fredag 17 februari 2017

La tortue rouge



"La tortue rouge" är en fransk/belgisk animerad långfilm regisserad av Michael Dudok de Wit som fram till nu arbetat i kortfilmsformatet, producerad i samarbete med japanska Studio Ghibli. Det är berättelsen om en man som spolas upp på en öde ö mitt ute i havet efter att hans skepp gått under och om vad som händer honom där. Mer än så går nästan inte att säga om filmen. Den måste upplevas.

Det är verkligen svårt att i ord fånga det som är så omvälvande med den här filmen. På ytan är den väldigt enkel, ja kanske rent av snudd på banal, men i det enkla öppnar sig bråddjup och på sitt eget lilla sätt blir filmen en fresk över hela den mänskliga erfarenheten. Dessutom rör den också vid några grundläggande mytiska strängar utan att på något sätt göra några stora åthävor av det.

En man spolas alltså upp på en öde ö. Han börjar utforska den. Här finns bambuskogar och små ansamlingar av sötvatten. Han försöker konstruera en flotte för att kunna ta sig från ön. Den går ganska omedelbart sönder. Han bygger en till. Samma sak händer. Han bygger en tredje flotte och den här gången när han seglar ut stöter han på en stor nyfiken röd sköldpadda vars närgångenhet blir det som får även denna flotte att kapsejsa.

Mötet med den röda sköldpaddan.


Full av vrede går mannen till attack mot sköldpaddan när de båda återvänder till stranden. Han slår den i huvudet med en pinne, han välter den på rygg och hoppar på den, lämnar den att dö i solen. Men det är då det förunderliga sker. Kan jag ens skriva ut vad som händer sen? Det måste jag nog för att det alls ska gå att tala om filmen: Sköldpaddan förvandlas till en rödhårig kvinna. Till en början är relationen mellan de båda lite trevande. Men de finner varandra. Och tiden går. Snart har de en son som vi får se växa upp. Havet och vattnet är alltid närvarande. Sonen dras dit. Umgås med sköldpaddorna som simmar runt ön. Livet går vidare. Tills det inte gör det längre.

Stilen är snudd på naivistisk. Det påminner inte så lite om Hergé eller andra fransk/belgiska serietecknares sätt att gestalta på. De mänskliga figurerna är förenklade till några få streck, ögonen små svarta prickar osv. Miljöerna och djurlivet är å andra sidan mer detaljerat. Animationen bygger på en kombination av datoranimation och traditionellt handtecknade bilder. Färgskalan är dov, återhållsam, vilket får det röda som blir så tematiskt viktigt att skina ännu mer.

Det som gör filmen ännu mer unik är det faktum att den helt saknar dialog. Den strandade mannen utbrister ibland i ett rop eller ett tjut av glädje eller förtvivlan eller bara ren förvåning men det är ändå en övning i icke-verbal kommunikation. Bilder och ljud kommer samman och lämnar stora ytor åt oss som åskådare att själva fylla i.

I sann Studio Ghibli anda är naturens levande väsen, dess vakenhet och medvetenhet hela tiden central för historien. Och det är ingen slump att Isao Takahata varit med som grå eminens i bakgrunden av produktionen. Sättet som "La tortue rouge" vrider om den emotionella kniven i mitt hjärta under filmens sista fem-tio minuter bär på alla sätt den gamle Takahata-san kännetecken. Filmen är på alla sätt en sammansmältning av en rad olika animationstraditioner och slutresultatet är sällsamt. Det är vackert, skört och på alla sätt sant.

Jag har inte lyckats hitta någon information om när filmen kan tänkas få svensk biopremiär. Med tanke på att den är nominerad till Oscar för bästa animerade långfilm borde den få distribution. Titeln etyder naturligtvis "Den röda sköldpaddan" och jag utgår från att det blir svensk titel när det blir aktuellt.

söndag 12 februari 2017

The Lego Batman Movie / The Caped Crusade

Är detta den Batman-film vi förtjänar? Det vet jag inte. Men på något sätt får jag känslan av att det kan vara den Batman-film vi behöver nu.



Batman (med orginalröst av Will Arnett) var bland det bästa med "Lego filmen" från ett par år sedan. Det fanns något väldigt befriande i att få se den gamle Läderlappen gestaltad som lite av en skitstövel. Det betyder inte att jag nödvändigtvis slog kullerbyttor när jag fick höra att han skulle få sin egen legofilm i samma anda. Det finns gott om exempel på misslyckade försök att lyfta upp aldrig så fantastiska bifigurer till huvudroller som ska bära sin egen historia. Det blir allt för ofta som att ära en gryta som bara består av vitlök eller en tårta som bara består av marsipan. Men det funkar faktiskt. Det är stundtals väldigt fånigt förstås men det är hela tiden charmigt och dessutom - även om det är frågan om en parodi så är det faktiskt en riktig Batman-film. En ganska bra sådan. Det märks att det är en film skapad av gossar, med regissören Chris McKey i spetsen, som har en djup och äkta kärlek till karaktären och hans eskapader.



I somras läste jag en bok som heter "The Caped Crusade - Batman and The Ride of Nerd Culture". Det är en populärhistorisk översikt över Batman som kulturell ikon och som figur genom årtiondena. Boken är skriven av Glen Wheldon som till varadgs är kulturreporter vid amerikanska National Public Radio och fast panelist i en av mina favoritpoddar: Pop Culture Happy Hour (nytt avsnitt varje fredag). Wheldon har tidigare skrivit en liknande bok om Stålmannen. Jag tyckte väldigt mycket om "The Caped Crusade". Det är en väldigt informativ översikt men mer än så, den är också djupt personlig. Wheldon är en man med en väldigt distinkt röst både som radiopratare och som författare. Och när jag läser hans text är det verkligen som om jag hör honom läsa den för mig i en ton som är på samma gång sarkastisk och fylld med en djup värme.

Precis som filmmakarna bakom "Lego Batman" älskar Wheldon karaktären och han borrar djupt ned i dess historia. Han låter oss se hur figuren stiger fram ur skuggorna som ett senkommet exempel från en tidig pulptradition, en av många plagiat på den omåttligt populära radioteaterfiguren The Shadow. (Lee Falks Fantomen var en annan, han och Batman debuterade ungefär samtidigt.) Wheldon följer sedan Läderlappen genom återkommande cykler under de dryga sjuttio år som följer. Batman börjar som en ganska mörk och våldsam figur. I de tidigaste episoderna är han till och med utrustad med skjutvapen och inte alls främmande för dödligt våld. Ganska snart styr redaktörerna dock in karaktären mot mer lättsam och framför allt mer barnvänlig mark. De mer obehagliga aspekterna filas ned. "Vore det inte bra om Batman hade en ung sidekick som barnen kan identifiera sig med?" undrar radaktören och  så introduceras Robin, Serien blir allt mer färgglad och käck. Skurkgalleriet blir allt mer knasigt. (Jokern, ursprungligen en psykopatisk seriemördare blir mer av en klassens clown och så vidare.)

Allt kulminerar i TV-serien från sextiotalet när karaktären slagit över i ren parodi. I det läget gör serieförlaget en helomvändning - de gör Batman mörk och farlig igen. Och ensam. Och så fortsätter det, via Tim Burtons bisarra filmer till Joel Schumachers ännu märkligare Liberace-punk-operetter tillbaka till Christopher Nolans politiska realism. Batman går från mörk och allvarlig till lekfull med glimten i ögat och tillbaka igen. Och en av de viktigaste markörerna i förändringen från det ena läget till det andra är att Batman får en familj. Den mörka emo-Batman måste med nödvändighet vara en ensamvarg och i sin andra inkarnation blir han istället en välvillig faderfigur, del av ett större sammanhang. Det är som om "Lego Batman"s manusförfattare läst det här boken för det är precis vad filmen faktiskt handlar om.

Wheldon ägnar också mycket intresse åt kopplingen mellan Batman och... vad ska vi kalla det? Gayryktena? Från starten har det funnits de som önskat läsa in något queert i karaktären. Somliga seriefientliga psykiatrer på femtiotalet såg det som ett bevis för seriekulturens osunda inflytande på ungdomen. För Wheldon själv som ung pojke på randen till att inse att han nog var intresserad mer av killar än av tjejer fanns det också något som väckte hans radar. Och Batmans resa från ensamhet och isolering till del av ett community verkar också i någon mening spegla Wheldons egen resa med sin sexuella identitet.

Som alla mytiska arketyper tål Batman att existera i mer en en version. Till och med är det ju så att ju fler versioner det finns, dess viktigare är myten. Länge nu har den Nolanska Batman, den bittre, svårmodige och ensamme varit närmast allenarådande i populärkulturen, den version som en viss sorts hardcore-fan högljutt föredrar. Men det finns andra Läderlappar också. "Lego Batman" är en av dem. Och jag rekommenderar den gärna. Jag misstänker att Glen Wheldon gör detsamma.

Att ha en familj kan vara både positivt och negativt.

måndag 6 februari 2017

Arrival

En av de stora överraskningarna inför årets Oscars-gala var antalet nomineringar till Denis Villeneuves lågmälda och eftertänksamma science fiction-drama "Arrival". Totalt åtta statyetter är filmen nominerad till och det var något oväntat för filmer av det här slaget brukar sällan uppmärksammas i sådana här sammanhang. De kan få erkännande i de mer tekniska kategorierna som bästa specialeffekter eller bästa ljudmix men inte mycket mer. Överhuvudtaget är det en typ av film som lätt hamnar mellan stolarna. För mycket av genrefilm för att somliga ska lägga märke till dess konstnärliga ambitioner, å andra sidan lite för arty för den breda publiken för vilken sci-fi helst ska betyda action i rymddräkt. Och det senare är inte alls vad Villeneuve sysslar med här. Han skriver i stället in sig i en tradition av filosofiskt kontemplativ fantastik - och det gör han med den äran. Villeneuve presenterar en fråga för oss som åskådare. Hur skulle det faktiskt, på riktigt, vara att försöka kommunicera med en icke-mänsklig intelligent livsform?



Plötsligt en dag är de bara där. Tolv stycken gigantiska äggformade farkoster, till synes anlända från en annan värld. De sprider ut sig över vår planet och svävar en liten bit precis ovan marken. Ingen vet vilka de är, var de kommer i från, vad de gör här och vad de vill oss. Var artonde timme öppnas en lucka i botten av skeppen och vi kan ta oss in i skeppet. Bakom en transparent vägg anas varelserna i en tjock dimma. Men sen då?

Amy Adams spelar Louise Banks, en lingvist som värvas av de amerikanska myndigheterna för att leda arbetet med att avkoda utomjordingarnas språk och steg för steg få dem att också förstå vårt sätt att kommunicera. Tillsammans med naturvetaren Ian (Jeremy Renner) och militäröversten Weber (Forest Whitaker) står hon i spetsen för det amerikanska kontaktteamet. De kommunicerar också och delar med sig med sina kollegor runt om Jorden men det finns naturligtvis också en misstänksamhet länderna emellan. Delar verkligen alla med sig av allt? Vågar vi lite på varandra? Och försöker utomjordingarna på något sätt att spela ut oss mot varandra? Under tiden som det storpolitiska spelet pågår i bakgrunden blir Louise allt mer djupt involverad i sina försök att komma underfund med det främmande språket. Och det blir också allt tydligare att det arbetet väcker något inom henne, att det rör vid ett djupt personligt trauma.

Det finns mycket att känna igen i "Arrival". Var och en som sett "2001", "Närkontakt av tredje graden", "Solaris" och liknande kommer snabbt att orientera sig på kända marker. Personligen påminns jag dock främst om två andra filmer ur kanon. Den första är Robert Zemeckis "Kontakt" från sent nittiotal (enligt mig hans bästa) och den andra är Nolans "Interstellar" från häromåret. Båda kombinerar det kosmiska och oändliga med det jordbundna, det nära och det intima. Faktum är att på många sätt är "Arrival" rent av den film som "Interstellar" kanske borde ha varit. Precis som i "Kontakt" står en kvinnlig vetenskapare i centrum och filmerna är väldigt intresserade av den process som det innebär av försöka förstå det främmande bara för att slutligen hitta svaret inom sig själv. Det sista känner vi också igen från"Interstellar". Eftersom mötet med det utomjordiska påminner så om mötet med det gudomliga blir det ofrånkomligen så att kontakten antar transcendentala aspekter som berör huvudpersonens själ. Detta gestaltas i berättelsen genom relationen till en förlorad familjemedlem. I "Kontakt" är det minnet av en död far som återkommer. I "Interstellar" och i "Arrival" är det på olika sätt barn som är locus för det som smärtas och behöver lösas.

Utomjordisk skrift.
Villeneuve arbetar med impressionistiska bilder och en berättarteknik som hoppar mellan nu, då och sedan på ett sätt som kan vara både poetiskt hypnotiskt och skärrande, allt efter vad som krävs för tillfället. Till sin hjälp har han också ett kongenialt soundtrack med musik av isländske Jóhann Jóhannsson. Detta är en regissör med en mycket säker hand. Jag har missat flera av hans tidigare filmer och det inser jag nu att jag måste ta igen vid tillfälle. Med tanke på att Villeneuve ska göra inte bara den kommande "Bladerunner"-uppföljaren utan även en remake av "Dune" lär han vara ett namn att hålla i minnet. Bilderna från insidan av utomjordingarnas farkoster är precis så annorlunda och konstiga som de bör vara. Vi får se bara just så mycket av resenärerna själva som vi behöver utan att magin försvinner i dataanimationerna. Återhållsamheten är beundransvärd. Det finns egentligen bara en sekvens i filmen - någonstans i mitten där Renners karaktär i voice over förklarar att tiden går - som i sin klumpighet sticker ut från den blänkande vackra helheten.

Lika överraskande som det är att filmen fått så många Oscars-nomineringar, lika överraskande är just den nominering som saknas. Amy Adams hade verkligen förtjänat en sådan. Men, men, så blir det ibland i dessa sammanhang. Det är dock utan tvekan Adams som är filmens stora styrka och bärande kraft. Även om inget annat av det jag beskriver ovan lockar dig att se filmen så borde du ändå göra det just för henne. Hennes gestaltning är inget mindre än ett stordåd i all sin avskalade minimalism. Nu har förvisso jag länge hållit Adams för en av de verkligt största i vår tid. Jag har en oerhört svag punkt för henne. Hela hennes uppenbarelse andas av en intelligens och självklarhet som gör mig knäsvag. "Arrival" är en film där hon verkligen får briljera. 

Adams, i högform.
Det här är så som jag önskar att nästan all science fiction på film kunde vara: Filosofisk, poetisk och med en genuin vilja att vidga mina sinnen utan att ta till enkla trick. Det faktum att jag faktiskt lyckades gissa mig till handlingens centrala twist en bra stund innan den avslöjades gjorde mig heller ingenting. "Arrival" är inte den sortens film som bara kretsar kring en akt av narrativt hokus pokus och som utan detta faller sönder. Det är den allt för klyftig för.

måndag 30 januari 2017

Vaiana

I Amerika heter Walt Disney Animations nya film "Moana". Men på grund av något juridiskt knas kan den inte heta så i Europa. Här får den heta "Vaiana" i stället. Det är till och med så att när jag sökte efter musiken i orginal på Spotify så kan jag inte hitta den under det amerikanska namnet, utan jag får istället upp en europeisk version av orginalet, där den amerikanska titeln - som också är namnet på huvudpersonen - bytts ut. Det är lite förvirrande. Men, men...

"Vaiana" är berättelsen om en ung kvinna som ger sig ut på havet på jakt efter en halvgud för att kunna rädda sin ö och dess befolkning från undergång. Det är en originalhistoria men hämtar en mängd av impulser och material från polynesisk mytologi. Jag tycker mycket om den. Utan tvekan är det Disneys bästa sedan "Frost" och filmen delar en hel del gemensamma drag. Det är en film med en stark och självständig kvinna i centrum, ännu mer än i "Frost" väljer filmmakarna att gå förbi att inkludera någon slags traditionell kärlekshistoria - istället ligger fokus på äventyr och spänning. Precis som Elsa i "Frost" har Vaiana en slags superkraft, hon är nämligen utvald av havet.



Nu är jag naturligtvis inte någon expert på söderhavet och dess kulturer eller seder men trots denna brist på tolkningsföreträde måste jag ändå säga att jag känner det som om "Vaiana" har något genuint. Så genuint som det kan bli naturligtvis. Det är förstås först och främst en Disney-film med dess väl etablerade dramaturgi. Till och med skulle en kunna säga att "Vaiana" är lite av en återgång till den klassiska formen som utgjorde Disneys renässans i början av nittiotalet. Det är en klassisk musikal. Här är knasiga djur som sidekicks. Här blandas dramatik för de äldre och lättsam humor för de små i välkända proportioner.

Att jag ändå upplever filmen som äkta i sitt tilltal hänger nog samman med att Disney alltid haft som en av sina stora styrkor att greppa tag om det verkligt mytiska - att gestalta berättelser på ett sätt som gör dem absolut självklara, som får oss att känna som om de alltid har funnits. Det är ju därför vi idag, när vi tänker på många klassiska folksagor i första hand ser Disneys animerade versioner för vår inre syn. På samma sätt som George Lucas via Jospeh Campbell förmådde väva en äkta myt med "Star Wars" av trådar som löper långt, långt tillbaka i vårt kollektiva undermedvetna, på samma sätt fungerar de allra bästa Disney-filmerna. Tänk bara på scenen i "Lejonkungen" där Simba möter sin döde far och tvingas göra ett val om vad för slags person han vill vara - det är en sekvens som lätt mäter sig med de mest laddade från vilket grekiskt drama som helst. (Och i "Vaiana" får vi förresten en scen mot filmens slut som väldigt tydligt speglar just det momentet.)

Maui är en central gestalt i myter och sägner över hela Stilla havet, från Hawaii (där den största ön ju rent av bär hans namn) till Nya Zealand. I somliga versioner är han en gud, i andra en halvgud, i somliga den stora kulturhjälten, den främste av anfäderna. Egentligen betyder sådana distinktioner inte så mycket i det hedniska perspektivet eftersom där inte finns den skarpa ontologiska skillnaden mellan det gudomliga. I den här filmen är han en godmodig, burdus men samtidigt älskvärd kluns som kanske inte alltid tänker sig för först. (I original görs hans röst av Dwayne "The Rock" Johnson.) Med sin mäktiga magiska fiskkrok i handen är det inte utan att tankarna går till vår egen Torsgubbe. Jag kan inte låta bli att tycka mycket om honom. Visst kan en invända att filmskaparna med all sannolikhet reducerar och förenklar sitt material och mytens figurer, slipar ned det som skaver för att det ska passa bättre som amerikansk familjeunderhållning. Så var ju absolut fallet med "Hercules", där även Clemens och Musker var regissörer. Jag tycker nog ändå att det finns en större medvetenhet här, förmodligen för att Disney är medvetna om våndan av att trampa på någons kulturella tår på ett helt annat sätt idag.

Vår hjältinna demonstrerar att det inte finns någon ontologisk skillnad mellan det mänskliga och gudomliga,


Den stora behållningen i filmen är annars hjältinnan själv. Vaiana är stark, rättrådig, vet vad hon vill och är beredd att göra vad som krävs för att hjälpa folket på sin ö. Hon måste stå upp mot sin far vars rädsla för det okända söker hålla henne tillbaka men hon hanterar detta med självklarhet och ett klart sinne. Hon är inte glad åt att kallas prinsessa. Hon är en hjältinna helt enkelt.

Som musikal är "Vaiana" också precis lagom grundad i Disneytraditionen. Strukturen är välbekant. Vi har vårt stora öppningsnummer, hjältinnans "Jag vill"-sång, komiska sånger som lättar uppstämningen och den stora balladen som är filmens känslomässiga hjärta. Till detta lite stämningsfulla pseudoetniska körer. Att sångerna sedan är skrivna av Lin-Manuel Miranda, mannen bakom "Hamilton" gör naturligtvis att jag sätter mig lite extra rak i ryggen och lyssnar uppmärksamt. Mirandas intrikata texter och känsla för att förena musikalens uttryck med rytmer och toner som känns samtida och moderna ger soundtracket en alldeles extra lyster och spänning.

Om jag fick välja skulle den här filmen gärna få bli barnens nya favorit och ersätta "Frost" på tronen. För mig är "Vaiana" utan tvekan starkare som upplevelse.

måndag 23 januari 2017

La La Land



Vi öppnar på en avfartsramp på ett trafikmot i Los Angeles. Alla bilar står naturligtvis helt stilla i den dallrande värmen. Men i stället för en uppdämd frustration och vrede a la "Falling Down" finns det något ganska rofullt över när kameran sveper förbi fordon efter fordon och vi hör små snuttar av vad trafikanterna lyssnar på. Så tonar en pulserande jazzig pianoslinga in och kameran zoomar in på en kvinna som börjar sjunga om hur hon en gång kom till staden. Hon öppnar bildörren och börjar dansa ut på motorvägen. Så följs hon av en till, en till och ytterligare andra och innan vi vet ordet av har hela bilkön exploderat, ja det är verkligen rätt ord, i färg, i rörelse och i musik. Allt filmat som om i en enda tagning. (Det är visserligen fusk men vad gör det när fusket är så utsökt konstfärdigt.) När kameran lyfter på kranen ser vi kilometervis med människor som dansar på biltaken. Det är ett filmiskt styrkeprov och en programförklaring för de två timmar som ska följa. När filmens titel visas på duken i samma stund som öppningsnumret avslutas - "La La Land" i ett tjusigt typsnitt som vittnar om ett gameldags Hollywood av igår då är jag redan såld.

Med somliga filmer är det så att det är ett under bara att de överhuvudtaget finns. "La La Land", tror jag, är en sådan film. När jag medverkade i podden "Snedtänkt" tidigare i höstas talade jag där som hastigast om hur all musikalfilm idag är en slags revisionistisk akt, en dekonstruktiv lek med något som redan är förbi. Det fanns en tid då musikalen var en lika naturlig del av Hollywoods breda repertoar som superhjälterullar eller gross-out-komedier är idag. Men den tiden är passerad. Tog väl slut någon gång på sextiotalet. Redan när Bob Fosse gjorde filmversionen av "Cabaret" 1972 var musikalen en genre som var tvungen att uppfinnas på nytt för en publik som inte hade samma naturliga relation till genren som de som såg "Singin' in the Rain" eller "An American in Paris" på respektive premiär hade. Åtskilliga regissörer har genom åren tagit sig för uppdraget att försöka återskapa den forna magin - vi kan tänka på Martin Scorsese med "New York, New York" eller Lars von Triers "Dancer in the Dark". Ingen av dem lyckades, enligt min mening efter som att de närmade sig genren från ett lite snobbigt von oben-håll. Det misstaget gör inte Damien Chazelle.

Visst har vi fått en hel del musikaler på stora duken de senaste tio åren. Alltifrån "Chicago" till "Rent" och till och med verk av Sondheim som "Sweeney Todd" och "Into the Woods". De har alla dock det gemensamt att de är adaptioner av scenmusikaler och även om en del av dem varit mer konstnärligt lyckade än andra så lyckas ingen av dem komma bort från den grundläggande känslan av att vara filmad teater. Försök att göra det hela mer filmiskt har ofta berövat materialet något utan att det kinematografiska förmått helt fylla i luckorna. Ofta är det här filmer som varit fast i filmbolagens "utvecklande" händer i över tio års tid, som gått som stafettpinnar mellan mängder av manusförfattare och regissörer och därför, när de väl anländer på bio gör det nästan mer av en slags pliktkänsla än verklig konstnärlig skaparglädje eller kreativ vision. Därför finns det något så oerhört speciellt i att faktiskt få ta del av en riktig musikal, skriven för filmen och driven av en autörs personliga och kompetenta vilja.

Handlingen i "La La Land" är enkel och saknar nästan helt intrig. Det är mer av en serie impressionistiska bilder som skildrar en relation mellan en ung kvinna och en ung man. Hur de träffas, hur de blir ett par, hur de driver isär. Hon heter Mia. Hon är en aspirerande skådespelerska. Hon spelas av Emma Stone. Han är en smått monomanisk jazzpianist vid namn Sebastian, spelad av Ryan Gosling. Hon spenderar sina dagar med att gå på tröstlös audition efter tröstlös audition när han inte jobbar extra som servitris på ett kafé. Hon är den arketypiska skådespelaren som drömmer om genombrottet i drömmarnas stad. Han är jazzpuristen som hankar sig fram som barpianist eller i olika coverband och för vilken varje jobb där han inte får lov att spela just det han själv brinner för är något av en personlig förolämpning. Han drömmer också. Om att kunna öppna sin egen klubb, där han själv kan styra över musiken.

Kanske skulle en kunna hävda att de båda huvudrollerna är lite obalanserat skrivna. Sebastian är i alla händelser en betydligt mer specifik person än Mia. Hon är en skådespelerska i största allmänhet men vad exakt hon brinner för i sin konst förblir lite luddigt i kanterna. Sebastian föreslår att hon ska skriva något eget och framföra det på egen hand och det gör hon också - men den föreställningen får vi egentligen aldrig se något av. Sebastian själv däremot är inte bara en musiker, inte bara en jazzmusiker utan verkligen en väldigt definitiv sorts jazzsnubbe med väldigt bestämda uppfattningar om vad som är bra och vad som suger. Det beror naturligtvis på att det är något som Damien Chazelle själv kan på sina fem fingrar. I Sebastians karaktär ligger starka kopplingar till Chazelles tidigare film, den likaledes fantastiska "Whiplash" från häromåret. Jazz är verkligen hans grej.

Men det betyder inte att Mia ställs vid sidan om. Tvärtom, det är egentligen mer hennes film än hans trots allt detta. Och det hänger säkerligen samman med Emma Stone. Visst är Gosling också fantastisk, närmast genial när det kommer till fysisk komedi. Inte någon Gene Kelly kanske, men vem är det. Det är bara det att Stone tar rollen som Mia och agerar den rakt in i kaklet i 200 knyck. Jag måste nog erkänna att jag blir lite förälskad i henne. Det låter måhända som ett fånigt omdöme men jag vill vara ärlig. Det finns en energi och en sprudlande urkraft i hennes gestaltning som gör att hon nästan tränger ut från bilden. Jag kan inte annat än att se på med stora glittrande ögon och ett mycket brett leende på läpparna.

Färger och ljus.


"La La Land" är fantastiskt vacker. Linus Sandgrens foto är så häpnadsväckande så jag vill börja gråta. Och filmen är så enormt kinetisk, en har ett sånt beat, en sådan puls, ett sväng och ett gung. Ljussättningen och färgerna, framförallt färgerna - filmen är kodad i de allra mest bjärta och klaraste grundfärger som ger en lyster som jag inte sett på mycket, mycket länge.

Är "La La Land" en storslag musikal, som musikal? Nej, det är den väl inte. Musiken av Justin Hurwitz och sångtexterna av Banj Pasek och Justin Paul är trevliga små bitar men har inga ambitioner om att dria handlingen framåt eller att fördjupa karaktärerna. De är medvetna referenser till en äldre tradition, en slags jazziga poplåtar snarare än äkta musikdramatik. Det är i stället det visuella elementet som är drivande i filmen. Musiknumren är iscensatta med en enorm säkerhet och fingertoppskänsla och det mäks att det är bilden som fått gå före. Bra så. Jag njuter av varenda sekund. Visst hade det kunnat vara intressant att se vad som hade hänt om även någon av filmens mer dramatiska scener hade berättats i musikalisk form men som filmen är nu, en fest för ögat av färger och ljus, är den som en underbar dessert. Och det är icke att förakta.

Emma Stone och Ryan Gosling.


Mia och Sebastian är måhända inte ett kärlekspar för evigheten men de är i alla händelser betydligt intressantare att umgås med än med det vanliga kärleksparet från en romantisk komedi av modell 1A. Det beror naturligtvis på ramen som omger dem. Hela filmen är som ett slags drömspel, en fantasi, en lek med hur saker och ting skulle kunna vara. Filmen lyckas på något sätt med konststycket att både utspela sig i ett verkligt Los Angeles av idag och samtidigt i ett Hollywood av... kanske inte av igår, kanske snarare av alla tider, ett Hollywood i myternas värld, i en cyklisk drömtid bortom den vardagliga verkligheten. En värld där magi väntar runt varje kulisshörn och där väggarna är prydda av ansikten med de eviga filmstjärnorna och där du kanske, som Mia, till slut kan komma att få se ditt eget ansikte en dag.

söndag 22 januari 2017

Manchester by the sea

I "Manchester by the sea" möter vi Lee Chandler, spelad av Casey Affleck. Han är en ensamstående fastighetsskötare i Boston som bor i ett rum i källaren på ett av de hus där han springer som tomte och tar hand om hyresgästernas felanmälningar. Han lever ett ganska tomt och torftigt liv, somnar allt som oftast framför nån match på TV om kvällarna. Ibland går han på nån bar och hamnar ofelbart i slagsmål. Förmodligen av samma skäl som han hamnar i konflikt med somliga av hyresgästerna. Han är uppenbarligen en man med nerverna på utsidan. Det ska visa sig att det finns en anledning till det. Lee Chandler bär på ett ganska ordentligt trauma som gradvis nystas upp under filmens gång.



Lee får ett telefonsamtal. Hans bror Joe har gått bort. (Joe spelas i tillbakablickar av Kyle Chandler.) Det var inte helt oväntat. Joe har varit diagnosticerat med ett allvarligt hjärtfel i flera års tid. Men det är naturligtvis ändå en chock. Det är mycket av det praktiska som ska ordnas. Joe lämnar efter sig en sextonårig son vid namn Patrick (Lucas Hedges). Mamman finns inte längre med i bilden. Och sitt testamente har Joe utnämnt sin bror till att bli sonens förmyndare. Det ekonomiska är löst, så det behöver inte Lee tänka på. Men hela Patricks liv finns där i den lilla småstaden Manchester by the sea på Massachusetts kust. Och det är ju just den plats där allt det där från Lees förflutna, allt det där som gör så ont i honom, ständigt gör sig påmint.

Hedges och Affleck.


Det skulle lätt kunna gå att föreställa sig en version av den här filmen som vore som ett moln av sockervadd. En "upplyftande" och "inspirerande" historia om en mans väg ut ur i mörkret och hur om hur han i sin nya situation lär sig att uppskatta livet igen. En självhjälpskäck berättelse. Men det här är inte den filmen. Den ligger betydligt närmare verkligt mänskligt liv och genuin vardagsdramatik i all sin solkighet och sin rörande stökighet. Lees berättelse är inte någon enkel väg från punkt A till punkt B, snarare rör han sig i cirklar och snubblar mer än en gång på vägen.

"Manchester by the sea" känns som en av den gamla skolans amerikanska independentfilmer, innan termen "indie" blev en mallad form i sig själv. Det är ett inlyssnande drama där fokuset ligger på att låta skådespelarna ta ut svängarna med precision och fingertoppskänsla. Det är den sortens film där tystnader är minst lika talande som dialogen. Överhuvudtaget är det en väldigt välskriven film. Det är bitvis en tung historia som rör vid svåra och obehagliga ämnen men det finns hela tiden en lätthet och en luftighet. Filmen rör sig obehindrat mellan nutid och dåtid och visar ett stort förtroende för oss i publiken och vår förmåga att pussla samman allt. Regissören Kenneth Lonergan har själv skrivit manuset och det märks att allt kommer från samma röst.

En tillbakablick till bättre tider.


Casey Affleck gör sin förmodligen starkaste rollinsats någonsin. Med en förrädisk enkelhet glider han som hand i handske in i rollen som dyster och lite självdestruktiv man av nordöstlig amerikansk arbetarklass - den sortens roll där även hans bror brukar briljera som bäst. Det finns något så skört och så bräckligt under den traditionellt maskulina ytan. Det här är inte en man som har ordets gåva. Och det har förövrigt inte någon av personerna i hans omgivning heller. Det märks i scenerna mellan Affleck och Hedges, som alla har en rå men oftast ändå hjärtlig ton, och det märks framför allt i en av filmens starkaste scener där Lee återförenas med sin ex-fru Randi, spelad av den alltid lika imponerande Michelle Williams. Jag ska inte här avslöja vad exakt som ligger mellan de våda, men som ni säkert anar är det här som roten till Lees trauma har sitt fäste. De båda är som öppna variga sår som gnids mot varandra. Karaktärerna famlar förtvivlad efter ord men förmår bara inte att uttrycka det som de egentligen vill. Det finns så mycket de skulle behöva säga varandra men det gör så ont och finns det egentligen något språk som är tillräckligt för att fånga deras smärta? Det är en av många verkligt underbara och totalt drabbade scener som utgör filmen.

Allt mot en fond av en miljö som blir lika mycket en del av berättelsen som karaktärerna. Den lilla fiskarbyn ser verkligen ut som ett helt annat Amerika än det vi vanligen får oss till livs. Ibland skulle jag nästan kunna tro av det var den bohuslänska skärgården jag ser. Här är vinter i nutid och sommar i tillbakablickarna. Det finns en naturlyrik här men väldigt enkel, väldigt rak på sak. i kombination med de klassiska tongångarna i musikspåret bidrar bilderna på havsband och fiskebåtar till att ge "Manchester by the sea" den sortens lätthet på handen som låter livet gå vidare och gör allt inte bara uthärdligt utan faktiskt även värt det. Trots allt som gör ont i världen och trots att vissa saker kanske aldrig riktigt går att komma över.

torsdag 12 januari 2017

Midnattssol



Som ”Bron” fast i Kiruna och med en fransk polis istället för en dansk. Ungefär så måste väl pitchen för ”Midnattssol” ha sett ut. Eller rättare, det torde ha varit fransk TV som vänt sig till SVT och sagt att de ville ha en egen samproduktion i nordic noir-genren. ”Bron” själv har ju redan gjorts om till ”The Tunnel” i ett fransk-brittiskt samarbete (och så finns ju den amerikanska remaken med) men det är uppenbarligen något i just de skandinaviska miljöerna och karaktärerna som publiken runt om världen finner oerhört fascinerande och ständigt vill ha mer av. Och varför inte? Det är väl precis samma slags halvexotiska mysfaktor som gör att vi alltid varit så lockade av mord i Midsommer, kommissare Morses Oxford eller var än Miss Marple håller hus.

I ”Midnattssol” blir dock det exotiserande och den turistiga blicken som genomsyrar hela kriminaldramat besvärande. Det är storögt och totalt främmandegörande som vore det hämtat ur en viktoriansk upptäcktsresandes bok om en expedition in i Afrikas inre. ”Midnattssol” försöker dessutom skildra en konflikt där samers rättigheter och plats i samhället står i centrum. Det är måhända lovvärt. Risken är bara att om du trampar snett kan resultatet bli precis den sortens rasism som du satt dig för att skildra. Och det snedsteget menar jag att ”Midnattssol” gör ganska tydligt. Det jojkas och det är mystiskt så fort som samer kommer på tal. Ambitionen må vara välvillig men perspektivet är hopplöst kolonialt.

Själva deckarhandlingen går på räls. Vi känner igen det sedan förut. Vi har en seriemördare som härjar och som lämnar mångtydiga spår efter sig. Varje mord är kreativt utstuderat och estetiserat. Det ena mer fantasifullt och långsökt än det andra. Hade det dykt upp ett offer som dött av att ha fått messmör injicerat direkt i halspulsådern hade jag inte blivit förvånad. Detta är standarden i genren nuförtiden. Det har fått ersätta ”doktor Krollspell i biblioteket med en brevkniv och cyankalium” men bär ungefär samma relation till verklighetens kriminalitet. Vi ska inte ta det på allt för stort allvar, bara lagom mycket för att mysrysa till.

Som sig bör behöver vi också ett radarpar av detektiver i mördarens spår, en från vart och ett av de två samproducerande länderna. I det här fallet en kvinnlig detektiv från Paris (Leila Bekhti) och en svensk åklagare (Gustav Hammarén). Hammaréns rollfigur har också samiskt påbrå så att han kan tolka och tyda när det behövs. Någon av detektiverna ska också gärna ha personliga problem, gärna någon form av psykisk ohälsa att brottas med. I det här fallet har vår franska detektiv självskadebeteende och en son som precis upptäckt att hon är hans verkliga mamma. I första avsnittet figurerar också Peter Stormare i en roll som vi tror ska vara en ledande innan han – i vad som är en av seriens få överraskande narrativa vändningar – visar sig bli ytterligare ett offer.

Intrigen är överdrivet komplicerad och håller egentligen inte riktigt för de tio avsnitt som serien består av. De ledande krafterna bakom serien är regiduon Måns Mårlind och Björn Stein som också var involverade i skapandet av ”Bron”. Dock saknas den här gången manusförfattaren Hans Rosenfeldt från laguppställningen och jag misstänker att det är en av anledningarna till storyn känns så svajig. Här kastas allt möjligt upp på väggen fast att det är oklart hur allt är tänkt att hänga samman. Här finns konspirationsteorier kring flyttandet av staden Kiruna som plötsligt tappas bort helt. Här flörtas med hintar om övernaturliga inslag, vilket förvisso ger upphov till en del tjusiga bilder men i slutändan mest förvirrar och som dessutom blir extra problematiska eftersom de ständigt anknyter till just det samiska och förstärker deras roll som Den Andre. Det ger helt enkelt lite dålig bismak i munnen. Bitvis blir det riktigt crazy bananas som i en scen där vår franska detektiv hålls fången i en kåta av psykiskt instabil figur spelad av min gamle vän Omid Khansari - den scenen går inte att se som något annat än som ren parodi.

Khansari och Bekthi i ett stycke ofrivillig (?) humor.

En av seriens räddande inslag är samspelet mellan Leila Bekhti och Gustav Hammarén. De når väl kanske inte upp till samma intensitet som Sofia Helin och Kim Bodnia i ”Bron” men så är också ”Midnattssol” ett urvattnat derivat av den serien från början till slut. Bekhti gör sin polis med glöd och envist djvlar anamma. Rollen i sig må vara precis lika klichéartad som farbror kommissaren med dålig mage som lyssnar på opera men hon skänker den ändå en viss trovärdighet. Det är annars något som ”Midnattssol” saknar.