måndag 23 januari 2017

La La Land



Vi öppnar på en avfartsramp på ett trafikmot i Los Angeles. Alla bilar står naturligtvis helt stilla i den dallrande värmen. Men i stället för en uppdämd frustration och vrede a la "Falling Down" finns det något ganska rofullt över när kameran sveper förbi fordon efter fordon och vi hör små snuttar av vad trafikanterna lyssnar på. Så tonar en pulserande jazzig pianoslinga in och kameran zoomar in på en kvinna som börjar sjunga om hur hon en gång kom till staden. Hon öppnar bildörren och börjar dansa ut på motorvägen. Så följs hon av en till, en till och ytterligare andra och innan vi vet ordet av har hela bilkön exploderat, ja det är verkligen rätt ord, i färg, i rörelse och i musik. Allt filmat som om i en enda tagning. (Det är visserligen fusk men vad gör det när fusket är så utsökt konstfärdigt.) När kameran lyfter på kranen ser vi kilometervis med människor som dansar på biltaken. Det är ett filmiskt styrkeprov och en programförklaring för de två timmar som ska följa. När filmens titel visas på duken i samma stund som öppningsnumret avslutas - "La La Land" i ett tjusigt typsnitt som vittnar om ett gameldags Hollywood av igår då är jag redan såld.

Med somliga filmer är det så att det är ett under bara att de överhuvudtaget finns. "La La Land", tror jag, är en sådan film. När jag medverkade i podden "Snedtänkt" tidigare i höstas talade jag där som hastigast om hur all musikalfilm idag är en slags revisionistisk akt, en dekonstruktiv lek med något som redan är förbi. Det fanns en tid då musikalen var en lika naturlig del av Hollywoods breda repertoar som superhjälterullar eller gross-out-komedier är idag. Men den tiden är passerad. Tog väl slut någon gång på sextiotalet. Redan när Bob Fosse gjorde filmversionen av "Cabaret" 1972 var musikalen en genre som var tvungen att uppfinnas på nytt för en publik som inte hade samma naturliga relation till genren som de som såg "Singin' in the Rain" eller "An American in Paris" på respektive premiär hade. Åtskilliga regissörer har genom åren tagit sig för uppdraget att försöka återskapa den forna magin - vi kan tänka på Martin Scorsese med "New York, New York" eller Lars von Triers "Dancer in the Dark". Ingen av dem lyckades, enligt min mening efter som att de närmade sig genren från ett lite snobbigt von oben-håll. Det misstaget gör inte Damien Chazelle.

Visst har vi fått en hel del musikaler på stora duken de senaste tio åren. Alltifrån "Chicago" till "Rent" och till och med verk av Sondheim som "Sweeney Todd" och "Into the Woods". De har alla dock det gemensamt att de är adaptioner av scenmusikaler och även om en del av dem varit mer konstnärligt lyckade än andra så lyckas ingen av dem komma bort från den grundläggande känslan av att vara filmad teater. Försök att göra det hela mer filmiskt har ofta berövat materialet något utan att det kinematografiska förmått helt fylla i luckorna. Ofta är det här filmer som varit fast i filmbolagens "utvecklande" händer i över tio års tid, som gått som stafettpinnar mellan mängder av manusförfattare och regissörer och därför, när de väl anländer på bio gör det nästan mer av en slags pliktkänsla än verklig konstnärlig skaparglädje eller kreativ vision. Därför finns det något så oerhört speciellt i att faktiskt få ta del av en riktig musikal, skriven för filmen och driven av en autörs personliga och kompetenta vilja.

Handlingen i "La La Land" är enkel och saknar nästan helt intrig. Det är mer av en serie impressionistiska bilder som skildrar en relation mellan en ung kvinna och en ung man. Hur de träffas, hur de blir ett par, hur de driver isär. Hon heter Mia. Hon är en aspirerande skådespelerska. Hon spelas av Emma Stone. Han är en smått monomanisk jazzpianist vid namn Sebastian, spelad av Ryan Gosling. Hon spenderar sina dagar med att gå på tröstlös audition efter tröstlös audition när han inte jobbar extra som servitris på ett kafé. Hon är den arketypiska skådespelaren som drömmer om genombrottet i drömmarnas stad. Han är jazzpuristen som hankar sig fram som barpianist eller i olika coverband och för vilken varje jobb där han inte får lov att spela just det han själv brinner för är något av en personlig förolämpning. Han drömmer också. Om att kunna öppna sin egen klubb, där han själv kan styra över musiken.

Kanske skulle en kunna hävda att de båda huvudrollerna är lite obalanserat skrivna. Sebastian är i alla händelser en betydligt mer specifik person än Mia. Hon är en skådespelerska i största allmänhet men vad exakt hon brinner för i sin konst förblir lite luddigt i kanterna. Sebastian föreslår att hon ska skriva något eget och framföra det på egen hand och det gör hon också - men den föreställningen får vi egentligen aldrig se något av. Sebastian själv däremot är inte bara en musiker, inte bara en jazzmusiker utan verkligen en väldigt definitiv sorts jazzsnubbe med väldigt bestämda uppfattningar om vad som är bra och vad som suger. Det beror naturligtvis på att det är något som Damien Chazelle själv kan på sina fem fingrar. I Sebastians karaktär ligger starka kopplingar till Chazelles tidigare film, den likaledes fantastiska "Whiplash" från häromåret. Jazz är verkligen hans grej.

Men det betyder inte att Mia ställs vid sidan om. Tvärtom, det är egentligen mer hennes film än hans trots allt detta. Och det hänger säkerligen samman med Emma Stone. Visst är Gosling också fantastisk, närmast genial när det kommer till fysisk komedi. Inte någon Gene Kelly kanske, men vem är det. Det är bara det att Stone tar rollen som Mia och agerar den rakt in i kaklet i 200 knyck. Jag måste nog erkänna att jag blir lite förälskad i henne. Det låter måhända som ett fånigt omdöme men jag vill vara ärlig. Det finns en energi och en sprudlande urkraft i hennes gestaltning som gör att hon nästan tränger ut från bilden. Jag kan inte annat än att se på med stora glittrande ögon och ett mycket brett leende på läpparna.

Färger och ljus.


"La La Land" är fantastiskt vacker. Linus Sandgrens foto är så häpnadsväckande så jag vill börja gråta. Och filmen är så enormt kinetisk, en har ett sånt beat, en sådan puls, ett sväng och ett gung. Ljussättningen och färgerna, framförallt färgerna - filmen är kodad i de allra mest bjärta och klaraste grundfärger som ger en lyster som jag inte sett på mycket, mycket länge.

Är "La La Land" en storslag musikal, som musikal? Nej, det är den väl inte. Musiken av Justin Hurwitz och sångtexterna av Banj Pasek och Justin Paul är trevliga små bitar men har inga ambitioner om att dria handlingen framåt eller att fördjupa karaktärerna. De är medvetna referenser till en äldre tradition, en slags jazziga poplåtar snarare än äkta musikdramatik. Det är i stället det visuella elementet som är drivande i filmen. Musiknumren är iscensatta med en enorm säkerhet och fingertoppskänsla och det mäks att det är bilden som fått gå före. Bra så. Jag njuter av varenda sekund. Visst hade det kunnat vara intressant att se vad som hade hänt om även någon av filmens mer dramatiska scener hade berättats i musikalisk form men som filmen är nu, en fest för ögat av färger och ljus, är den som en underbar dessert. Och det är icke att förakta.

Emma Stone och Ryan Gosling.


Mia och Sebastian ä måhända inte ett kärlekspar för evigheten men de är i alla händelser betydligt intressantare att umgås med än med det vanliga kärleksparet från en romantisk komedi av modell 1A. Det beror naturligtvis på ramen som omger dem. Hela filmen är som ett slags drömspel, en fantasi, en lek med hur saker och ting skulle kunna vara. Filmen lyckas på något sätt med konststycket att både utspela sig i ett verkligt Los Angeles av idag och samtidigt i ett Hollywood av... kanske inte av igår, kanske snarare av alla tider, ett Hollywood i myternas värld, i en cyklisk drömtid bortom den vardagliga verkligheten. En värld där magi väntar runt varje kulisshörn och där väggarna är prydda av ansikten med de eviga filmstjärnorna och där du kanske, som Mia, till slut kan komma att få se ditt eget ansikte en dag.

söndag 22 januari 2017

Manchester by the sea

I "Manchester by the sea" möter vi Lee Chandler, spelad av Casey Affleck. Han är en ensamstående fastighetsskötare i Boston som bor i ett rum i källaren på ett av de hus där han springer som tomte och tar hand om hyresgästernas felanmälningar. Han lever ett ganska tomt och torftigt liv, somnar allt som oftast framför nån match på TV om kvällarna. Ibland går han på nån bar och hamnar ofelbart i slagsmål. Förmodligen av samma skäl som han hamnar i konflikt med somliga av hyresgästerna. Han är uppenbarligen en man med nerverna på utsidan. Det ska visa sig att det finns en anledning till det. Lee Chandler bär på ett ganska ordentligt trauma som gradvis nystas upp under filmens gång.



Lee får ett telefonsamtal. Hans bror Joe har gått bort. (Joe spelas i tillbakablickar av Kyle Chandler.) Det var inte helt oväntat. Joe har varit diagnosticerat med ett allvarligt hjärtfel i flera års tid. Men det är naturligtvis ändå en chock. Det är mycket av det praktiska som ska ordnas. Joe lämnar efter sig en sextonårig son vid namn Patrick (Lucas Hedges). Mamman finns inte längre med i bilden. Och sitt testamente har Joe utnämnt sin bror till att bli sonens förmyndare. Det ekonomiska är löst, så det behöver inte Lee tänka på. Men hela Patricks liv finns där i den lilla småstaden Manchester by the sea på Massachusetts kust. Och det är ju just den plats där allt det där från Lees förflutna, allt det där som gör så ont i honom, ständigt gör sig påmint.

Hedges och Affleck.


Det skulle lätt kunna gå att föreställa sig en version av den här filmen som vore som ett moln av sockervadd. En "upplyftande" och "inspirerande" historia om en mans väg ut ur i mörkret och hur om hur han i sin nya situation lär sig att uppskatta livet igen. En självhjälpskäck berättelse. Men det här är inte den filmen. Den ligger betydligt närmare verkligt mänskligt liv och genuin vardagsdramatik i all sin solkighet och sin rörande stökighet. Lees berättelse är inte någon enkel väg från punkt A till punkt B, snarare rör han sig i cirklar och snubblar mer än en gång på vägen.

"Manchester by the sea" känns som en av den gamla skolans amerikanska independentfilmer, innan termen "indie" blev en mallad form i sig själv. Det är ett inlyssnande drama där fokuset ligger på att låta skådespelarna ta ut svängarna med precision och fingertoppskänsla. Det är den sortens film där tystnader är minst lika talande som dialogen. Överhuvudtaget är det en väldigt välskriven film. Det är bitvis en tung historia som rör vid svåra och obehagliga ämnen men det finns hela tiden en lätthet och en luftighet. Filmen rör sig obehindrat mellan nutid och dåtid och visar ett stort förtroende för oss i publiken och vår förmåga att pussla samman allt. Regissören Kenneth Lonergan har själv skrivit manuset och det märks att allt kommer från samma röst.

En tillbakablick till bättre tider.


Casey Affleck gör sin förmodligen starkaste rollinsats någonsin. Med en förrädisk enkelhet glider han som hand i handske in i rollen som dyster och lite självdestruktiv man av nordöstlig amerikansk arbetarklass - den sortens roll där även hans bror brukar briljera som bäst. Det finns något så skört och så bräckligt under den traditionellt maskulina ytan. Det här är inte en man som har ordets gåva. Och det har förövrigt inte någon av personerna i hans omgivning heller. Det märks i scenerna mellan Affleck och Hedges, som alla har en rå men oftast ändå hjärtlig ton, och det märks framför allt i en av filmens starkaste scener där Lee återförenas med sin ex-fru Randi, spelad av den alltid lika imponerande Michelle Williams. Jag ska inte här avslöja vad exakt som ligger mellan de våda, men som ni säkert anar är det här som roten till Lees trauma har sitt fäste. De båda är som öppna variga sår som gnids mot varandra. Karaktärerna famlar förtvivlad efter ord men förmår bara inte att uttrycka det som de egentligen vill. Det finns så mycket de skulle behöva säga varandra men det gör så ont och finns det egentligen något språk som är tillräckligt för att fånga deras smärta? Det är en av många verkligt underbara och totalt drabbade scener som utgör filmen.

Allt mot en fond av en miljö som blir lika mycket en del av berättelsen som karaktärerna. Den lilla fiskarbyn ser verkligen ut som ett helt annat Amerika än det vi vanligen får oss till livs. Ibland skulle jag nästan kunna tro av det var den bohuslänska skärgården jag ser. Här är vinter i nutid och sommar i tillbakablickarna. Det finns en naturlyrik här men väldigt enkel, väldigt rak på sak. i kombination med de klassiska tongångarna i musikspåret bidrar bilderna på havsband och fiskebåtar till att ge "Manchester by the sea" den sortens lätthet på handen som låter livet gå vidare och gör allt inte bara uthärdligt utan faktiskt även värt det. Trots allt som gör ont i världen och trots att vissa saker kanske aldrig riktigt går att komma över.

torsdag 12 januari 2017

Midnattssol



Som ”Bron” fast i Kiruna och med en fransk polis istället för en dansk. Ungefär så måste väl pitchen för ”Midnattssol” ha sett ut. Eller rättare, det torde ha varit fransk TV som vänt sig till SVT och sagt att de ville ha en egen samproduktion i nordic noir-genren. ”Bron” själv har ju redan gjorts om till ”The Tunnel” i ett fransk-brittiskt samarbete (och så finns ju den amerikanska remaken med) men det är uppenbarligen något i just de skandinaviska miljöerna och karaktärerna som publiken runt om världen finner oerhört fascinerande och ständigt vill ha mer av. Och varför inte? Det är väl precis samma slags halvexotiska mysfaktor som gör att vi alltid varit så lockade av mord i Midsommer, kommissare Morses Oxford eller var än Miss Marple håller hus.

I ”Midnattssol” blir dock det exotiserande och den turistiga blicken som genomsyrar hela kriminaldramat besvärande. Det är storögt och totalt främmandegörande som vore det hämtat ur en viktoriansk upptäcktsresandes bok om en expedition in i Afrikas inre. ”Midnattssol” försöker dessutom skildra en konflikt där samers rättigheter och plats i samhället står i centrum. Det är måhända lovvärt. Risken är bara att om du trampar snett kan resultatet bli precis den sortens rasism som du satt dig för att skildra. Och det snedsteget menar jag att ”Midnattssol” gör ganska tydligt. Det jojkas och det är mystiskt så fort som samer kommer på tal. Ambitionen må vara välvillig men perspektivet är hopplöst kolonialt.

Själva deckarhandlingen går på räls. Vi känner igen det sedan förut. Vi har en seriemördare som härjar och som lämnar mångtydiga spår efter sig. Varje mord är kreativt utstuderat och estetiserat. Det ena mer fantasifullt och långsökt än det andra. Hade det dykt upp ett offer som dött av att ha fått messmör injicerat direkt i halspulsådern hade jag inte blivit förvånad. Detta är standarden i genren nuförtiden. Det har fått ersätta ”doktor Krollspell i biblioteket med en brevkniv och cyankalium” men bär ungefär samma relation till verklighetens kriminalitet. Vi ska inte ta det på allt för stort allvar, bara lagom mycket för att mysrysa till.

Som sig bör behöver vi också ett radarpar av detektiver i mördarens spår, en från vart och ett av de två samproducerande länderna. I det här fallet en kvinnlig detektiv från Paris (Leila Bekhti) och en svensk åklagare (Gustav Hammarén). Hammaréns rollfigur har också samiskt påbrå så att han kan tolka och tyda när det behövs. Någon av detektiverna ska också gärna ha personliga problem, gärna någon form av psykisk ohälsa att brottas med. I det här fallet har vår franska detektiv självskadebeteende och en son som precis upptäckt att hon är hans verkliga mamma. I första avsnittet figurerar också Peter Stormare i en roll som vi tror ska vara en ledande innan han – i vad som är en av seriens få överraskande narrativa vändningar – visar sig bli ytterligare ett offer.

Intrigen är överdrivet komplicerad och håller egentligen inte riktigt för de tio avsnitt som serien består av. De ledande krafterna bakom serien är regiduon Måns Mårlind och Björn Stein som också var involverade i skapandet av ”Bron”. Dock saknas den här gången manusförfattaren Hans Rosenfeldt från laguppställningen och jag misstänker att det är en av anledningarna till storyn känns så svajig. Här kastas allt möjligt upp på väggen fast att det är oklart hur allt är tänkt att hänga samman. Här finns konspirationsteorier kring flyttandet av staden Kiruna som plötsligt tappas bort helt. Här flörtas med hintar om övernaturliga inslag, vilket förvisso ger upphov till en del tjusiga bilder men i slutändan mest förvirrar och som dessutom blir extra problematiska eftersom de ständigt anknyter till just det samiska och förstärker deras roll som Den Andre. Det ger helt enkelt lite dålig bismak i munnen. Bitvis blir det riktigt crazy bananas som i en scen där vår franska detektiv hålls fången i en kåta av psykiskt instabil figur spelad av min gamle vän Omid Khansari - den scenen går inte att se som något annat än som ren parodi.

Khansari och Bekthi i ett stycke ofrivillig (?) humor.

En av seriens räddande inslag är samspelet mellan Leila Bekhti och Gustav Hammarén. De når väl kanske inte upp till samma intensitet som Sofia Helin och Kim Bodnia i ”Bron” men så är också ”Midnattssol” ett urvattnat derivat av den serien från början till slut. Bekhti gör sin polis med glöd och envist djvlar anamma. Rollen i sig må vara precis lika klichéartad som farbror kommissaren med dålig mage som lyssnar på opera men hon skänker den ändå en viss trovärdighet. Det är annars något som ”Midnattssol” saknar.


onsdag 11 januari 2017

Hail, Caesar!

Capitol Pictures var den fiktiva filmstudio till vilken Barton Fink kom i den film där han är titelfigur. Där sattes den plågade och plågsamt introspektive författaren att skriva en brottningsfilm och det gick som det gick. Nu har regissörerna Joel och Ethan Coen återvänt till Capitol Pictures för att ge oss en vindlande bred fresk över Hollywoods studiosystem under dess absoluta glansdagar i slutet på fyrtiotalet och början på femtiotalet. Längs vägen får de möjlighet att skapa små pastischer från allt från Esther Williams simmusikaler till tidens överdådigaste av svärd-och-sandal-epos med semibibliskt innehåll. Det märks att de njuter av varenda sekund.



I centrum för handlingen står Eddie Mannox, spelad av Josh Brolin. Han är studions fixare, mannen som får allt att löpa som det ska. Han löser problem. Håller så väl stjärnor som regissörer i schack och ser till att det blir som ledningen vill ha det. Han sopar rent efter potentiella skandaler och han ser till att ingen smuts fastnar på filmbolagets gyllene fasad. Mannox är grabben som håller drömmen i drömfabriken levande. Karaktären är baserad på en verklig man, med samma namn som fyllde en liknande funktion med bröderna Coens Mannox ska nog ändå uppfattas som en helt påhittad gestalt. Brolin gestaltar honom med ett utsökt stenansikte. Han är rapp i sin svada och hård mot dem hårda men innanför fasaden bultar trots allt ett hjärta av guld. Mannox är en djupt troende katolik som helst vill bikta sig minst en gång om dagen (trots att hans präst försöker antyda att han kommer lite för ofta). Han är en enkel familjeman som egentligen skulle vilja spendera mer tid med sina barn och han funderar på att nappa på ett erbjudande om att gå över att arbeta för flygindustribolget Lockheed. Genom filmen är Mannox inre kamp med sig själv om vad för slags man han egentligen skulle vilja vara den undertext som håller allt samman.

Det är alltid dags att bikta sig.

Som så många av bröderna Coens filmer förefaller ”Hail, Ceasar!” på ytan vara en okomplicerad och enkel komedi. Och de är verkligen på gott humör här. Från de högst stilfulla filmpasticherna till den absurda dialogen är bröderna i verklig högform. Men om vi skrapar lite på ytan kommer andra aspekter fram. Som alltid finns en tydlig andlig ådra i filmen. Och precis som vanligt är det inte alltid särskilt tydligt vad exakt de vill säga. Deras filmer lämnas öppna för oss som åskådare att brottas med. Där lämnas ledtrådar, men exakt hur de ska tolkas är inte självklart.

”Hail, Ceasar!” är både namnet på filmen som vi ser och på en film som spelas in i filmstudions ateljéer, en storproduktion a la ”Ben Hur” eller ”The Robe” där en romersk centruion, spelad av en filmstjärna som sin tur gestaltas av George Clooney, omvänds till kristendomen. På samma sätt blir filmstjärnan själv omvänd av en komisk grupp av gramse manusförfattare med kommunistsympatier som kidnappar honom. De båda ”Hail, Ceasar!” speglar i någon mening varandra. Filmen i filmen har undertiteln ”A tale of the Christ”, vilket med all säkerhet inte är en slump. Är då Mannox att betrakta som en slags Kristus-figur? Han är i alla händelser en slags bokstavlig frälsare från ondo för filmbolaget och visst finns det något Golgatha-liknande över hans vandring genom dagen där han tar på sig allas synder och hemligheter och skickar dem renade ut i världen på nytt. Det är åtminstone en tänkbar läsning. Men det är förstås värt att komma ihåg att bröderna Coen själv snarare kommer från en judisk än en kristen tradition. Så vad betyder det i så fall när de lutar sig mot en sådan symbolik? En av filmen absolut mest dråpliga scener är en där Mannox leder ett möte mellan tre präster och en rabbin för att försöka få deras stöd för Jesus-skildringen i ”Hail, Ceasar!”. ”Jag har ingen åsikt” säger till slut den sarkastiske rabbinen spelad av en briljant Robert Picardo. Själv misstänker jag att rabbinen inte är helt sanningsenlig där. Och jag tror trots allt att bröderna Coen också har en åsikt.

Clooney är som alltid brödernas första hands val när det gäller att hitta någon som kan spela en riktig tjockskalle. Och Clooney själv tycks aldrig ha så roligt som när han gör detta. Filmen är annars full av små, små biroller. Scarlett Johansson skymtar förbi med sjöjungfrusvans och Channing Tatum gör ett filmmusikalnummer av klassiskt snitt i sjömanskostym. Tilda Swinton spelar inte mindre än två skvallerjournalister. (Enäggstvillingar. Bittra konkurrenter.) Listan skulle kunna göras mycket lång. Som så många andra av Joel och Ethan Coens filmer är ”Hail, Ceasar!” ett ymnighetshorn av stoff, en film som jag med all säkerhet kommer att återkomma till om och om igen i jakt på nya infallsvinklar.

tisdag 10 januari 2017

The Witch

Robert Eggers "The Witch" är den sortens film som gör att jag vill skriva filmkritik. Dels för att den är så fantastiskt drabbande och bra, dels för att den är tankeväckande och vägrar släppa taget om mig så att det enda sättet jag kan hantera den blir att skriva om den i något slags försök att ordna mina tankar och intryck. Vissa filmer, de allra bästa, har den effekten. Det är därför jag tycker om dem så mycket.



Regissören beskriver "The Witch" som en folksaga från New England. Manuskriptet är baserat på ett intensivt researcharbete och stora delar av dialogen lär vara lyft direkt från protokoll och andra samtida källor. Det är en berättelse om hur en förbannelse drabbar en familj och förgör den, skildrad så som människorna i den tid då handlingen utspelar sig skulle ha beskrivit det hela. Det är en djupt obehaglig film som inte ryggar undan och som lämnar publiken att själva skapa reda i det som de får se. Det är en långsamt kokande kittel av brutalitet och våld, såväl fysiskt som psykiskt. Det är inte den sortens film som en viss typ av skräckfilmsentusiaster vill ha - den sorten som skränar och bullrar och leder dig i handen genom tivolits spökhus. Det här ligger mycket närmare något av Bergman eller von Trier i sin djävulska sadism. Det är en krävande film och som sådan också djupt belönande.

I centrum för berättelsen står den unga Thomasin (Anya Taylor-Joy), en flicka precis på gränsen till en slags vuxenhet. Hon bor tillsammans med sin familj i en stuga långt ut i vildmarken i 1600-talets New England. Familjen har varit tvungna att lämna kolonin, troligtvis därför att fadern William (Ralph Ineson) varit för extrem i sin religiösa övertygelse. (Och det ska vi komma ihåg är alltså ungefär som att bli utsparkad ur Knutbysekten för att går för långt.) Där lever de nu, isolerade med bara varandra och sin intensiva tro, utelämnade åt en skoningslös natur. De kunde lika gärna vara de sista människorna på jorden.

Så börjar onda tider falla över familjen. När Thomasin är ute med sin minste lillebror, bara ett sprädbarn och tittar bort, bokstavligen bara en sekund, försvinner den lille spårlöst. Det blir den inledande incidenten i en nedåtgående spiral där tvivel och svarta tankar börjar drabba den gudfruktiga lilla flocken. Är det Djävulen som kastar sitt nät över dem? Och vem är i så fall i förbund med Den Onde?

Thomasin (Anya Taylor-Joy)


Anya Tylor-Joy är makalös i rollen som Thomasin. Hon gör allt vad hon kan för att vara den goda och pietetsfulla flicka som hennes föräldrar uppfostrat henne till men under ytan bubblar en vilja till uppror och en önskan om att få bli sin egen människa som hon inte vet vad hon ska göra av. Precis som alla de andra karaktärerna i filmen lever Thomasin i en ständigt bubblande traumatisk stress. Överallt i världen finns ondskan. Både där ute i skogen och inne i det egna hjärtat. Ingen går någonsin säker. Alla är syndare och helvetet väntar alltid precis bortom hörnet. Det finns inga garantier. Även den som lever det till synes allra mest perfekt kristna livet kan i dessa puritaners ögon ha gjort sig förtjänta av det eviga straffet. Vad ska dessa stackars människor då ta sig till när något verkligen demoniskt verkar drabba dem? Och kanske allra värst - när de någonstans undermedvetet inser att det är deras egna stränga gudstro som frambringat allt detta.

"The Witch" rör sig i en förhäxad cirkel runt dessa människor och stämningen som filmen framkallar är verkligen trollsk. Det övernaturliga hålls för all del på en väldigt subtil nivå men när det drabbar är det verkligen rysligt. Filmens färgskala är för det mesta urblekt, grå och kall. Endast med yttersta precision låter Eggers brandgula och blodröda färger sippra fram genom det bäcksvarta och på så vis skapas också en känsla av lockelse och inbjudan hos allt det där som familjen fruktar som allra mest.

Thomasin är navet i allt detta. Det är hon som blir anklagad för häxeri av sin mor och sina syskon. Och hon är också den som i slutändan behöver en väg ut, hur osannolik den än kan verka. På något märkligt sätt tror jag därför också att filmen mitt upp i allt annat går att läsa som en slags feministisk text. Sådan är nu en gång häxans natur som kulturell trope. Något att frukta för somliga, en djup och tillfredställande befrielse för andra. På det sättet lyckas också Eggers med sin ambition att skapa en riktig folksaga i filmisk form. "The Witch" vibrerar av verklig mytologisk kraft.

"A New England Folktale"

fredag 6 januari 2017

Crimson Peak



”Det är inte en spökhistoria” försöker den unga författaren Edith flera gånger förklara. ”Det är en historia med ett spöke i.” Det finns nog en anledning till att hon för upprepa detta för i detta beskriver hon inte bara den bok hon skriver i fiktionen utan även den faktion i vilken hon själv är en del, nämligen Guillermo del Toros film ”Crimson Peak”. del Toros filmer rör sig alltid inom fantastikens marker, ibland med en skojfrisk lekfullhet som i ”Hellboy”-filmerna, ibland med en slags uppriktig intention som i hans två stora mästerverk ”Djävulens ryggrad” och ”Pans Labyrint”. ”Crimson Peak” förefaller mig mer menad att falla i den senare kategorin men medan de två filmerna var en äkta spökhistoria respektive en mörk och grym saga med det spanska inbördeskriget som bakgrund är ”Crimson Peak” snarare ett kärleksbrev till hela den brittiska gotiska traditionen med allt vad den innebär.

Och som har påpekats förr på den här bloggen – gotisk litteratur är inte bara spökhistorier. Det ingår absolut. Går inte att tänka bort. Den moderna skräcklitteraturen vore inget utan den gotiska romanen. Men traditionen rymmer ändå så mycket mer. Den rymmer romantik. Den rymmer mörk psykologi. Den rymmer mysterier och svarta gåtor. Den rymmer det värsta, det vildaste och det mest vedervärdiga hos såväl människa som natur. Och allt kretsar kring föreställningen om det förflutna. Det förflutna som aldrig någonsin släpper taget. Som ständigt kastar sina mörka skuggor in i samtiden. Som håller fast. Som kväver. ”Spöket är en metafor” säger Edith i filmen. Och det är sant. Spöket är en av dessa metaforer. Det uråldriga huset/godset/slottet är en annan. I ”Crimson Peak” får vi båda.

Edith (Mia Wasikowska) är amerikan, uppvuxen i en välbärgad högborgerlig miljö. Hon är självständig och klartänkt och har som sagt författaramibitioner. Så möter hon en mörk (fast blek) och mystisk främling, den engelske adelsmannen Sir Thomas Sharpe (Tom Hiddleston) som kommit för att söka investerare till något slags mudderverk som han försöker uppfinna. Med sig i släptåg har han sin än mer mystiska syster Lucille (Jessica Chastain). Sharpe börjar uppvakta Edith och hon blir snabbt betagen av honom. Ediths far (Jim Beaver) å andra sidan anar ugglor i mossen, men när han plötsligt dör under – återigen – mystiska omständigheter faller naturligtvis hans sörjande dotter helt i den engelske lordens armar och innn hon vet ordet av han hon återvänt till dennes anrika gods, ett helt fallfärdigt kråkslott mitt ute i ingenstans.

"Välkommen till ditt nya hem."


Tidigt i filmen förklarar Edith att hon hellre vill vara en Mary Shelly än en Jane Austen men filmen där hon själv spelar huvudrollen har så mycket av systrana Brontë över sig så att det sipprar ut i alla vrår, precis som den röda leran på vilket Allerdale Hall är byggt sipprar in genom golvspringorna när huset långsamt, långsamt sjunker ned i den sjukliga marken. Det är ett hus som liksom sina inneboende är dömt till undergång på samma sätt som huset Usher hos Poe. Den som väntar sig och hoppas på en modern skräckfilm av typiskt snitt med jumpscares och alla de vanliga tricken kommer dock att bli besviken. Som sagt, detta är en historia med spöken i men inte nödvändigtvis en spökhistoria. Snarare en slags bisarr och överladdad melodram. del Toro försöker inte ens lura oss, vi anar ganska omedelbart att allt inte står rätt till med det lite väl intima syskonparet och att det finns en slags sol-och-vårar-aspekt till Sir Thomas frieri kommer inte heller som en överraskning. Den som är alls bekant med genrens troper kommer att känna igen sig.

Vad regissören istället gör är att vrida upp volymen till max. Ju längre filmen fortgår ju mer barock blir den. Kostymerna blir mer och mer fantasifulla, stiliserade och bjärta. Miljöerna blir galnare och galnare. Känsloläget blir mer och mer operaartat. Filmens sista akt blir till en enda febrig vals av referenser till allt från ”När lammen tystnar”, Kurosawas ”Blodets tron” och ”Ran” till italienska sjuttiotals giallo. Och allt där emellan. Samt inte att förglömma en stor dos av ”The Shining”. Jag kan inte låta bli att bli ganska förtjust. Det enda som inte riktigt klickar för mig är själva spökena. Visuellt stämmer de inte riktigt överens med filmen som helhet för mig. De blir liksom lite för mycket CGI och känns som om de kom från en helt annan typ av spökhistoria.

Mia Wasikowska och Jessica Chastain bär utan tvivel upp filmen och kampen mellan dessa båda kvinnors skarpa viljor är den känslomässiga konflikt driver allt framåt. Tom Hiddelston får finna sig i att spela andra fiol här men det är som det ska vara. Hans karaktär är i slutändan den svaga i triangeln. Han är betydligt mer än Usher än en Rochester och möjligen är det också hans undergång. ”Crimson Peak” når inte upp till Guillermo del Toros absoluta toppotential men jag ser ändå betydligt hellre att han ägnar sig åt den här sortens övningar än sådant som ”Pacific Rim”. Gotiken kläder honom. Det bara är så.

torsdag 5 januari 2017

The Nice Guys/Lethal Weapon - Säsong ett

Det brukar sägas att det finns igelkottar och rävar här i världen.  Det är en metafor. Med det menas att det finns de som är bra på många olika saker – de är alltså rävarna. Så finns det alltså igelkottar. De är bara på en enda sak. Att rulla ihop sig till en boll med taggarna utåt, får vi förmoda. Nu är det säkert väldigt orättvist. Jag är säker på att en verklig igelkott också är bra på andra saker. Men poängen håller tror jag. Vissa människor har en väldigt bred begåvning. Andra är bra på en sak. Men de är å andra sidan väldigt bra på det de gör. Shane Black, regissör och manusförfattare, är en igelkott.

Black var en gång i tiden Hollywoods bäst betalda manusförfattare. Han var bara 22 år när han sålde manuskriptet till ”Dödligt vapen” 1987. Han kom att bli enormt efterapad och han kom också att efterapa sig själv – till dess att han tröttnade på alltsammans och ställde sig vid sidan av fram till att han regidebuterade med ”Kiss Kiss Bang Bang” 2005. Den förblir hans bästa film. En svängig, kul, fräsch, spännande och hela tiden metamedveten noir-parodi fylld av det som Black gör bäst: Rapp dialog och inkännande karaktärsporträtt.



Den nya filmen ”The Nice Guys” har med andra ord mycket att leva upp till. För det är mycket som vi känner igen. Black är som sagt en igelkott. Så vi är tillbaka i meta-neo-noir-land. I det här fallet Los Angeles 1977. Vi möter två riktigt risiga män som blir indragna i en komplicerad härva. I sökandet efter en försvunnen ung kvinna upptäcker de en konspiration som involverar såväl bil- som porrindustrin. Tror jag. Det här är inte den sortens mysterium där du som åskådare förväntas hänga med i alla svängar. Ryan Gosling spelar March, en trött och lat privatdetektiv som helst bara lurar naiva klienter på pengar. Russell Crowe spelar Healy, en lägsta rangens gorilla som tar betalt för att spöa upp folk. När deras vägar möts i jakten på den ovan nämnda försvunna flickan uppstår en sån där omaka vänskap som Black tycker så mycket om att skildra. Till sin hjälp får de Marchs tweenåriga dotter Holly (Angourie Rice) som visar sig ha betydligt bättre kol på läget än någon av de vuxna.

Det här är en film för den som älskar genren med alla dess troper och konventioner. Den är inte ute efter att uppfinna något nytt, bara att köra så det ryker. Det är bitvis hysteriskt roligt och bitvis brutalt på riktigt. Tankarna går naturligtvis till ”The Big Lebowsky” men även till Paul Thomas Andersons version av ”Inherent Vice” från häromåret. Den filmen hade behövt lite mer av den lätthet på handen som präglar ”The Nice Guys”. Såväl Gosling som Crowe framträder som högst begåvande komedianter. Gosling är spattig, förvirrad och saknar fast grepp om verkligheten. Han har en yvighet som inte står långt efter Johnny Depps i ”Fear and Loathing in Las Vegas” – om än lite mindre knarkig. Och Crowe gör nån slags autoparodi där han lufsar fram med en stor ölmage och försöker verka hård fast att han innerst inne är en mjukis. Kontrasten mellan dem båda gör dem till ett verkligt ikoniskt team. De är sannerligen inga nice guys när filmen börjar men på något sätt lyckas de ändå bli det under historiens gång. De är två vuxna män som lyckas ta fram det bästa hos varandra genom att göra saker tillsammans. Det är faktiskt ganska sött.

”The Nice Guys” lyckas inte nå upp till samma höjd som ”Kiss Kiss Bang Bang” men det vore kanske å andra sidan lite orättvist att begära. För den filmen har en närmast perfekt tonträff och hade dessutom mycket att göra med Robert Downing Jr’s comeback. Hade det inte varit för den rollen hade han nog aldrig blivit Iron Man. ”The Nice Guys” är inte alls lika himlastormande men den är ett exempel på hur en mästare kan återvända till samma material och ändå skapa något nytt av det. Det är en film som jag ser fram emot att få se igen vid tillfälle. Det säger mycket bara det.

***

Apropå Shane Black och ”Dödligt vapen” kan det vara på sin plats att säga något om den nya TV-serie som visas nu och som baseras de gamla filmerna med Danny Glover och Mel Gibson. Trenden att förvandla gamla actionfilmer från 80- och 90-talet till TV förefaller vara i full sving. Förra året försöktes det på en TV-serie baserad på ”Rush Hour”, en annan buddy-cop actionkomedi. Det blev bara en säsong av den och knappt ens det. Inte så konstigt kanske. Om de filmerna hade nånting alls så var det kemin mellan Jackie Chan och Chris Tucker. Den kunde inte transplanteras till nya aktörer.



Lyckas det i ”Lethal Weapon” då? Ja, jag skulle faktiskt vilja påstå att det gör det. Inte minst beroende på Clayne Crawford som tagit över rollen som Martin Riggs efter Gibson. Kanske spelar Gibsons totala sammanbrott som människa in i min bedömning här men det känns faktiskt rent av befriande att få rollfiguren nytolkad. Crawford lyckas göra sin Riggs totalt oberäknelig och en fara för sig själv och andra, ett stort vandrande post-traumatiskt sarkom, en man som egentligen upphört att leva men som ändå fortsätter att vandra bland oss utan att själv förstå varför. Och han gör det på ett sätt som åtminstone för mig väcker betydligt mer sympati och värme än vad jag någonsin kunde känna för Gibsons version av rollen som trots allt förblev en typisk actionhjälte i botten. TV-serieformatet ger också större chans att utforska det där såret i Riggs själ. Damon Wayans som Murtaugh är förvisso för ung för att vara för gammal för den här skiten men han har i stället tilldelats ett kroniskt hjärtproblem som gör hans hälsa till en återkommande fråga.

De enskilda avsnittens kriminalhandlingar har jag inte så mycket att säga om. De är väl ganska standard för en amerikansk polisserie av idag. Bitvis ganska våldsamt och högljutt. Serien gör sitt bästa för att återskapa samma känsla av action som en gång filmerna fast med en mer begränsad budget. Jag tycker som sagt att det är habilt.

Men det är inte actionsekvenserna eller mysterierna som bär i det här materialet. Shanes manus kretsar kring de där männen och deras vänskap. Och det är också där som TV-serien har sin främsta potential att åstadkomma något.