onsdag 19 juli 2017

Twin Peaks - The Return (Del 10)

Laura is the one.

(Hon är ju verkligen det.)

Det är märkligt det där med våld på film och i TV. Vår populärkultur är full av det. Varje dag och varje timme. Det är mord, det är slagsmål, det är raffel och pang-pang. Vi människor kan vara ädla och nobla varelser, ja visst, men det är också sant att vi törstar efter att få se blodet flyta för vårt höga nöjes skull. Det var sant i antikens Rom, det var sant när Shakespeare och hans samtida diktade ihop hämnddrama efter hämnddrama – dåtidens mest populära genre – och det är sant idag när kriminalromaner med den ene mer absurde sadistiske seriemördaren efter den andre säljer som smör i solen.

Men ibland konfronteras vi med konstverk som tvingar oss att verkligen möta våldet ansikte mot ansikte. Som tvingar oss att se det för vad det verkligen är. Och då, när vi inte längre kan skydda oss bakom invanda gestaltningsmönster, då framstår våldet inte som så värst underhållande längre. Då blir det vad det är i verkligheten – otäckt, vämjeligt, ohyggligt.

Twin Peaks har alltid haft det där i sig. Redan den ursprungliga serien var ovanligt rättfram och rak på sak, inte minst i skildringen av mäns våld mot kvinnor och våldsdynamik i nära relationer. Vi minns såklart scenen där Leo ger sig på Shelly och naturligtvis även det äckligt brutala mordet på Maddy. Ändå fanns det en gräns som inte riktigt kunde passeras i amerikansk mainstream-TV av år 1990s märke. Den såpoperiga glansen som serien bar på gjorde sitt till för att mjuka upp det hela. Skillnaden till vad David Lynch kunde göra i filmen Fire Walk With Me är tydlig. Det är väl kanske inte egentligen så att filmen är så värst mer explicit i vad den visar av verkligt våld men den tränger djupare, borrar där det verkligen gör ont, låter oss inte vika undan med blicken. Det som gör våld i hemmet så på samma gång horribelt och tragiskt är ju att det är så lätt att välja att inte se det. Hur det görs osynligt. Men Lynch låter oss inte göra det. Inte den här gången. Vi är här för att bevittna. Vi är här för att bära vittnesbörd.

Det är något som bär vidare in i Twin Peaks – The Return och som blir extra tydligt i dess tionde kapitel, där våld i nära relationer på många sätt kommer att stå i centrum.
***


Miriam, den glada pajälskande förskolläraren som vi möte i del 6, bor i en liten husvagn utanför stan. Hon har tydligen sina kitschiga juldekorationer uppe året om. Utanför hennes dörr står nu Richard Horne. Mannen som hon såg köra trucken som körde över en ung pojke. Miriam känner tydligen Richard och vet vad han går för. Hon ropar till honom att ge sig i väg. Hon har redan pratat med polisen säger hon. Hon vet inte varför Richard inte blivit gripen ännu. (Kan vi gissa att hon kanske lämnade sina vittnesuppgifter till en viss Chad?) Men hon har skrivit ett brev också. Ett brev till sheriff Truman. Richard låter detta sjunka in en halv sekund innan han rusar in i husvagnen. Skrik ljuder men ingen hör och snart nog tystnar Miriam.

En av de saker som gör våldet i serien så obehagligt och oförutsägbart är att vi aldrig vet vad vi ska få se och hur. Det är ju inte så att vi inte haft gore tidigare. Vi minns tillbaka till varelsen i glasboxen eller till Ikes blodiga attack på Lorraine. Men här, där kameran får stanna utanför, är det i stället vår egen fantasi som får fylla i och effekten blir nästan mer obönhörlig.

Richard ringer sin kumpan Chad och meddelar ilsket att Chad minsann får se till att det där brevet inte kommer fram. Själv ska han sticka från stan. Kameran panorerar nu runt inne i husvagnen. Ett ljus står tänt, luckan till gasugnen står öppen och i en pöl med blod på golvet ligger Miriam.

Harry Dean Stantons sångröst, alltså!


Från denna fasanfulla scen förflyttas vi nu till en nästan lika obehaglig. Utanför sin trailer på ”The New Fat Trout Trailer Park” sitter Carl Rodd och spelar gitarr samt sjunger för sig själv när en röd kopp kommer flygande genom ett fönster på en närliggande husvagn. Där inne möter vi återigen Becky och Steven. Sist vi såg dem förstod vi att de var inbegripna i destruktivt drogmissbruk men att det var så här illa visste vi inte. Beckys situation är allt för lik vad hennes mors en gång var. Steven, med näsan rinnande av snor, angriper sin hustru så väl verbalt som fysiskt och emotionellt, tar ut all sin egen inre smärta och frustration. Det är en djupt obehaglig scen. ”Vilken jäkla mardröm” suckar Carl utanför. Men han ingriper inte. Som människor ju så sällan gör.

Men våld kan även vara humor och slapstick. Det är ytterligare en sida av dess komplicerad, mångfacetterade del av vårt psyke och vår fantasi. I Las Vegas introduceras vi åter till gangsterbröderna Mitchum och deras rosa trio av showflickor, som tydligen följer dem vart de än går. (Mandie, Candie och Sandie är precis som de tre polisbröderna Fusco och de två gangsterbrorsorna del av den märkliga farsvibb som vilar över alla scener i Las Vegas – en stad som i sig själv inte är på riktigt, en blinkande kuliss av neon mitt i öknen.) Skämtet där Candie jagar en fluga runt i rummet och slutligen smockar till sin chef i ansiktet med en fjärrkontroll måste ju vara ett av filmhistoriens äldsta gags och hade säkert en lång historia på scen innan dess. Ändå skapas en laddning i scenen, delas genom hur utdragen uppbyggnaden är (för vi vet ju alla var det kommer att sluta) men också genom Candies hysteriska reaktion när hon inser vad hon gjort. Plus att vi nog halvt om halvt väntar oss att hon ska råka illa ut, vilket dock inte sker.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser har Janey-E äntligen fått med sig sin make Dougie till familjeläkaren doktor Ben. (Även om jag naturligtvis bara kan tänka på honom som doktor Phlox från Star Trek: Enterprise, då han spelas av samma skådespelare John Billingsley – som dessutom alltid har ungefär samma muntra sätt att leverera sina repliker på oavsett roll.) Så värst mycket hjälper det nu inte. Doktor Ben konstaterar bara med glädje att Dougie gått ner i vikt, vilket är bra, och att hans blodtryck är perfekt. Janey-E låter sin blick svepa över Dougie/Coopers faktiskt ytterst välskulpterade överkropp och ser plötsligt sin hopplösa make i ett helt annat ljus.

Candie är fortfarande helt uppriven efter olyckan med fjärrkontrollen tidigare och fulgråter som bara en karaktär i den David Lynch-film kan fulgråta när bröderna Mitchums uppmärksamhet fångas av ett inslag på lokalnyheterna om Ike the Spikes arrestering tidigare under dagen. De får också se reportaget om Ikes överfallsförsök på Dougie. ”Där har vi vår Mister Jackpots!” konstaterar de. Hjulen vrider sig allt närmare en konfrontation.

Baw-chick-wow-wow...


Hemma hos familjen Jones ser Janey-E med lustfull blick på medan hennes make tuggar på en bit chokladkaka. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – Naomi Watts är fullständigt underbar i rollen och ett av de mest fantastiska nytillskotten i den nya serien. Sättet som hon förföriskt frågar Dougie om han tycker att hon är attraktiv är fenomenalt. Och sexscenen som följer är både vansinnigt rolig och djupt melankolisk. Sättet hon stönar hans namn på, uttrycket i Kyle MacLachlans ansikte, Sonny Jims chockade reaktion. (Jag gissar att han aldrig hört sina föräldrar vara högljudda i sängen förut.)

Jag har sett en del reaktioner på nätet som utryckt en viss ambivalens kring scenen. Kan verkligen Dougie/Cooper ge samtycke här? Han är ju ändå mer eller mindre på ett barns intellektuella nivå. Det är nog sant att om könsrollerna vore ombytta här hade jag nog också känt en viss tveksamhet. Men Janey-E tror ju verkligen att det är hennes äkta hälft som hon har att göra med och Cooper ser ju inte ut att lida precis. Och hela berättelsen om hans liv som Dougie handlar ju om att återupptäcka världen. Varför skulle inte också sexualiteten ingå i det? Och när makarna ligger omslingrade efteråt framstår det åter med tydlighet – även som en lallande tom animatron är Cooper som Dougie en tusen gånger bättre make och pappa än vad den gamle Dougie någonsin var.

Dr Jacoby fortsätter med sina arga nätvideos. Från hans sida får vi inte direkt någon ny information här men vi får se mer av Nadine, som uppenbarligen är hans främsta fan. Hon ser på hans video från kontoret på sin butik: ”Run Silent, Run Drapes”. Det värmer faktiskt i hjärtat att hon äntligen lyckats utveckla sin idé. Och i skyltfönstret har hon ställt en av Jacobys gyllene spadar. Hennes replik: ”Han är så vacker!” får mig dock att undra om det snarare är mannen själv mer än hans förvirrade ideologiska utspel som hon går i gång på. Och betyder det här att hon och Big Ed inte längre är tillsammans. Han är förövrigt en av de ur det gamla gardet som jag längtar mest efter att få återse just nu.

Tysta gardiner och gyllene spadar.


Jerry är fortfarande vilse i skogen. Han har ingen mottagning på mobilen men batteritiden går uppenbarligen inte att klaga på. Ju längre han vandrar runt där ute dess mer säker blir jag på att något särskilt kommer att hända med honom.

Inte Chad, nu igen. Lucy lurar du inte!


Under tiden försöker allas vårat hatobjekt Chad distrahera Lucy så att han ska kunna smyga undan brevet från Miriam när det anländer med brevbäraren. Chad erbjuder sig att gå ut och hämtar in posten. Både Lucy och brevbäraren själv verkar dock lägga märke till att det är något fuffensartat med hans beteende. Chad hittar ett brev som han stoppar innanför skjortan. Sedan sms:ar han Richard och meddelar att allt är fixat. Men är det det? I hörnet på brevet står avsändaren som ”Miriam Hodges” men i eftertexterna till avsnittet anges karaktärens namn som ”Miriam Sullivan”. Så frågan är – har Chad tagit fel brev? Det vore ju i så fall rätt åt honom.

Det är viktigt att kolla noga när du stjäl andras post.


Vi återvänder nu dock till temat ”våld inom familjen”. Richard Horne anländer hem till sin mormor Sylvias hus. Vår lättnad över att Johnny inte är död, som vi kanske fruktade efter förra avsnittet, blir kortvarig. Inte bara därför att han nu sitter fastsurrad vid ett bord, uppenbarligen därför att han annars är en fara för sig själv. Inte heller därför att han har världens absolut läskigaste teddybjörn (som ser ut som något hämtat direkt från en av Lynchs konstutställningar) vilken om och om upprepar orden ”Hejsan Johnny, hur mår du idag?”. Nej, det är Richard naturligtvis. Direkt som han kör upp på parkeringen är Sylvia på helspänn. ”Kom inte in!” säger hon åt honom. Men Richard tränger sig in ändå. Det är uppenbarligen inte första gången som han givit sig på henne. Hon verkar genuint rädd från första sekund. Richard kopplar strypgrepp om hennes hals och tvingar ur henne kombinationen till kassaskåpet innan han slänger henne på golvet. Johnny faller också pladask när han försöker komma till undsättning. Det är riktigt obehagligt. Richard är manisk i sin sadistiska attityd. Jag vet inte hur det är med er men själv tycker jag inte att det lämpligt att kalla sin mormor för ”kuksugerska” och ”fitta”. Våld kan som sagt komma i många former. Och Richard tar verkligen allt. Inklusive silverbesticken. Han räknar uppenbarligen inte med att komma tillbaka.

"Men, mormor, vilka stora ögon du får när jag klämmer åt luftstrupen på dej..."


Och var i allt detta är Audrey? Ligger hon kanske trots allt fortfarande i koma? Eller är hon någon annanstans? Hon verkar ju uppenbarligen inte finnas till hands. Sylvia och Ben är tydligtvis skilda. Familjen Horne är som alltid stora problem.

I Las Vegas har DubbelCoopers man på plats Mr. Todd fått slut på lönnmördare att skicka efter Dougie. I stället har han nu kallat till sig Dougies korrupta kollega Anthony. Anthony bjuds inte att sitta ned och han är klart underdånig inför Mr. Todd som nu uppträder med en självsäkerhet som han annars inte har när han är ensam. Mr. Todds plan är följande: Anthony ska bege sig till bröderna Mitchum, som vi får veta är Todds affärsrivaler. Hos dem ska Anthony lägga fram att det är Dougie som ligger bakom att deras försäkringspengar för ett nedbrunnet hotell uteblivit. 30 miljoner. Och allt ska Anthony skylla på Dougie. På så vis tänker Todd att bröderna Mitchum ska ta hand om Dougie åt honom. Och om det skiter sig för Anthony döda Dougie för egen hand. Mr. Todd verkar kaxig här som sagt, men han vet förstås att det här är hans sista chans. Annars kommer DubbelCoop att bli mycket besviken på honom.

Så Anthony beger sig till Silver Mustang Casino och levererar meddelandet till Mitchum-bröderna. Och bröderna verkar svälja betet. I deras ögon har Dougie/Coop nu inte bara blåst dem på försäkringspengar utan även på något sätt fuskat till sig en halv miljon från de enarmade banditerna. Mr. Jackpots, minsann! Att den laddade scenen mellan bröderna och Anthony dessutom inramas av ytterligare en scen med en ovanligt blond Candie gör det hela bara ännu mer olycksbådande.

Konspiration mot Dougie


I Buckhorn har vi tidigare sett hur Cole och Tammy spionerade på Albert och Constance när de var på dejt. Det var en väldigt söt scen och precis som om Frost och Lynch kunde läsa fansens tankar efter förra avsnittet för lyckan över att se Albert flörta var utan gränser. Nu sitter dock Cole på sitt hotellrum och ritar något som återigen ser ut som en av Lynchs konstprojekt. Det knackar på dörren och när Cole öppnar möts han och vi av något helt oförklarligt. En bild av Laura, i tårar (hämtad från Fire Walk With Me) som sedan upplöses och vi ser Albert stå där i stället.

Laura?


Vad ska vi göra av detta? Det vet jag inte. Men det är tydligt att Laura själv, steg för steg, gör sig påmind, är på väg tillbaka in i serien på något vis. Det handlar om Laura, trots allt. Det har det alltid gjort. Vi har inte sett Gordon Cole uppvisa några synska förmågor förut, men det betyder ju inte att han inte har dem. Det skulle faktiskt kunna förklara ett och annat.

Gordon bjuder med Albert in. Han har information att delge. Tydligen så övervakar FBI-gänget Dianes telefon. De känner till sms:et som hon fick. Det har spårat det till en server i Mexico. (Förefaller som om DubbelCoop inte skickade det direkt till henne.) Och Diane har skickat ett svar: ”De har Hastings. Han ska visa dem platsen.” Gordon berättar att han kände att något var fel när Diane kramade om honom. Det här bekräftar hans misstanke. Betyder då detta att Diane definitivt jobbar åt den onde Cooper? Inte nödvändigtvis. Jag kan i alla fall inte tror att allt vi fick se i scenen mellan de två var ett spel. Och det finns en möjlighet att Diane jobbar för någon annan, att hon bedriver ett farligt dubbel- eller rent av trippelspel.

I slowmotion ser vi Tammy närma sig Gordons dörr. Precis innan hon knackar kan den uppmärksamme tittaren lägga märke till någon form av störning kring den elektriska kortläsaren på hotellrumsdörren. En kvardröjande effekt av vad än Gordon såg kanske? Tammy har egna intressanta uppgifter – på ett av de tidigaste SD-korten från glasboxmordet i New Tork har teknikerna fått fram en bild där vi kan se DubbelCoop och en flintskallig man i någon form av vit rock eller särk sitta framför boxen. Det här bekräftar alltså det vi länge misstänkt – att det finns en koppling mellan DubbelCoop och den där maskinen, vad det nu än var. Hans tentakler når vida kring.

Två samtal avslutar avsnittet innan vi beger oss till Bang Bang Bar och veckans finalnummer. Ben blir uppringd av Sylvia som berättar om vad Richard har gjort och att hon förväntar sig att Ben ska ersätta henne. Är det så att Ben har något slags huvudansvar för Richards uppfostran? Suckande lägger Ben på och i ett ögonblick av svaghet ger han efter, han frågar Beverly om hon vill ha middag med honom. Vi vet att det inte kan leda till något bra. Och slutligen får Hawk ett nytt samtal från Margret Lanterman. Hon ger honom råd inför vägen framåt. Hon anar att något kommer att hända. Och hon ger oss den replik som blivit avsnittets titel. ”Laura is the One.” För det är hon ju. Vad exakt det ska betyda återstår att se.

Laura!


Och på scenen, klädd i en klänning vars mönster är hämtat från golvet i det röda rummet, står Rebekah Del Rio – den makalösa sångerskan från Club Silencio-scenen i Mulholland Drive. Hennes röst är klar som en svetslåga och hennes sång ljuvt melankolisk. Det är utan tvekan det bästa musiknumret i serien så här långt.
***



Och med detta vackra och eftertänksamma avslutas så ett kapitel som var både humoristiskt och oroväckande. Som tog oss på just den sorts emotionella berg-och-dalbana som bara David Lynch kan. Och som väckte många tankar. Det var ett avsnitt som tog spjärn, som laddade om inför vad som komma skall och jag misstänker att nästa veckas del kommer att ge oss fler svar. Men fler svar betyder som alltid också fler frågor. Och allt handlar om Laura. Det har det alltid gjort.

tisdag 11 juli 2017

Twin Peaks - The Return (Del 9)

This is the chair.



När DubbelCooper kommer stapplande ned längs en allé ser han precis så risig ut som du skulle kunna förvänta dig att en man skulle, som blivit skjuten två gånger i magen och sedan fått sitt blod utsmetat över ansiktet och hela kroppen av ett gäng med luffarspöken. Vi vet ännu inte om han fortfarande bär Bob inom sig eller inte. Min gissning är att han inte gör det. Men det har tydligen inte gjort honom helt funktionslös. Kameran panorerar över till en röd scarf som är knuten vid en grindstolpe. DubbelCoop rycker åt sig scarfen som visar sig vara någon slags signal om vart han ska.

Han viker av upp mot en avskilt belägen gård där han möter upp med två av sina kriminella kumpaner som väntar på honom. De är Chantal (Jennifer Jason Leigh) som vi känner igen från avsnitt två och hennes man Hutch. Hutch spelas av en underbart äckelslemmig Tim Roth. I förra avsnittet talade Dubbelgångaren och Ray om att bege sig till en plats som de kallade för ”farmen” men även om det här är en farm så tror jag inte det var den som de talade om. Den farmen är förmodligen dit Ray är på väg och den här gården är tydligen ett ställe som Hutch och Chantal tagit över i all hast genom att mörda de som bor här. (”De sover på baksidan” som Hutch som charmerande uttrycker det.) Därav scarfen – ett tecken för var DubbelCoop skulle hitta dem.

Chantal undersöker DubbelCoops sår medan han själv säger åt Hutch att skaffa fram kontantkortstelefoner och nya vapen. En stund senare har DubbelCoop fått vaska av sig och ser mer ut som en människa igen. (Så mycket som en människa som ett väsen från den svarta hyddan nu kan.) Han avverkar snabbt och effektivt några ärenden. Först skickar han ett kryptiskt SMS till en än så länge okänd mottagare. ”Runt middagsbordet var samtalet livligt” står det. Sedan ringer han ett samtal till vår gamle vän Mr. Todd i Las Vegas. Detta bekräftar alltså något som jag misstänkt länge nu – Mr. Todd jobbar mycket riktigt åt DubbelCoop och det är han som ligger bakom attentatsförsöken på Dougie/den gode Cooper. Mr. Todd tvingas med viss förskräckelse bekänna att uppdraget ännu inte är utfört. DubbelCoop säger åt honom att det är bäst för hans del att allt är klart nästa gång han ringer. Slutligen ger han två uppdrag till Chantal och Hutch. De ska avrätta fängelsechefen Murphy inom två dagar (Dubbel Coop inser att Murphy försökt vända sig mot honom) och därefter ska de bege sig till Vegas och ta hand om en dubbelstöt där. Den ena är självfallet Dougie och även om den andre skulle kunna vara hans fru så misstänker jag att kula nummer två är avsedd för Mr. Todd.

Lite myspys bland brottslingar.


DubbelCooper lastar in vapen i en pickup och gör sig redo att köra sin väg. Förmodligen med siktet inställt på Ray. Som avsked säger Hutch åt sin fru att hångla upp chefen som farväl för denna gången, medan Hutch själv flinande ser på. Härligt ändå att se hur alternativa livsstilar inte är främmande för den kriminella undre världen. Medan Chantal och DubbelCoop tungbrottas hörs ett flygplan fara förbi ovanför dem. Det kan mycket väl vara det privata FBI-plan som Cole och hans agenter färdas i.

För samtidigt som allt det här sker har vi klippt till det flygplanet. Där har Tammy Preston vidarebefordrat ett telefonsamtal till Gordon Cole. Ett samtal som vi har väntat på. Det är överste Davis som berättar för Cole om fyndet av major Briggs kropp i Buckhorn. Cole inser genast vikten av upplysningarna och låter vända planet. Diane är självfallet inte särskilt förtjust över att hemresan försenas men förstår också att det rör sig om ett av Coles ”blå ros”-fall. Vi ser också hur Diane frustrerat fipplar med sin mobil, som om hon väntar på ett meddelande, men uppe i planet finns ingen mottagning på vanliga telefoner. På satellittelefonen däremot inkommer ännu ett samtal till Cole – den här gången från fängelsedirektören Murphy. Cooper har ”rymt”.

Vi tar oss nu till Las Vegas där polisen, närmare bestämt de Kling-och-Klang-liknande detektivbröderna Fusco, fortsätter att utreda omständigheterna kring Dougie Jones och allt besynnerligt som verkar följa i hans spår. Medan Dougie och Janey-E väntar utanför förhör detektiverna Dougies chef Bushnell. Här får vi ta del av en hel del intressant information. Dougie har jobbat åt Bushnell i 12 år. Innan dess har han varit med om någon form av bilolycka och enligt Bushnell är det därför som Dougie då och då beter sig lite eljest.

I väntan hos polisen i Las Vegas.


Efter att Bushnell (som nu på allvar verkar börja oroa sig för vad som pågår) lämnat rummet konstaterar poliserna att det inte finns några som helst personuppgifter på Dougie Jones före 1997. Ingen födelseattest, inga kreditkort, inget pass, ingenting. Vi vet naturligtvis varför. 1997 måste ha varit när den ursprunglige Dougie blev ”tillverkad”. Detektiverna Fusco å sin sida misstänker att det kanske kan handla om någon form av vittnesskydd. Att prata med Dougie igen förefaller lönlöst. ”Som att snacka med en hund” som en av dem uttrycker sig. I stället använder de sig av det gamla tricket att byta ut en mugg eller ett glas för att få tag på vederbörandes fingeravtryck.

Medan allt det här pågår – och medan Fusco-bröderna garvar lite för länge åt sina egna dåliga skämt – zoomar kameran in på Cooper i Dougies gestalt. Det är en mästerlig bild där det riktigt går att se hur någonting händer bakom Kyle MacLachlans ögon som stirrar ut i intet. En mästerlig skådespelarprestation i det lilla. Det kan verkligen inte betonas nog vilken fantastisk gåva den här serien är för MacLachlan, en aktör som inte på många, många år haft något riktigt ordentligt att bita i. Att han nu får chansen att återvända till sin mest ikoniska roll, men inte i ett sammanhang där han förväntas bara dra på sig den gamla kostymen igen och prata lite käckt i bandspelaren som förr, den chansen är det inte många som får.

Återigen är det som om att serien retar oss med möjligheten att polletten ska trilla ned och att Cooper plötsligt ska vakna upp till sitt gamla jag. Han stirrar på en amerikansk flagga i ett hörn och hör patriotisk musik välla upp någonstans inom sig. En kvinna med röda högklackade skor går förbi. (Samma slags skor som Audrey brukade ha.) Slutligen fastnar hans blick vid ett eluttag och musiken tonar över i ett olycksbådande brummande. Men nej, det blir inget uppvaknande den här gången heller. Och jag tror inte vi ska vänta oss det inom det närmaste heller. Min teori är snarare den här: det är först när de två sidorna av Cooper möts – den goda men passiva och tomma samt den onda men farligt aktiva – först när de möts och förenas kan den ”gamle” Cooper återuppstå. Men inte ens då kommer han att vara den han var för tjugofem år sedan. Hur skulle han kunna det? Vi är alla föränderliga ting här i världen.

Just som poliserna skickar i väg koppen med Dougies fingeravtryck på analys, vilket rimligen kommer leda till svaret att den här mannen precis rymt från ett fängelse i South Dakota, får de besked om att ett annat avtryck identifierats. Mannen som anföll Dougie, Ike the Spike, är naturligtvis känd sedan tidigare av polisen och han har dessutom blivit sedd vid ett motell nere i stan.

Ike själv sveper det sista av sin whiskey och lämnar ett meddelande till Mr. Todd att uppdraget misslyckats och att han ämnar sjukskriva sig. Tyvärr för Ike själv hinner han inte sticka från motellet innan polisen dyker upp i korridoren och haffar honom tämligen odramatiskt (om man bortser från ännu en plågsamt dålig vits.) Medan Ike höjer sina händer i luften och vi zoomar in mot hans stora bandage på handen hör ett märkligt pipande, nästan lite plågat ljud. Det skulle kunna komma från Ike själv men för mig låter det nästan som om det vore handen som talade. Låt oss återkomma till den tanken senare!

Nu åkte du dit, Ike!


Vi förflyttar oss nu tillbaka till själva Twin Peaks, först med två korta scener. Dels en charmigt humoristisk scen där Andy och Lucy ”grälar” om färgen på fåtöljen som de ska skaffa nu när de äntligen ska få renovera Wallys gamla sovrum. Vid första anblick är det inget mer än ytterligare en liten farsartad krumelurscen men som alltid när Lynch ger sig i kast med Andy och Lucy finns det också något annat där under ytan, i det här fallet en observation om hur märkligt det mänskliga psyket kan fungera i relation till en annan.

I den andra scenen möter vi för första gången i den nya serien Johnny och Silvia Horne. Johnny verkar ha vuxit ifrån det där med fjäderskrud på huvudet. Dock får vi se honom smälla in i en vägg på ett väldigt otäckt vis och Silvia blir naturligtvis helt förstörd. Vid det här laget har vi alltså fått återse alla medlemmarna av Horneklanen utom just den som de flesta av oss längtar efter allra mest – Audrey. Vad än som väntar med henne är våra förväntningar just nu överladdade till tusen.

Betty Briggs (Charlotte Stewart).


Bobby Briggs knackar på hemma hos sin mamma Betty med sheriff Truman och Hawk i släptåg. Betty vet med en gång vad saken gäller. Hennes man hade talat om för henne att den här dagen skulle komma, strax innan att han gick bort. Att Bobby, Hawk och Truman skulle komma och fråga om agent Cooper. (Ja, hon visste ju såklart inte att det skulle vara Frank Truman.) När de kom skulle hon ge dem något, en metallcylinder som all denna tid varit gömd i ryggstödet av en röd stol. Stolen som givit avsnittet dess titel. Naturligtvis är det så. Badalamentis eteriska musik, Charlotte Stewards rörande gestaltning som Betty, Dana Ashbrooks Bobby som återigen är nära att gråta – det är utan tvekan avsnittets mest gripande scen. Och ännu en gång blir major Briggs en av seriens viktigaste karaktärer, död men ändå till hundra procent närvarande. Och vi har inte sett det sista av honom i avsnittet ännu.

Tvärtom, för i Buckhorn anländer nu FBI-truppen för att bli uppdaterade på fallet. Diane som inte är så sugen på att se på lik och som inte uppskattar rökförbud (”Det är för fan ett bårhus!”) väljer att vänta utanför. Medan hon gör det fiskar hon fram sin mobil och precis som hon misstänker har hon fått ett meddelande – vi känner igen det som SMS:et som DubbelCooper skickade tidigare. Svälj! Vad betyder det här? Diane visste uppenbarligen att meddelandet skulle komma. Har DubbelCoop trots allt varit i kontakt med henne under de år som passerat? Och vad betyder det i så fall. Uppenbarligen har Diane inte velat berätta om det för Cole och kompani men å andra sidan verkar hon ju inte riktigt lita på dem heller. Frågan är – förstår hon innebörden av meddelandet? Är det en kod till henne? Manipulerar DubbelCoop henne?

Åh, Diane!


Mackey drar bakgrunden till fallet för FBI-agenterna och på vägen får också vi som publik vissa luckor i fyllda. Hastings och Ruth Davenport hade mycket riktigt ett förhållande. Polisen har funnit Phyllis Hastings kropp och hennes älskare advokaten Arthur sitter häktad för det mordet. Vi vet ju förstås att det var DubbelCoop som mördade Phyllis och satte dit Arthur. Dessutom har Hastings sekreterare dött i en bilexplosion, återigen ligger DubbelCoop bakom. Allt detta leder Albert till den underbara repliken: ”Vad händer i säsong två?”.

På båren: Briggs.


Vi får också veta mer om Hastings och Davenport och varför det finns en koppling mellan dem om Briggs. Hastings drev tydligen en slags webbsida eller blogg tillsammans med Ruth där de ägnade sig åt teorier om alternativa dimensioner. (Produktionen bakom serien har faktiskt skapat och lagt upp Hastings hemsida, komplett med en fruktansvärd retrodesign. Den går att hitta här. Värt ett besök.) Albert och Constance bondar över samma slags sarkastiska humor och Constance visar Dougies vigselring som de hittade i Briggs mage. När träffen från fingeravtrycken i Las Vegas inom kort dyker upp i systemet borde den ringen bli en viktig ledtråd som styr FBI:s intresse dit.

Vi får nu ytterligare en kort humorscen som möjligen rymmer mer än vad vi först anar. Jerry Horne är fortfarande ute i skogen. Fortfarande uppenbarligen hög som ett hus. Eller? Nojigt stirrar han ner mot sin sko samtidigt som en förvriden röst viskar ”Jag är inte din fot.” Det där skulle mycket väl kunna vara just ett klassiskt exempel på drogparanoia, idén att en del av din kropp egentligen är något främmande. Å andra sidan – vi minns alla Armen från den svarta hyddan och här kommer också min tanke om Ikes bandage tillbaka i bilden. Det finns något här med märkliga talande kroppsdelar som återkommande motiv. Vad vi ska göra av allt detta är dock en öppen fråga. Hur som helst slutar det med att Jerry drattar på ändan. Kul.

Efter att Hawk, Truman och Bobby kört ut Chad från konferensrummet, där Chad satt och åt, och efter att de vädrat – det kunde vi väl fattat att Chad luktar illa med – ger de sig i kast med Briggs metallcylinder. Det finns ingen knapp eller spak eller något men Bobby vet hur den ska öppnas. Hans pappa hade tagit hem en sådan cylinder och visat honom en gång. Trion går ut på parkeringen och Bobby slänger cylindern i marken. Första gången ger den ifrån sig ett konstigt vibrerande ljud och andra gången öppnar den sig. Inuti finns två papperslappar. Den ena är ett meddelande om en plats, ett datum och en tid. Tiden är 2:53, samma tid som Cooper bytte plats med original-Dougie i del tre och platsen är ett ställe där Briggs och Bobby lekt tillsammans när Bobby var barn. (En plats som unge Bobby hade döpt till ”Jack Rabbits Palace”. Det är kanske kaninen som allt handlar om ändå?) Briggs fortsätter att verka genom sin relation till sonen. Datumet är två dagar bort. Truman, Hawk och Bobby bestämmer sig för att undersöka och jag studsar av upphetsning i TV-soffan.

Den andra lappen känner vi igen: det är en del av utskriften från rymdteleskopet som Briggs visade Cooper i säsong två. ”Cooper/Cooper” står det. Hawk förstår. Två stycken Cooper. All denna tid trodde vi att det var ett meddelande till Cooper. Men det visar sig också vara ett meddelande OM honom.

Tillbaka i Buckhorn där Cole, som ju egentligen slutat röka, tjuvar en cigg från Diane medan Tammy Preston obekvämt står bredvid. Hon kan nog inte hjälpa att känna sig lite avhängd vid sidan om de gamla vännerna och kollegorna. Men Tammy får chansen att visa vad hon går för när hon förhör Bill Hastings. Vi är glada att återse Matthew Lillard efter alla dessa avsnitt men tiden i häkte har inte varit bra för honom. Tvärtom faller han i småbitar och kan bara snörvla och hulka fram sin berättelse för Tammy. Ja, han och Ruth driver den där bloggen och allt är sant. Det finns andra världar. Han och Ruth hade funnit en plats och en tid då de kunde komma dit. Och där träffade de Briggs. Han gömde sig där. Eller låg i ide. Han behövde deras hjälp att hitta koordinater eftersom andra var ute efter honom.

Dessa koordinater, som Ruth tydligen hittat och skrivit på sin hand, det är de siffror som DubbelCoop så desperat vill åt – de som Ray har försvunnit med.

Nej, Bill Hastings mår inte bra!


Tammy låter Hastings identifiera en bild av Briggs och mycket riktigt, det var han som Bill och Ruth träffade. Men ”andra” kom in, som Bill beskriver det. Vilka andra? Skogshuggarna/luffarna? Vi vet ju att de stryker runt polishuset i Buckhorn. De höll ned honom. Briggs svävade upp i luften. Han sa ”Cooper, Cooper!” och sedan försvann hans huvud. Bort till rymden i den lila dimensionen får vi anta där ju Cooper faktiskt såg hans ansikte i del tre. ”Det var så vackert” snyftar Bill. Men sedan var Ruth död. Dom andra, vilka det nu var, dödade henne och Bill själv vaknade hemma hos sig. Jag antar att det var det han menade när han sa till sin fru i del två att han drömt om Ruths död. Men det var ingen dröm Bill. Eller om det ändå var det så gör det ingen skillnad. Drömmar är ingen säker plats i Twin Peaks eller Lynchs universum. Drömmar kan vara minst lika verkliga som den vakna världen. Ibland mer.

Avsnittet avslutas på klassiskt manér på Bang Bang Bar där vi introduceras till två nya karaktärer, två unga lite slitna tjejer med uppenbara drogproblem. En av dem, Ella (spelad av Sky Ferreira) har dessutom ett riktigt jobbigt eksem i armhålan. Ytterligare en kroppsdel som beter sig obehagligt i ett avsnitt fullt av just detta!

***

Sammanfattningsvis var det här ett avsnitt där expositionen fick stå i centrum. Och det kan vara välbehövligt. Serien fortsätter att blanda stämningslägen och fokus från vecka till vecka. Förra veckan var ett visuellt och konstnärligt fyrverkeri. Den här veckan blev mer ett traditionellt narrativ. Gott så!


Inför nästa avsnitt hopar sig många frågor. Vad håller Diane egentligen på med? Vad kommer hända med Dougie och hans fiender i Las Vegas? Vad kommer Truman, Hawk och Bobby att finna när de ger sig ut? Kanske kommer detta att besvaras i del tio, kanske kommer berättelsen att ta oss någon helt annanstans först? Bara Mark Frost och David Lynch vet. Och några producenter. Och Kyle MacLachlan som så vitt jag förstår är den ende skådespelaren som fick läsa hela manuset innan inspelning. De andra fick bara se sina egna sidor och ofta bara någon dag innan inspelning. Men ni fattar vad jag menar.

tisdag 27 juni 2017

Twin Peaks - The Return (Del 8)

Gotta light?

För några dagar sedan började det ryktas på sociala medier bland oss Twin Peaks-fanatiker att det kommande avsnittet, det åttonde I ordningen, skulle bli något alldeles i hästväg. Hintar kom från så väl Lynchs fotograf Peter Deming som producenten Sabrina Sutherland om att det här fick vi verkligen inte missa. (Som om vi någonsin skulle få för oss att missa en sekund av den här upplevelsen.) Spekulationerna började givetvis stå som spön i backen. Skulle vi äntligen få återse Audrey? Kanske skulle den där hemliga cameon (t.ex. David Bowie) som vissa fortfarande drömmer om ändå hända? Jag hade väl också lite idéer i bakhuvudet om saker som jag trodde skulle kunna hända. Inte för en sekund hade jag dock kunnat föreställa mig att jag skulle få se den mest omtumlande timmen av TV i hela mitt liv, att jag skulle bli upplockat och urvriden som en disktrasa eller att jag skulle tas på en berg-och-dal-bana långt utanför vårt eget universum. Men så blev det och det är jag överlycklig för.

Det är nästan så att det alls inte går att skriva om avsnittet. Det man inte kan tala om därom måste man tiga och så vidare. Ändå måste jag tala om det. Och jag tror att det är värt att göra det. För även om det vi fick se på ytan kan framstå som ett stycke ren abstrakt videokonst så tror jag ändå att det går att bringa någon slags klarhet till det hela.

***

Låt oss börja som avsnittet självt med den del som är mest av ett traditionellt narrativ. DubbelCoop och hans kumpan Ray sitter i bilen efter att ha blivit släppta ur fängelset. Vart är de på väg nu? Vad ska hända? Vad vet den ene om den andras planer? Ray är lika angelägen som vi om att få veta svaren på de här frågorna och han försöker lirka ut informationen ur DubbelCoop. Dock utan större framgång. DubbelCoop är istället upptagen med att fippla med mer av sin magiska teknologi. Med sin telefon avgör han att det finns tre spårsändare på bilen men det verkar som om han har en trolleriapp för att flytta över dem till lastbilen framför dem istället. När han är klar slänger han mobilen ur fönstret.

Stämningen i bilen blir allt mer spänd. Ray försöker antyda om att de borde bege sig till en plats som kallas ”farmen”. Där ska det finnas andra de kan ta hjälp av. Möjligen är det samma farm där DubbelCoop hämtade upp Daria och Ray i del 1. DubbelCoop å sin sida vill försäkra sig om att Ray har den information som han vill åt. Ray svarar att, Jodå det har han. Alla siffror är memorerade. Som vi minns ska det röra sig om koordinater som Ray i sin tur ska ha fått av Betty, Bill Hastings sekreterare. Och Hastings är alltså Matthew Lillards karaktär, som sitter häktad för mordet i Buckhorn. Vad det handlar om för koordinater och hur allt hänger samman är dock ännu höljt i dunkel. Ray passar också på att antyda att det kanske kunde vara värt en summa pengar för DubbelCoop att få reda på de där siffrorna. (Så mycket var den tacksamheten för fritagningen värd.)

DubbelCoop kommenderar in bilen på en småväg ut i obygden. Vi ser billyktorna svepa längs grusvägen i den svarta natten. Det här en typ av bild som återkommer om och om igen hos Lynch. En väg i mörker. Ett ljus som visar lite, men bara lite av vad som ligger framöver. En känsla av mysterium och fara. Vem vet vad som kan vänta där ute? Lägg till det musiken som tillför en air av osäkerhet.

Ray stannar bilen med förevändningen att han behöver kissa. Medan han går ut öppnar DubbelCoop handskfacket och hittar där den revolver som han sa åt fängelsedirektören att stoppa där. Han stiger ur bilen med vapnet draget redo att hota Ray och tvinga ur honom informationen som han vill ha. I det här läget utgår vi så klart från att det är slut med gamle Ray. Men stopp och belägg! För Ray har själv en puffra nedstucken i kallingarna och kulorna i DubbelCoops pickadoll är blankskott. Han kunde lika gärna stå där med en knallpulverpistol. Min gissning är att det är ett planerat dubbelspel från fängelsedirektörens sida. Han har sett till att Ray fått det riktiga vapnet och DubbelCoop en harmlös attrapp ihop om att bli av med den obehagliga typen.

Så blir alltså DubbelCoop skjuten. Bara så där. Är det slut med honom nu? Vad ska det här betyda? Min haka ligger i golvet vid det här laget. Ray sätter två kulor i magen på sin tidigare uppdragsgivare och det är svårt att inte associera till när Cooper blev skjuten av Josie i originalserien. De skotten satt i princip på exakt samma ställe. Ray går närmre för att avsluta jobbet men det är här som det verkligt märkvärdiga börjar ske. Själv kan jag inte bli mer förbluffad än vad jag redan är men Ray faller baklänges när från ingenstans en mindre armé av spöklika luffarfigurer kommer brytandes fram mot den fallne DubbelCoop. Samma slags blandning av uteliggare och skogshuggare som vi redan sett flera exempel på i serien.

Ray och andarna.


Somliga av dem faller till marken intill DubbelCoop. Andra börjar röra sig runt honom i en märklig, nästan patetisk och på samma gång djupt obehaglig rituell dans. Scenen blir så mycket mer ohygglig av att den är så till jämförelse tyst. Vi hör bara någon liten upprepande ton i soundtracket. Ett litet skrapande. Luffarna gör dock inge ljud alls. De som sitter hos DubbelCoop börjar dra i honom. De börjar liksom gräva i buken på honom. De smetar hans eget blod i ansiktet på honom. Så ser vi plötsligt vad det är de gräver fram ur honom. En mörk kula, nästan som ett slags ägg – och i det ägget ser vi Bobs ansikte som grinar åt oss med ett djävulskt leende.

I det här läget återfår Ray tillräckligt med vet och sans för att springa bort till bilen för försvinna därifrån så snabbt som han bara kan. Bra för dig, Ray! Stå på gasen! Han får fram sin mobil och ringer upp någon som han kallar Phillip. Som vi minns så ska det ha varit Phillip Jefferies som satt ett pris på DubbelCoops huvud. Eller åtminstone någon som utger sig för att vara Jefferies. Ray meddelar att han ”tror att Cooper är död” och att han såg något, något som kan vara ”en nyckel till vad allt det här handlar om”. Om DubbelCoop skulle komma efter honom så vet han vart Ray är på väg. Förmodligen till den där farmen som det talades om.

Så hur kan vi möjligen ta oss vidare härifrån? Vi skulle behöva någon slags total förlösning av energi och kraft. Och det för vi också när vi får se Nine Inch Nails uppträda på the Roadhouse. Jag kan verkligen inget om pop och rockmusik och till och med jag känner till Nine Inch Nails. Det måste vara Bang Bang Bars största bokning någonsin. Dansgolvet är en backanal. Musiken dundrar. En urkraft har blivit släppt lös. Det är det perfekta mellanspelet mellan det som precis var och det som ska komma. Och när musiken är slut återvänder vi till DubbelCoop som plötsligt sätter sig upp. Han är inte död. Men nu har Bob tagits ifrån honom. Vad kommer det att innebära?

The Big Bang


Det får vi inte veta nu för istället vänder nu avsnittet tillbaka i tiden. Vi ser ett ökenlandskap högt från ovan och en textremsa på skärmen upplyser oss om att vi befinner oss vid White Sands i New Mexico, den 16/6 1945, världens första fullskaliga provsprängning av ett kärnvapen. I fjärran ser vi hur svampmolnet börjar utveckla sig samtidigt som vi långsamt rör oss allt närmare. Från och med nu är hela avsnittet nästan helt i svart-vitt och bilden av svampmolnet är så klart något vi sett tidigare – på väggen i Gordon Coles kontor. Inflygningen mot explosionens epicentrum är hisnande. Som alla flygbilder i The Return känns de helt unika. Och så musiken på det. Stycket heter Threnody for the victims of Hiroshima och kompositören är Krzysztof Penderecki. In, in i elden tas vi och vad som följer – bild, ljud, musik, ljus – allt är som en massiv attack på alla sinnen samtidigt. Det är som att vi rör oss in i atomklyvningen. Snacka om ”Fire, walk with me”. Sekvensen liksom skär rakt igenom verkligheten. Det är som slutsekvensen i 2001 där Kubricks astronaut för sig genom universum, men ännu mer intensivt. På ett sätt är det rent abstrakt konst. En tavla som kan röra på sig. Men det skildrar också något sant. Det här är kraften, det här är den potential till total förstörelse och undergång som vi människor en gång valde att släppa lös och vars dom ännu bara ligger ett knapptryck bort. På något sätt lyckas Lynch i dessa bilder faktiskt fånga hur helvetiskt vansinnigt och förbannat vidrigt detta vapen faktiskt är. Och vi förstår att det här verkligen är en stund i mänsklighetens historia där det finns ett före och ett efter. Det kommer aldrig att kunna gå tillbaka till vad vi var innan detta skedde. Vi är för alltid förändrade av denna händelse.

(Det här påminner förresten om serien Carnivàle där atombomben också var en central magisk nod som mycket av mytologin kretsade kring.)

Från elden kommer vi så till en till synes öde bensinstation i öknen. Men den ska visa sig långt från öde och på lokalen hänger en skylt där det står ”convenience store”. Vi som kan vår Twin Peaks-mytologi är så klart direkt med på noterna. Redan från första början har vi fått veta att andarna Mike och Bob bodde ovanför en sådan närbutik – och vi har fått se dess interiör i Fire Walk With Me, en mötesplats för en rad mörka väsen. Liksom det tycks vara även nu. En väldig aktivitet utbryter kring butiken. Rök stiger fram. Ännu fler av lodisandarna rör sig in och ut genom dörren och framför stället. Det blixtrande ljuset blinkar och bilden hoppar fram och tillbaka som ett stycke stop motion animation. Något pågår där inne. De mörka andarna verkar känna på sig att något händer. De reagerar som det verkar på kärnvapensprängningen. Det är som om att deras tid är här.

"Vi  bodde ovanför en närbutik. Jag menar det som det är. Som det låter."


Vi verkar röra oss in i butiken och där ser vi en halvt mänsklig gestalt med visa kvinnliga drag som svävar i intet. Det ser åtminstone för mig ut som vad vi såg manifestera sig i den där glasboxen i New York i avsnitt 1, monstret som attackerade och dödade Tracy och Sam. Varelsen projektilkräks ut någon slags märklig substans och i den flyter ett antal äggliknande objekt. I ett av dem ser vi åter Bobs ansikte. Är det rent av så att det är Bobs födelse vi får bevittna här? Är kärnvapensprängningen den ursynd som framkallat den ondska som är Bob till världen? Eller har den bara öppnat springan mellan världarna så att han kan komma in? Oavsett vilket är det tydligt att det finns ett samband, vilket vi strax ska bli varse ännu tydligare.

Bobs födelse.


Vi förflyttar oss vidare mellan dimensionerna och frekvenserna mellan dem. Vi anländer till en plats som vi känner igen. Det purpurfärgade hav dit Cooper kom i del 3. Vi har fram över vattnet och anlände till en hög klippö. Högst uppe på klippan ligger ett väldigt hus – ett palats rent av. Jag tror inte det var samma byggnad som Cooper kom till även om det delar samma art deco-inspiration i interiör och arkitektur. Vi rör oss in genom ett fönster och befinner oss plötsligt i ett rum vi känner igen. Faktiskt ett där vi sett Cooper förr, i seriens allra första scen. Vi känner igen golvet, vi känner igen möblerna, vi känner igen det svart-vita fotot och vi känner igen grammofonen i bakgrunden. På en divan sitter en parant kvinna i 20-tals klänning och lyssnar på släpig jazzmusik. Eftertexterna kallar henne för Senorita Dido, så det gör jag med. Vid hennes sida finns något annat vi känner igen – ett svart föremål som liknar antingen en kyrkklocka eller en gigantisk fingerborg försedd med antenner och mätare. Vi minns den från ”rymdstationen” i del 3. Den förefaller vara någon form av sändare/mottagare för meddelanden från vår värld.

Vad är det här för plats? Skulle det kunna vara den vita hyddan, den svarta hyddans motsats? Båda platserna verkar hämta sin inspiration från samma inredningsmagasin. Vi har redan sett Jätten/???? Här och honom har vi alltid förknippat med den goda sidan. Vi minns också Major Briggs dröm som han berättar för Bobby i första avsnittet av säsong 2, hans vision där han befinner sig i ett väldigt vackert palats. Vi är många som undrat om det som han beskriver i den scenen inte är den vita hyddan. Det här skulle mycket väl kunna vara det palatset.

Någonting har hänt.


Ett alarm ljuder från mottagaren. Något har hänt som kräver uppmärksamhet. ???? kliver fram från bakom mottagaren. Han och Dido utbyter en bekymrad blick. (Jag tror inte Lynchs hjärna fungerar så, men det är svårt att inte få intromelodin till Familjen Addams i huvudet här.) Sedan vänder sig ???? mot kameran och för en stund känns det nästan som om han bryter den fjärde väggen, som om han stirrar rakt mot oss. Han stänger av larmet och tar sig sedan upp för en grandios trappa och in i en stor sal med en upphöjd scen och en filmduk uppspänd. Här finns också fler av de mottagare vi såg innan. Jag är förövrigt ganska säker på att scenen i fråga är samma som den på Club Silencio i Mulholland Drive.

???? startar en filmsekvens för att se vad mottagaren larmat om. I rask takt ser han nu: atomsprängningen, mötet vid närbutiken och slutligen Bobs födelse. Dessa händelser är med andra ord absolut länkade till varandra. Något har släppts lös i världen. Och något måste göras åt det. Sakta börjar ??? lyfta från marken. Han svävar med ryggen mot golvet och ett gyllene ljus börjar stråla från hans huvud. Gyllene på riktigt, färg mitt i allt det svart-vita. Samtidigt kommer Dido in i lokalen med en strålkastare i ryggen. Hon ställer sig och blickar upp mot den svävande jätten. Ljuset reflekteras i hennes ansikte och hela hennes väsen vittnar och andakt och helighet. Vad hon ser är något fantastiskt. Även musiken är närmast sakralt vacker. Det påminner så mycket om slutet av Fire Walk With Me. Det gyllene ljuset vecklar ut sig som ett träd och ur skenet lösgör sig en gyllene sfär som seglar ned mot Dido. Gyllene sfärer har vi redan kommit att associera med människors själar och innersta väsen.

Det är Laura!


Dido blickar in i sfären och det hon ser där får det att brista för mig. Ja, läsare, här grät jag som ett barn. Det är Laura Palmers ansikte som Dido ser i sfären. Hon kysser den och sänder den upp i ett slags rör. Samtidigt framträder en bild av Jorden på filmskärmen och sfären sänds ned till vår värld. Wow. Bara wow! Så den vita hyddan (om vi vågar kalla den här platsen för den) såg alltså hur en ny ondska släppts fri och som svar skyddade de Laura Palmer. Vi har alltid sett Laura som något av en slags helgongestalt men detta är något ännu mer. Hon är sänd till Jorden för att lida för våra synders skull? Hon är den som ska rädda oss? Hon är den som lever även om hon är död? Jag får gåshud. Vad det betyder för framtiden vet jag inte men det är uppenbart, nu mer än någonsin att Laura fortfarande har en mycket viktig roll att spela.

Efter allt det här så återvänder vi till Jorden. Det är fortfarande svart-vitt. Vi är fortfarande i New Mexico. Texten på skärmen säger 1945 men tickar sedan raskt vidare till 1956. Den 5/8 för att vara exakt. I öknen ligger ett ägg. Ett riktigt konkret ägg den här gången. Det börjar kläckas och ut krälar en märklig varelse, till synes en blandning mellan en kackerlacka och en padda. Den här kackerpaddan börjar sedan krypa genom öknen.

Vi introduceras nu till ett ungt par, en pojke och en flicka. Jag skulle gissa att de kanske är runt 13-14 år. De är på hemväg tillsammans efter att ha varit någonstans där de lyssnat på musik. Flickan hittar ett mynt på vägen med huvudsidan upp och plockar upp den som lyckopeng. Jag vet inte jag, men jag är inte säker på att det är lycka som är på väg mot henne. Pojken och flickan småflörtar lite på det vis som de som snart är på väg att lämna barndomen bakom sig men ännu inte riktigt är vuxna gör. När de anländer till flickans hem vågar pojken tillslut be om en liten puss. Efter lite övertalning får han den. Det är väldigt gulligt.

Gulligt är däremot inte det som händer nu. En skuggestalt materialiserar sig i öknen, landar liksom och börjar vandra. Följd av en till och en till. Det är samma slags luffare som vi sett tidigare i avsnittet, andar från ställen du inte vill besöka. Ett medelålders par kommer körande i sin bil genom natten. (Igen – bil genom mörkret.) De blir stoppade av luffarandarna och en av dem – enligt eftertexterna en skogshuggare – kommer fram till förarsidan och frågar: ”Har du eld?” om och om igen med en märkligt förvriden ton i rösten. Samtidigt stirrar en annan av luffarna in genom vindrutan. Paret får panik och kör därifrån. Det är en väldigt obehaglig scen och den fångar verkligen något som känns äkta. Det här är precis som hämtat ur någon slags vandringsskröna och på sätt och vis påminner det rent av om berättelser om människor som blir bortrövade av utomjordingar. En plötslig oförklarliga händelse som vittnar om något som inte är som det ska.

Skogshuggaren fortsätter genom öknen och anländer till en nattöppen lokalradiostation. Vi hör musiken som spelas och vi får se platser där radion står på. En bilverkstad. En diner. Rummet där flickan från förut sitter i sin säng och tänker tillbaka på sin första kyss medan en kvällsbris blåser genom fönstret. Men idyllen varar inte. Skogshuggaren stövlar in på radiostationen. Han möts av en receptionist och medan han upprepar sitt ”Har du eld?” greppar han tag om kvinnans huvud och tycks krossa det i sina händer. Tack och lov att vi slipper färg här. Han fortsätter in i studion och ger diskjockeyn en liknande behandling. Han stänger av skivan och greppar mikrofonen.

Är det verkligen igen som har eld?


Återigen sammankopplas alltså den primala ondskan i Twin Peaks med den moderna kommunikationsteknologin. Skogshuggaren använder radion för att nå ut med sitt budskap. Han upprepar en dikt (?) om och om igen och alla som hör honom somnar. Och medan flickan sover flyger kackerpaddan in genom hennes fönster. I sömndrucken trans öppnar hon sin mun och varelsen kryper in.

”Detta är vattnet
Och detta är källan.
Drick djupt och stig ned.
Hästen är ögats vita
Och mörker däri.”

Det finns mycket att försöka tolka här. Versen talar om vatten. Detta i kontrast till den ofta upprepade versen om eld som så ofta har hört. ”Drick djupt och stig ned.” Vi tänker kanske på kackelpaddan och flickan. Och så slutet där. Hästen. Den vita hästen igen. Denna ständigt närvarande men undslippande symbol för… ja för vad? För döden? Döden som en vit häst. ”Jag är bliven döden, världarnas förgörare”. Det citatet från Bhagavad-Gita som Robert Oppenheimer senare sa att han tänkte på när han såg den atomsprängning vi bevittnade tidigare i avsnittet.

Skogshuggaren avslutar sitt ärende och Dj:ns blod och hjärnsubstans lämnas på golvet. I den stunden antar Skogshuggarens hud en allt svartare ton, samma slags sotiga färg som vi känner igen från tidigare avsnitt. Han lämnar radiostationen och fortsätter ut i mörkret där han slukas upp. Någonstans där ute hör vi en häst gnägga. En häst som är döden? Samtidigt som vi återvänder till den ännu sovande flickan så rullar eftertexterna.

Vad har du i magen egentligen?


Så vad är då den där kackerpaddan? Och vem är flickan som den steg in i? På ett sätt vore det kanske möjligt att den vore på något sätt kopplad till Laura Palmer? Vi såg ju hur sfären skickades till Jorden och där efter gick vi till ägget. Skulle flickan i så fall kunna vara den unga Sarah Palmer? Det är inte helt omöjligt men jag tror inte det. Varför skulle Lauras essens anta en så grotesk form? Och nog förefaller det som om kackelpaddan och skogshuggaren är förbundna med varandra. Han bröt sig ju ändå in på radion för att kunna söva ned flickan så att varelsen skulle ta sig in. Och skogshuggaren hör helt klart inte till den vita hyddan.

***

Det var ett i sanning mästerligt avsnitt som flyttade fram alla, precis alla gränser för vad TV skulle kunna vara. Ett mästerstycke av herr Lynch. Men samtidigt vill jag åter igen påminna om Mark Frost. Hans hand är SÅ tydlig här. Vi har mytologin, vi har kopplingen till den amerikanska samtidshistorien och dess ockulta baksida, vi har konspirationer och vi har psykedelisk kosmisk saga som skulle fått Stan Lee och Jack Kirby att skämmas över sin egen banalitet. Allt detta är 100 % Frost. Det vi ser i nya Twin Peaks är sannerligen en sammansmältning av de båda skaparnas sensibiliteter.


Nästa vecka kommer inget nytt avsnitt av Twin Peaks. Serien gör en veckas uppehåll. (Det har förmodligen med någon slags nationaldagsfirande i Amerrka att göra.) Kanske är det bra. Vi kan behöva lite extra tid att smälta detta. Jag har dock några lite mer allmänna essäer om serien som skvalpar i bakhuvudet och jag tänkte försöka få ut en eller ett par av dem under veckan som kommer.