålla oss kvar där ännu en stund genom att beakta ett svenskt exempel, "Små citroner gula" i regi av Teresa Fabik efter en roman av Kajsa Ingemarsson. Det är sällan jag brukar fastna för den här typen av rena genreövningar när det gäller svensk film. Oftast känns mallen lite väl tydligt och hantverket kan bli lite för kyligt för att lyfta. Amerikaner är  åtminstone ofta lite bättre på att fejka värme och innerlighet, om ni förstår vad jag menar?

Att det i fallet med "Små citroner" inte blir så misstänker jag är Fabiks förtjänst. Med filmer som "Hipp hipp hora" och "Prinsessa" har hon etablerat sig som en utmärkt filmberättande med mycket gott handlag för karaktärer och skådespelare. Och även om hon här är mera av en inhyrd bruksregissör lyckas hon ändå göra filmen lätt i sitt tilltal vilket jag uppskattar mycket.


Vi rör oss i restaurantmiljö. Rakel Wärmländer spelar Agnes som jobbar som servitris och någonstans tycks ha en hemlig dröm om att själv laga mat, en önskan som hon nog inte ens vågar erkänna för sig själv. Så får hon chansen att gå in som delägare i en krog som hennes kockvän Kalle (Eric Ericson) startar. Det går inte så bra. Men det visar sig att en av Agnes grannar (Sverrir Gudnason) är mannen bakom psedonymen Lola, en av Stockholms mest inflytelserika krogskribenter. Ska Agnes lyckas använda sin kvinnliga charm för att lyckas lura ur honom en bra recension?

Jag har inte läst Kajsa Ingemarssons roman men jag har svårt att tro att den är så formatstyrd som det här manuset är, komplett med meet-cute, missförstånd och dramaturgiska vändningar på precis uttänkta platser. Inte för att det gör så mycket, en välstrukturerad genrefilm kan som sagt vara nog så njutbar. Jag kan bara önska att man tagit det hela ett steg längre tematiskt. Det finns något intressant med vår tids förhållande till mat och ätande, med krogen och kocken som arketyper, hur vi gör allt detta till en projektionsyta för våra drömmar om närhet, äkthet och autencitet. Filmen snuddar liksom vid detta men förmår inte säga något nytt som vi inte redan fått i en film som "Råttatouille".

Här finns flera bra skådespelainsatser. Wärmländer bär filmen på ett väldigt charmigt sätt, Josefin Bornebusch gör sin figur, "Bästa vännen/ressonören", till en rolig bifigur och så har vi Tomas Von Brömssen som vi minsann inte får se alltför ofta på film nuförtiden som Agnes pappa. Anki Lindén gör också en viktig roll som modern. Den svaga länken för mig är Gudnason. Dels har jag alltid haft lite svårt för hans filmiska persona, dels är hans rollfigur lite av en blöt filt. En annan karaktär kallar honom rent ut för tråkig i slutet av filmen. Det är svårt att inte hålla med.

När jag talade om "Silver Linings Playbook" pratade jag om rom-com som saga. Och visst bör man inte gräva för djupt i intrigens konstruktion. Hur många anonyma krogrecensenter finns det egentligen i verkligheten? Kan man verkligen vända en konkursmässig restaurant till vinstmaskin på två veckor? Är verkligen mammas receptsamling allt man behöver för att vinna framgång i en hård bransch? Spelar det egentligen någon roll?

Silver Linings Playbook

Romantiska komedier pumpas det ut i tid och otid och många av dem är ganska oinspirerade. De tycks uttänkta av en kommité för att kräma ut maximal avkastning av publik. Det brukar märkas på det slutgilltiga reslutatet. Man kan följa vilken väloljad modell som helst, men om ingen brunnit för att göra filmen då kommer den bara ligga där som en halvdöd fisk och förgäves kippa efter andan.

Ändå kan genren vara en plattform för riktigt fenomenal filmunderhållning - när det görs rätt. Ett tydligt bevis för det är "Silver Linings Playbook", David O. Russels senaste opus..


Det hör inte till vanligheterna att filmer av den här sorten skildrar arbetarklass eller lägre medelklassmiljöer. Oftast verkar filmmakare tänka som så att för mycket vardag och för mycket "enkla" miljöer skulle hindra publiken från att ryckas med i det sagoberättande som en romantisk komedi i grund och botten handlar om. Det gäller för övrigt inte bara romcom utan det mesta som kommer från Hollywood. O. Russel visar att det inte alls måste vara så. Heder åt honom för det.

Centralfiguren i filmen är Pat, spelad av Bradley Cooper. Han är en före detta lärare som just kommit ut från tvångsvård efter att han misshandlat sin frus älskare. Pat tvingas nu flytta in i vindsrummet hos sina föräldrar (Robert DeNiro och Jacki Weaver) medan han försöker få sitt liv på fötter igen. Han kämpar med sin psykiska ohälsa, vill inte ta sina mediciner och drömmer om att återförenas med sin hustru. Henne kan han dock inte kommunicera med efter som han har besöks- och kontaktförbud. Så träffar Pat då Tiffany (Jennifer Lawrence) en ung änka med egna mentala problem. Hon lovar att förmedla ett brev från Pat till dennes fru i utbyte mot att Pat blir hennes partner i en danstävling.

Lawrence vann som bekant en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för sin gestaltning i filmen. Enligt min mening helt välförtjänt. Det är en roll som lätt med mindre varsam hand hade kunnat bli en "manic pixie dreamgirl"* men istället får vi ett väl avrundat porträtt av en karaktär som känns som en riktig människa. Det är extra imponerande med tanke på hur testosteronstint det brukar kunna bli i O. Russels filmer. Regissören har en fäbless för att skildra manlig ilska och det är inte utan att man minns Mark Wahlbergs karaktärer i filmer som "I heart Huckabees" och "The Fighter" när Bradley Cooper går loss på inredningen och sina föräldrar i en scen.

Cooper gör också en fin skådespelarprestation, fast besluten att visa att han inte bara har en välmajslad haka att komma med. DeNiro är också bättre än på många år, även om han i mångt och mycket bara är just DeNiro. Här finns även en hel del skådisar som man nu mera ser alltför sällan i småroller. Chris Tucker, ovanligt stringent och återhållsam, och Julia Stiles står ut. (Stiles hade gärna fått bli nomenerad för bästa kvinnliga biroll snarare än Weaver som modern.)

Det stora kruxet i filmen är skildrandet av huvudrollernas psykiska ohälsa. Jag kan tänka mig att man som åskådare kommer att reagera mycket olika inför den här aspekten av historien, beroende på egen känslighet och erfarenhet efter ämnet. Det finns, som alltid när detta ska skildras, en risk att det blir lite för sött, att galenskapen blir något gulligt, en gåva som låter karakäterna uppleva världen på ett mer sant sätt. Jag tycker nog att O. Russel balanserar fint på kanten här. Det finns nog med svärta och smärta för att väga upp sådana tendenser och i slutändan tycker jag nog inte att filmen försöker säga att allt kan botas med kärlek.

Liksom all romantisk komedi är "Sliver Linings Playbook" dock ytterst en saga. Vi får till och med ett vad som måste vinnas och en danstävling på slutet. Och naturligtvis måste någon springa ifatt en annan för att säga "Jag älskar dig". Den här gången är det dock väl genomfört och i högsta grad njutbart.

***

*"Manic pixie dreamgirl" är ett begrepp myntat av den amerikanske filmkritikern Nathan Rabin för att beskriva en viss typ av klichékaraktär - en ung kvinna vars enda funktion i handlingen är att genom sin livskraft, sensualitet och lustiga framtoning blåsa ny energi i den deprimerade manliga huvudrollen.