tisdag 23 augusti 2016

Fun Home - Serieroman och musikal


Musikalen "Fun Home" hade premiär på Broadway förra året och trots att den blev närmast unisont hyllad och fick motta en massa fina priser kom den ändå att hamna lite i kölvattnet efter "Hamliton", som ju är det största fenomenet på den den stora vita vägen på säkert tjugo år. Lite otur får en väl ändå säga för "Fun Home" är en fantastiskt fin, gripande och på bästa sätt komplicerad pärla som förtjänar att lyftas fram mer.

Föreställningen är baserad på en självbiografisk serieroman skriven och tecknad av Alison Bechdel. Boken publicerades 2006. Det är en inträngande och naken uppväxtskildring som rör runt i en massa variga sår på ett sätt som är märkligt intimt, självutlämnande och samtidigt disansierat och filosofiskt. I centrum står relationen mellan ett barn och barnets far. Det är berättelsen om barnets vuxenblivande och hur den processen på ett outplånligt sätt blir sammanlänkat med förlusten av denna fader. Och den är också berättelsen om sig själv. Om självbiografin som ett slags försök att någonstans återupprätta den där relationen med den döde, att frammana och försonas. Flera gånger när jag läser den påminns jag om en annan av mina favoritböcker, Paul Austers "The Invention of Solitude" som också följer precis samma spår i jakten på en pappa som ständigt vägrar att komma i fokus, som ständigt förblir suddig i kanterna.

Alison Bechdel växte upp i en amerikansk småstad. Hennes pappa arbetade deltid som engelsklärare och deltid som begravningsentreprenör. Hans främsta passion var dock att renovera hus och återställa dem till dess forna glans. Äktenskapet mellan fadern och modern är svalt, inte kärlekslöst nödvändigtvis men totalt ofysiskt. När Alison, som alltid varit något av en pojkflicka, flyttar hemifrån och börjar på collage upptäcker hon snabbt att hon är homosexuell. Hon kommer ut inför sina föräldrar och får då veta att hennes egen far också är gay. Under hela Alisons uppväxt har han haft relationer med unga män vis sidan om, något som hennes mamma känt till och fått acceptera. Ett par veckor senare är hennes pappa död. Påkörd av en lastbil. Det kan ha varit en olycka. Men familjen är övertygad om att han klev ut framför fordonet med flit.

Far och dotter. Ur Alison Bechdels "Fun Home".


Bechdels stil är ren och klar. Karaktärerna påminner om klassisk cartoon snarare än om fotorealism fast kombinerade med en detaljrikedom i miljöerna. Mina tankar går till tecknare som Al Capp eller kanske ännu mer Garry Trudeau. Varje bildruta är noga övervägd och komponerad. Stämning och rytm är eftertänksam och meditativ. I kombination med Bechdels ganska litterära texter blir det en imponerade grafisk roman. Väldigt gripande och ganska säregen, trots att den berör en inte helt ovanlig tematik.

Musikalversionen har musik av Jeanine Tesori och sångtext samt manus av Lisa Kron. När de mottog Tony-priset för bästa text och musik 2015 var de det första kvinnliga team som någonsin fått det priset tillsammans. Tesori är en kompositör som jag tycker väldigt mycket om. Hennes mästerverk så här långt är musiken till "Caroline or Change" en musikal som hon skrev ihop med Tony Kushner för ett par år sedan, ett enormt gripande verk om rasism, 60-talets medborgarrättsrörelse fylld av fantastiska element som exempelvis sjungande tvättmaskiner.

Tesori är, som så många framstående musikdramatiska kompositörer något av en kameleont. Hon rör sig utan att blinka mellan pop-pastischer och operapartier allt efter vad manuset kräver. Här finns lekfullheten och här finns allvaret. Men mest av allt är det arvet från Sondheim som kommer fram. Det är mer musikscener än sånger, formen dikteras av innehållet, text och musik blir till en helhet och är följsam mot rollfigurerna och karaktärerna. De borrar och gräver. Samtidigt är Tesoris musik enastående vacker. Och gripande. Samtliga karaktärer ges tillfälle att öppna sig för oss och flera gånger går det rakt in i hjärtat.

Stora Alison (Beth Malone), Lilla Alison (Sydney Lucas) och Mellan-Alison (Emelie Skeggs)


Ensemblen på skivinspelningen är fantastisk. Inte minst Judy Kuhn som modern Helen och Michael Ceveris som fadern Bruce. Här gör formen en väldig skillnad. Som seriefigur är Bruce en tystlåten gåta, här framträder han med kropp och röst. Alison Bechdel själv spelas av tre skådespelerskor. Vi möter den vuxna Alison, spelad av Beth Malone. Hon fungerar som pjäsens berättare. Sen har vi den tonåriga/unga vuxna Alison, spelad av Emelie Skeggs, och barnet, den lilla Alison spelad av en helt otrolig Sydney Lucas. På teaterscenen finns ju bara ett här och nu, de olika tidsperioderna går in i varandra. Musikalen följer Bechdels romanförlaga ganska nära men är ändå rakare berättad, trots alla tidshopp. Serieromanen rör sig försiktigt inåt i koncentriska cirklar mot berättelsens smärtpunkt. Stoppar upp och tar om. Musikalen är mer av ett böljande flöde. Det är annorlunda men inte alls för den sakens skull förenklat. Snarare komplicerat på ett annat sätt.

Det är den här sortens musikaler jag önskar att svenska musikteaterscener kunde vara lite mer alerta och pigga på att spela. Under tiden finns skivan tillgänglig via Spotify och liknande plattformar. Om ni alls är intresserade av vad riktigt bra samtida musikdramatik kan vara tycker jag absolut ni ska testa att lyssna.


söndag 21 augusti 2016

Suicide Squad

Att gå på bio och se "Suicide Squad" är lite som att sakta in med bilen när du kör förbi en trafikolycka. Du skäms över det men du kan inte undvika att titta. Mina förväntningar var inte höga. Berättelsen om den kaotiska inspelningen, om hur filmbolaget i panik efter det dåliga mottagandet av "Batman v. Superman" ville ändra om allt, hur flera olika klippare parallellt fått göra sina versioner av filmen och hur den slutgiltiga versionen kommit att bli en kompromiss mellan dessa klippningar - inget av detta ger direkt något större förtroende hos mig som publik. Och filmen är också mycket riktigt en enda röra från början nästan farm till slut.

Det här är alltså tredje filmen i DCs försök att bygga ett sammanhållet filmuniversum. Till skillnad från Marvel, som lyckats göra just detta, är det tydligt att DCs filmavdelning inte har den blekaste aning om vad de vill göra, vad de vill att de här filmerna ska vara. Mörka? Realistiska? Bombastiska? Humoristiska? Science fiction? Producenterna håller förgäves upp det våta fingret i luften och försöker ängsligt känna av vad publiken, denna besynnerliga entitet, kan vilja ha. De får tydligen inget svar. När filmserien började med "Man of Steel" låg framgångarna från Nolans Batman-filmer och skvalpade. Det tycktes vara vägen att gå. Men Stålmannen är inte Läderlappen och Zach Snyder är ingen Christopher Nolan. Resultatet blev estetik utan innehåll och filmserien saknar därför en sammanhållen ton. Alla dessa problem samlas i "Suicide Squad" och vrids sedan upp på högsta volym.



Grundpremissen i "Suicide Squad" är enkel nog. En hemlig black-ops-grupp inom den amerikanska militären samlar ihop ett gäng superskurkar och använder dem som operatörer. För säkerhets skull får var och en av dem en liten bomb injicerad i nacken så om de försöker rymma eller på annat sätt ställa till med något så blir det kaboom och godnatt. Det är den sortens grepp som var spännande och nyskapande i mitten på 80-talet när serieförlagan kom, som tog materialet i en ny, mörkare och mer vuxen riktning. Idag är det ungefär precis vad vi förväntar oss från genren.

Om filmens intrig kan jag annars inte säga så mycket. Den är på samma gång allt för tunn, allt för invecklad, allt för dåligt presenterad för att kunna återges, men inte bara det - den är dessutom ganska irrelevant. Mest en ursäkt för att låta våra skurkhjältar vandra genom ett postapokalyptiskt stadslandskap. Det har något att göra med aztekiska demoner och en portal som håller på att öppnas till en annan dimension. Det var inte vad jag förväntat mig. Ärligt talat hade jag inte blivit förvånad om Ghostbusters hade dykt upp på slutet och satt stopp för allt detta. Det känns som den sortens handling. Lite oklart vad regeringen tror att en psykopat med ett basebollträ ska kunna göra åt saken.

Det här är den sortens film där jag inte kan låta bli att tycka synd om skådespelarna. Flera av filmens karaktärer presenteras knappt alls eller ges väldigt lite tid att utvecklas. Men skådisarna kämpar verkligen och flera av dem gör verkligen det mesta och bästa som går att åstadkomma av situationen. Will Smith i rollen som yrkesmördaren Deadpool är avslappnad, en trygg närvaro i filmens mitt, precis lagom bitsk i replikerna. Viola Davis är skrämmande iskall som självmordspatrullens befälhavare Amanda Waller. Cara Delevingne är både läskig och fysiskt påtaglig i sin roll som en besatt arkeolog. En som inte riktigt pallar för trycket är Joel Kinnaman som känns ganska bortkommen i sin roll som kaxig militär med något som jag tror ska föreställa en bred sydstatsdialekt.

Margot Robbie som Harley Quinn.


När vi pratar om skådespelare och rollfigurer måste dock Margot Robbie i rollen som Harley Quinn lyftas fram särskilt. Hon är fenomenalt energisk och tar över varje scen hon medverkar i. Hon är filmens bultande hjärta och då behandlar filmen ändå henne precis lika förvirrat och otydligt som alla andra karaktärer. Kanske rent av mer så. Av alla figurerna i handlingen är Harley den som vi får mest bakgrundsinformation om. Detta i form av tillbakablickar på hur hon kom att träffa Jokern (hon var hans psykiater) och blev dennes högra hand och själsfrände. Dessa scener är så sönderklippta att det krävs mycket fantasi från åskådaren själv för att väva ihop en sammanhållen berättelse av dem. Om Jared Letos version av den mordiske clownen finns egentligen inte mycket att säga. Han ser ut som en vitsminkad gangsterrappare. I övrigt är det vi får av honom både för lite och för utspritt för att vi ska kunna göra någon bedömning. Robbie har en oslagbar tajming men återigen blir films osäkerhet när det gäller ton mycket problematisk. Ska vi förstå Harley som en komisk eller som en tragisk figur? I den bästa av möjliga filmer hade hon kanske kunnat bli både och. Här blir hon, en heroisk skådespelarinsats till trots, aldrig riktigt varken eller.

En sak har "Suicide Squad" som talar för den. Medan de flesta moderna stora actionfilmer faller samman i tredje akten är det faktiskt där som "Squad" lyfter sig i kragen. Kanske är det bara för att första halvan av filmen är så totalt osammanhängande? Men slutet börjar faktiskt kännas som en riktig film. Den stannar upp och låter rollfigurerna bara snacka tillsammans innan slutstriden. Äntligen får vi börja komma dem in på livet. Måhända är det ändå lite för lite, lite för sent.

fredag 12 augusti 2016

Supergirl - Säsong ett



Ni borde titta på "Supergirl". Egentligen är det bara det jag vill säga. Tydligen är det himla svårt att göra något vettigt att Stålmannen på bioduken. På TV har det genom åren gått bättre. Jag tänker på den animerade serien från 90-talet. Jag tänker på första säsongen av "Lois & Clark", innan den spårade ur och flyttade fokus från  strålande romcom och screwball till dålig action och äventyr. Och nu tänker jag alltså på "Supergirl". Det är en serie som hittat precis rätt balans. Publiken bjuds på effekter, jakt på utomjordingar och paranoid thriller men varvat med en stor dos Bridget Jones och "Djävulen bär Prada". Det är faktiskt precis vad som behövs i en superhjältegenre som blivit allt mer och mer likriktad.

I seriens centrum står Melissa Benoist som Kara Danvers, till vardags assistent åt chefen på ett stort mediehus, när det behövs flygande runt i röd mantel till mänsklighetens beskydd. Hon är Stålmannens äldre kusin skickad att vaka över honom men vars rymdskepp slogs ur kurs så att när hon väl kom till Jorden hade han redan vuxit om henne. Kara har sedan under hela sin uppväxt levt undanskymd, i skuggan av sin kusin. Men nu är tiden kommen för henne att kliva ut ur skuggorna och stå på egna ben. Själv bli en hjälte.

Det brukar heta att Stålmannen är otidsenlig. Att anledningen till att han är så svår att fånga på film är att den optimistiska och äppelkäcka heroism som karaktären representerar inte är något som en samtida publik kan ta till sig. Jag har aldrig riktigt trott på den förklaringen. Och Benoist visar att det visst kan funka. För den hon spelar är storögd, hon är lite naiv, hon är fundamentalt god, en i grund och botten anständig människa vars öde är att sätta andra framför sig själv. Det känns faktiskt fräscht. Det känns faktiskt skönt. Och Benoist gestaltar Kara med uppriktighet, komisk tajming och ett perfekt avvägt stråk av melankoli. Hon är på det viset allt som Henry Cavill inte är. Även i hur hon förmår att växla mellan rollens två inkarnationer. Hon spelar verkligen både Kara, den osäkra och timida, liväl som Supergirl, den mäktiga och självsäkra. Frågan är om någon kunnat växla på samma sätt sedan Christopher Reeve och då var hans Clark Kent ändå mer en parodi än en riktig människa. Benoist gör ett fullskaligt porträtt av båda sidorna och när jag ser det kan jag faktiskt köpa att ingen ser att hon är samma person med eller utan glasögon. Det är faktiskt imponerande.

Eftersom det är en TV-serie behöver Kara förstås också en ensemble runt omkring sig. Till den ändan har manusförfattarna lånat in lite andra karaktärer från Stålmannen-universat. Karas chef Cat Grant är en tidigare reporter på The Daily Planet som läsare av serien känner igen (hon var även en karaktär i ovan nämnda "Lois & Clark"). Här spelas hon av en Calista Flockheart i absolut högform. Med bitsk syrlighet gestaltar hon en gränslös chef som alltför lätt hade kunnat bli en simpel karikatyr av en bitch men som faktiskt tillåts bli bitvis sympatisk. Vi får också en ovanligt hunkig Jimmy Olsen i form av Mechad Brooks och ett flertal andra figurer som tillsammans utgör det sociala nätverket runt vår hjältinna, en modell som är uppenbart hämtad från Whedons "Buffy". Vänskap och vikten av att ha andra runt omkring sig för att lyckas med något alls här i livet blir till ett genomgående tema för serien i stort.

Benoist och Flockheart


Möjligen skulle något kunna invända att det är lite typiskt att det just är i relation till en kvinnlig superhjälte som dessa, om så får sägas, "mjukare" värden ska lyftas. Personligen har jag inget emot det för jag tycker faktiskt att det behövs och med tanke på hur väl serien klickar tror jag faktiskt att den skulle kunna bli riktigt betydelsefull. Om bara kommande säsonger förmår leva upp till den första. Det blir ju tyvärr inte alltid så. Men än så länge låter jag Supergirl själv inspirera mig till hopp.

torsdag 11 augusti 2016

Batman: The Killing Joke

Det finns två klassiska serieavsnitt om Batman från 1980-talet som ständigt kommer upp när det talas om karaktärens utveckling. Den ena är Frank Millers "The Dark Knight Returns" och den andra är "The Killing Joke" med manus av Alan Moore och tecknad av Brian Bolland. "The Dark Knight Returns" är en episk och mörk saga, ursprungligen publicerad i fyra delar, en grafisk roman och en åldrad läderlapps återkomst. "The Killing Joke" var mer av en novell, en kort, komprimerad och bister liten fabel om galenskap fokuserad på Jokern. Den seriemördande clownen har aldrig haft någon kanoniserad bakgrundshistoria men i det här avsnittet presenterade Moore och Bolland en möjlig version som de flesta fansen verkar föredra. Det är en tragisk berättelse om en misslyckad ståuppkomiker som desperat försöker hitta ett sätt att försörja sig och sin gravida hustru. När sedan livet ger honom ett par rejäla smockor i magen och spottar honom i ansiktet är galenskapen det enda val som återstår. Det är också den tes som Jokern i seriens nutid driver: Vi är alla bara en dålig dag bort från avgrunden.


Nu släpper DC Comics och Warners animationsstudio en tecknad film baserad på serien. (De har redan tidigare filmatiserat Millers "The Dark Knight Returns" och "Year One".) Det är av flera skäl inte en okomplicerad uppgift att lösa. Inte ens med toppfolk som drar i trådarna. I bakgrunden hittar vi producenterna Alan Burnett och Bruce Timm som var ansvariga för den tecknade TV-versionen från 90-talet. Kanske fortfarande den absolut bästa versionen av Batman för rörliga bilder. Men även om den animerade Batman tog fasta på det mörka och gotiska tog den aldrig steget fullt ut i den groteska och absolut skoningslöst grymma tolkning av karaktärerna som Moore presenterar i sin serie. Det kan vara värt att varna: Detta är inte en film som är lämplig för barn. Inte bara på grund av att den är våldsam. Inte bara därför att den är ovanligt oblyg inför att skildra sex - inte bara för att vara en tecknad film utan för att vara en amerikansk film överhuvudtaget. Kanske främst på grund av dess existentiella förtvivlan.

Jag har alltid tyckt mycket om serien "The Killing Joke" men jag är samtidigt medveten om att den är problematisk. Varför är svårt att gå in på utan att avslöja en viktig del av handlingen så alla som är rädda för spoilers, sluta läsa nu.

Jokerns och hans hantlangare bryter sig in i Barbara Gordons lägenhet. Barbara Gordon, dotter till polischef Gordon och Batgirls hemliga identitet. Jokern skjuter henne med en revolver i magen och skadar hennes ryggrad så att hon blir förlamad från midjan och nedåt. Sedan klär han av henne naken och tar fotografier som han senare visar för den kidnappade Jim Gordon för att driva honom till vansinne. Det där är ett grepp som feministiska kritiker brukar kalla för "kvinnan i kylskåpet", dvs. användandet av extremt våld mot en kvinna som en motivation för den manliga karaktären. Det är obehagligt. Moore själv, som skrev scenen, har i efterhand uttalat att han inte skulle ha gjort det på samma sätt idag eftersom även han numera uppfattar sekvensen som misogyn.

Så hur försöker regissören Sam Liu och manusförfattaren Brian Azzarello lösa detta i filmversionen? Genom att expandera Batgirls roll. Handlingen i serieförlagan är ändå så pass kort att den behöver byggas ut för att nå fram till något som liknar långfilmslängd. Den första halvan av filmen består därför av en helt ny berättelse där fokus ligger på Batgirl och hennes komplicerade relation till sin brottsbekämparmentor. När Barbara blir för personligt illa berörd av ett fall vill Batman tvinga henne att kliva åt sidan. Vi förstår att han vill skydda henne från den verkliga avgrund som han själv flera gånger stirrat ned i, men för Batgirl själv framstår det som nedlåtande paternalism. Det finns en psykologisk realism i spelet mellan de två karaktärerna som jag inte hade väntat mig och när ett särskilt upprört gräl på taket av en gotisk skyskrapa slutar med att de båda kastar sig över varandra och börjar slita av sig dräkterna för att ha djuriskt sex (vilket båda kommer att ångra nästa dag), då var jag nära att sätta läsken i halsen. Det hade jag inte trott att jag skulle få se.

Batgirl, på en dålig dag, vid avgrunden.
När det där pistolskottet väl sätter sig i hennes ryggrad har vi alltså redan fått en halv film med Batgirl som den centrala och aktiva protagonisten. Det är ett intressant grepp. Och det fungerar nästan. Men helt lyckas filmmakarna inte befria materialet från det problematiska. Och det uppstår nya problem.

Framförallt blir filmen lite skev och obalanserad. De två halvorna har förvisso en viss tematisk relevans för varandra, de undersöker båda var karaktärernas bristningsgräns ligger. Men det räcker inte för att få dem att hänga ihop. De förblir separata avsnitt. Och medan den första halvan kanske inte har samma mytiska resonans som den senare har Liu där kunnat ta ut svängarna på ett helt annat sätt, Där finns ju ingen förlaga att brottas med. När det blir dags för det som ska vara huvudsaken: att omsätta Moore och Bolland till rörligt format blir filmen plötsligt väldigt vördnadsfull inför sin förlaga. Stil, dialog, bildkompositioner, ja till och med övergångar från en scen till en annan hämtas rakt från serien. Jag kan förstå varför. Serien är verkligen vackert berättad och väldigt konstfärdig. Men serie är en sak och film är något annat. Och när filmen främst tjänar till att väcka mina minnen av något som jag inte läst på många, många år då har den problem för inget av vad den visar mig är lika starkt som mitt inre minne.

Inte minst gäller det de där flashbackscenerna till Jokerns eventuella förflutna. Som jag minns serieversionen finns det en brutalt naken realism över de sekvenserna medan filmen på något sätt gör dem skissartade och stiliserade. Det är så mycket mer förvånande med tanke på hur effektiv första halvan är när det kommer till att borra i karaktärernas psyke.

Jokern före Jokern?
Sammantaget blir filmen därför en skev upplevelse. Ett mellanting mellan flera olika uttolkningar snarare än en genomarbetad vision. Det gäller även på röstsidan. Jokern spelas precis som i TV-serien av Mark Hamill. Hans version av karaktären har alltid varit en favorit för mig men den är vild och burlesk på ett sätt som passade bra då men som här känns lite malplacerad. Det blir lite för mycket manér och upptåg över rollprestationen för att han ska riktigt nå fram till de verkliga djupa smärtpunkterna. Det hade behövts.


lördag 6 augusti 2016

Independence Day: Resurgance

"Independence Day" var filmen som Ed Wood skulle ha gjort om han levt på nittotalet och haft tillgång till sådant som budget och datoranimationer. Precis som Woods "Plan Nine from Outer Space" fångar något grundläggande av det femtiotal då den gjordes gör Roland Emmerich detsamma med sin samtid i sin film. Och det är inte bara det att båda handlar om en invasion från yttre rymden. Båda har dessutom en liknande ton, ett uppriktigt och nästan lite uppfodrande tilltal till publiken som det egentliga innehållet inte kan komma i närheten av att leva upp till. Med andra ord, det är inte bara kalkoner, det är pretentiösa kalkoner också.

Ändå har "Independence Day" inte riktigt fått samma slags, kultstatus som "så dåligt att det är...", ja inte bra kanske men åtminstone roligt. Det är synd. För jag har mer än en gång kommit på mig själv med att fastna framför den som den råkar bläddra förbi på TV. Guilty pleasure skulle vi kanske kunna kalla det men det är fånigt att skämmas. Om jag tittar på det här melodramatiska hopkoket så måste det ju bero på att jag faktiskt blir underhållen av alla fånerier. För fånigt är det. Men som sagt, också lite roligt. Och faktiskt på något sätt charmigt.

Men det är inte "Independence Day" vi ska prata om här utan uppföljaren som hade premiär tidigare i år, sisådär tjugo år senare. Det har naturligtvis förflutit lika lång tid i fiktionen och mänskligheten har byggt upp ett avancerat rymdförsvar baserat på teknologi som vi anpassat från utomjordingarna. Frågan är nu bara: Kommer det att räcka? För förr eller senare kommer de tillbaka. Mer än så behöver jag nog inte direkt säga om handlingen för mer handling än så är det egentligen. Den första filmen var redan den en ganska tunn soppa och del två är om möjligt ännu mer utspädd. Den är faktiskt så tunn så frågan är om den alls ens existerar.



Vi presenteras återigen för några av karaktärerna vi känner igen sedan sist. Bill Pullman som då var president är nu en skäggig gammal tok som lider av sviterna från sin mind meld med varelserna i första filmen. Jeff Goldblum är så där goldblummig som bara Jeff Goldblum kan vara, fast tröttare än vanligt. Samma gäller för Judd Hirsch. Brent Spiners vithåriga hippe-vetenskapsman vaknar ur en lång koma. Will Smith ville ha för mycket betalt och får istället göra rollen som Sir Does-Not-Appeare-In-This-Film. Till dessa läggs en ny generation av unga hjältar som ska fylla ut rollistan. Chris Helmsworth hade varit lite för bra. Vi får nöja oss med brodern Liam i stället i rollen som generisk hjältehunk. Det är ju inte så att orginalkaraktärerna hade så många mer dimensioner än två till att börja med men de unga käcka stridspiloterna som är menade att vara tvåans protagonister är bland det mest underutvecklade jag varit med om.

Överhuvudtaget är filmens manus helt befriat på innehåll. Några halvhjärtade försök till skämt. En antydan (inte mer) till karaktärsutveckling. Vad här finns av intrig är mest en introduktion till en eventuell tredje del. Hollywood är ju inte intresserade av att göra filmer längre utan bara av att göra delar i större byggen. För att kompensera försöker Emmerich i stället skruva upp melodramatiken. "Jag har flugit från månen till jorden i mitt jetplan. Nu måste jag bara flyga förbi sjukhuset där min mamma jobbar. Oj, där står mamma på taket. Nej, huset rasar! Mamma!" Det finns alltså humor, men den är ofrivillig.

Så av den där charmen som gjorde att ettan ändå var värd att återkomma till syns inte särskilt mycket. Och ändå - trots allt - är den kanske inte helt förlorad. Det finns ändå någon slags humanism i botten. Säga vad en vill om Emmerich men han vill ändå något. Hur toksågad hans film om Stonewall-upproret från häromåret än blev och hur fel han än var för att göra ett sådant drama ville han i alla fall försöka. Och när det hålls tal om hur hela mänskligheten måste lägga sina konflikter åt sidan och jobba tillsammans vill i alla fall jag tro att det kommer från en ärlig plats i regissörens hjärta. Visst, den kvinnliga kinesiska stridpiloten är säkert där för att tilltala den asiatiska biomarknaden. Men det här är också en rulle där en afrikansk krigsherre med två machetes kan kliva fram och vara hjälte. Och den där kärlekshistorien mellan det åldrande manliga paret (Spiners vetenskapsman är ena halvan) är inte bara tomt tugg (vilket filmens straighta romanser är). Jag kan bara föreställa mig hur vidrig en film som den här skulle bli med en Michael Bay vid rodret.

Jag kan hur som helst inte tänka mig att jag någonsin kommer vilja se om den här filmen. Tvärtom misstänker jag att jag ganska snart kommer att ha glömt bort den. Kanske är det bäst så. Men om ettan går på TV nån dag är det fara värt att jag börjar titta på den igen. Då är den alltså ändå inte mycket bättre. Så hårfin kan skillnaden vara ibland.

söndag 31 juli 2016

Ghostbusters

Låt det först av allt vara sagt: Det är så oerhört viktigt att vi får se såna här filmer - med kompetenta, roliga och superdupercoola kvinnor i rollerna som actionhjältar. Paul Feig har kommit att specialisera sig på sådana filmer. Efter succén med "Bridesmaids" fortsatte han med "The Heat" och förra årets "Spy", actionkomedier som i båda fallen tog typiskt manliga genrer från förr, gav dem en uppfräschade humoristisk touch och satte Melissa McCarthy i framsätet som den stora stjärnan. På många sätt är den nya versionen av "Ghostbusters" ytterligare en film i samma andra. Jag önskar verkligen att jag hade tyckt lika mycket om den som de tre tidigare titlarna jag nämnde ovan. Kära läsare, det gjorde jag tyvärr inte.


"Ghostbusters" har många goda sidor. jag tyckte mycket var riktigt roligt. Kristen Wiig och McCarthy vet jag sedan tidigare är beundransvärda skådespelare och humorister. Leslie Jones och Kate McKinnon kände jag inte till sedan tidigare för jag tittar inte på "Saturday Night Live" men oj, vad de imponerar. Och särskilt då McKinnon i rollen som gruppen galne uppfinnare Holtzmann. Jag kan inte påminna mig när jag senast såg en kvinnlig karaktär visa upp ett så totalt självförtroende och vara så bekväm i sig själv som Holtzmann framstår i filmen. Hon är som en korsning mellan Pippi Långstrump och popartisten Pink. Bad-ass är bara för namnet och faktum är att det vore värt att se filmen bara för hennes skull.

Värd en biobiljett.


Men tyvärr - som helhet är det här en ganska trasig film. Den vet inte ens riktigt vad den ska vara. När jag recenserar brukar jag ibland slitas mellan viljan att behandla varje film som ett eget självständigt verk å ena sidan, å andra sidan impulsen att se hela filmhistorien som ett enda ständigt pågående samtal. Det verkar som om Feig brottats med ett liknande dilemma.

Å ena sidan är det väldigt tydligt att det finns ambition av att göra "Ghostbusters 2016" till sin helt egen grej. Det är inte helt enkelt att sätta fingret på vad det är frågan om. Remake? Reboot? Det är i alla fall inte en uppföljare, vilket det tidigare ryktades skulle vara fallet. Vi får således en helt ny historia. Även om handlingen strukturellt följer förlagan är storyn annorlunda och den ansiktslösa lovecraftianska fasan från en annan dimension som var hotet i 1984 års upplaga är här ersatt av en mänsklig skurk - en arg manlig nörd spelad av Neil Casey - vars plan är att frammana spöken för att se den värld som gjort honom så illa brinna. (Han är som en vandrande representant för alla de internettroll som gnällt och tjutit över den hädiska tanken på tjejbaciller i remaken på deras älskade barndomsfilm.) Även filmens karaktärer är nya. De är inte bara de gamla spökjägarna minus snopp utan helt egna nya figurer med sina egna personlighetsdrag och dramatiska motsättningar. Bra så.

Men om Feig (och hans manusförfattare Katie Dippold) med ena handen visar att de vill ge oss nytt måste de samtidigt med andra handen hela tiden ge oss det gamla. Referenser till den gamla filmen står bokstavligen som spön i backen och det blir bara värre ju längre det fortgår. Allt det vi känner igen måste in. Så ägnas t.ex. massor av tid åt utvecklandet av Ghostbuster-loggan. Där har vi den gamla brandstationen. Där kom det gröna matglada slajmspöket. Och där som ett brev på posten dök Marshmallow-mannen upp och satte sig på våra busters. Och så alla cameos. Vid alla makter! Alla ska klämmas in på ett hörn. (Nå, alla utom Rick Moranis. Till och med Harold Ramis är med som en byst.) Och varje gång en sån här referens kommer in är det som om filmen trampar bromspedalen i botten och pekar övertydligt åt oss i publiken: Titta! Ser ni? Det här känner ni väl igen va? Det här tycker ni väl om? Inget av det är roligt. Särskilt inte Bill Murray eller Dan Aykroyd.

Ja, vi har sett den förut.


Överhuvudtaget är tempot i filmen ett stort problem. Det hackar och rycks i de narrativa trådarna hela tiden. Som så många av samtida amerikanska filmkomedier är mycket av dialogen framimproviserad. När det funkar kan det bli guld. När det inte funkar sitter en och skruvar på sig som inför dålig teatersport som går på tomgång. Många skämt mjölkas allt för långe. Ett exempel på det är Chris Hemsworths manlige bimbo till sekreterare. Kul ett par scener. Inte mer. Det blir aldrig något riktigt flyt.

Och värre än så - det finns tillfällen när det är uppenbart för mig som publik att det fattas scener som inte fått plats. Ett exempel - jag ska försöka att spoila så lite som möjligt: Inför sista akten av filmen blir spökjägarna bortförda inför medias kameror och förklarade för att vara bluffar. I nästa scen sitter Wiigs karaktär hemma i sina civila kläder när poletten plötsligt trillar ned, hon inser vad som håller på att hända. Hon försöker ta sig tillbaka till högkvarteret medan staden briserar i kaos. I ett dramatiskt ögonblick kliver hon så in och räddar de tre andra. "Välkommen tillbaka" säger Holtzmann. Med andra ord, det fanns en sekvens där Wiig hoppar av, bestämmer sig för att inte vara Ghostbuster mer. Men den scenen hamnade på klippgolvet och det märks! Det finns fler exempel. Bland annat en dansscen som istället av någon anledning ligger i bakgrunden till sluttexterna.

Tematiskt finns det flera trådar i berättelsen som antyds men som inte ges tillräckligt utrymme för att få full effekt. Den komplicerade vänskapen mellan McCarthys och Wiigs karaktärer till exempel. Det är nog meningen att den ska bära upp filmen men det kräver i så fall att vi som åskådare är beredda att lägga till en massa på egen hand. Samma sak med skurkens bakgrundshistoria. Den hade kunnat bli både gripande och intressant. Men filmen är för intresserad av att roa i stunden för att någonsin bli en helhet. Och det är synd. För mitt i all CGI-fest är den här sortens film som sagt så himla viktig.

lördag 30 juli 2016

Upstart Crow

Ibland dyker det upp kulturella artefakter som verkar vara som gjorda bara för dig. Som prickar in det där perfekta venndiagramet av intressen. Till exempel vet ju alla som känner mig att jag är ett überfan av Shakespeare - jag har översatt och satt upp honom många, många gånger om och så vidare. Jag är också djupt förtjust i torr och bisarr brittisk sitcom. En av mina absoluta favoriter är gamla goda Blackadder från 80-talet. Och den bästa säsongen av den serien är ju utan tvekan den andra som utspelar sig i den elisabethanska eran. Så om någon skulle föreslå en sitcom om William Shakespeare och hans tidiga försök att slå igenom som dramatiker författad av Ben Elton (en av den svarte ormens skribenter och dessutom en mycket underhållande satiriker i romanform) - då kan jag ju inte göra annat än att säga "Ja tack" Nu på en gång!" och klistra mig vid skärmen.


När sedan serien visar sig vara precis allt det som jag hade kunnat önska - den är bitsk, lärd, bitvis lagom plump, oklanderligt tajmad och balanserande precis på rätt nivå av anarkonismer - då har jag egentligen inte så mycket mer att tillägga än att om ni är alls något som mig så måste, måste, MÅSTE ni se "Upstart Crow" så snart som absolut är möjligt.

Titeln hämtar serien från ett berömt citat hämtat från poeten och pjäsförfattaren Robert Greene som i en pamflett från 1592 hävde ur sig följande om en konkurrent som han inte gillade: 

"Yes, trust them not, for there is an upstart crow, beautified with our feathers, that, with his Tygers heart wrapt in a Players hide, supposes he is as well able to bumbast out a blanke verse as the best of you; and being an absolute Johannes Factotum, is in his owne conceit the onely Shake-scene in a countrie."

Ord och inga visor. Den där referensen till "Shake-scene" på slutet gör det uppenbart vem Greene syftar på. Det är det tidigaste omnämnandet av Shakespeare som dramatiker vi har bevarat. Greene som liksom de flesta andra som skrev pjäser för scenen vid den här tiden var universitetsutbildad (läs bitter arbetslös akademiker) och han tycks inte haft mycket för den där skådespelaren som struttade runt som en annan uppkomling och fick för sig att han själv kunde skriva. Greene dyker också upp i serien som en återkommande antagonist som om och om igen försöker sätta dit Shakespeare, skämma ut honom och så vidare.

Shakespeare spelas av David Mitchell, en annan favorit bland det senaste decenniets brittiska komiker. Han gör dramatikern med en balanserad blandning av ambition, mindervärdeskomplex och närmast naiv dumhet. Vi möter en Shakespeare som slår underifrån, som får kämpa med näbbar och klor för att vinna någon som helst form av respekt oavsett om det handlar om hans familj, hans tjänare, hans teatergrupp eller samhället i stort. Och i strävan efter att uppskattas låter han sig också utnyttjas. I en rolig invertering av gamla konspirationsteorier är det i den här serien Shakespeare som skriver alla Christopher Marlowes (Tim Downie) pjäser. Marlowe behöver bygga upp ett rykte som författare som cover för sina spionaktiviteter och Shakespeare tycker att han är en så ball snubbe att han låter denne ta några av hans bästa pjäser till dags dato. Det är ett skämt som kanske riktar sig till de redan invigda men å andra sidan - det är ju just det jag är.

Elton utnyttjar naturligtvis också intrigmoment och paralleller till en rad av Shakespeares senare pjäser som byggstenar i de olika avsnitten. Effekten är ofta väldigt rolig. Elton jobbar också med precis lagom mycket anakronismer. Ett återkommande gag är t.ex. att Shakspeare klagar på bristande service och ständiga förseningar i vagntransporten mellan London och Stratford-On-Avon. Även den som åker tåg med någon slags regelbundenhet i dagens Sverige kommer att känna igen sig. Ändå är serien tydligt grundad i sin tidigmoderna miljö. Överhuvudtaget är "Upstart Crow" väldigt väl konstruerad och det märks att Elton läst det senaste vad gäller Shakespeare-biografier. (Särskilt, skulle jag tro, Greenblatts "Will In The World" från 2004.) Förutom Wills två tjänare Bottom (Rob Rouse) - vars namn vi känner igen - och Kate (Gemma Whelan) som drömmer om att själv få stå på scenen är alla karaktärerna verkliga personer ur historien som rörde sig i Shakespeares kretsar.

Jag är faktiskt särskilt förtjust i scenerna med familjen i Stratford-On-Avon. Och inte minst då i Liza Tarbuck som Shakespeare fru Anne. Det finns en värme i hennes porträtt och en intimitet mellan henne och Mitchell som överraskar och som jag tycker mycket om. Elton väljer inte den självklara vägen här. Anne Shakespeare var tio år äldre än sin make och giftermålet tycks ha kommit till efter att William gjorde Anne gravid. Allt detta berörs förvisso i serien men det är också tydligt att makarna faktiskt också älskar och respekterar varandra. Det hade varit så lätt att göra Anne till en Selma för Will Shakespeares Lilla Fridolf men så är det alltså inte alls. Varje avsnitt avslutas dessutom med en återkommande scen där makarna sitter tillsammans vid brasan och röker varsin pipa tillsammans. Det låter kanske konstigt att säga så om en sit-com, men jag hoppas faktiskt att det kan ha varit så även på riktigt.

#relationshipgoals