måndag 26 september 2016

Blue Velvet: 30-års jubileum

I år är det trettio år sedan "Blue Velvet" hade premiär. Att den filmen överhuvudtaget kunde bli släppt och distribuerat av ett filmbolag i Hollywood år 1986, det är nästan lika bisarrt och märkligt som något av allt det som händer i handlingen. Och det vill inte säga lite. Med "Blue Velvet" blev David Lynch den David Lynch som vi känner. Det är hans första mästerverk och filmen där regissören verkligen hittar sig själv. Jag älskar "Eraserhead" men den är och förblir ett avantgardistiskt filmskoleprojekt som vuxit över alla breddar. Den är mer en konstinstallation än en narrativ upplevelse. Efter den försökte Lynch sig på att vara mer av en traditionell regissör och arbeta med andras material. En gång lyckades han ("Elefantmannen") och en gång lyckades han inte ("Dune"). Men även om båda de filmerna bär på väldigt mycket av Lynch och hans personlighet så kommer de inte från honom själv och det där mörka, odefinerbara hörnet av hans undermedvetna där hans kreativa skaparkraft bor. Det gör däremot "Blue Velvet". I den filmen förebådas allt som ska komma sedan. Inte minst "Twin Peaks".


Liksom i TV-serien som Lynch skapade tillsammans med Mark Frost några år senare introduceras vi i "Blue Velvet" för en sömnig amerikansk småstad. Precis som Twin Peaks är Lumberton uppbyggd kring träindustri och sågverk. Där är vita staket, röda brandbilar, äppelpaj och det enda läskiga som innevånarna vill kännas vid är eventuellt en deckare på TV. Men skrapar vi på ytan så visar det sig att bara strax under ytan på idyllen finns en annan värld, mörk, farlig och desktruktiv. Lynch låter kameran glida ned i den välklippta villaförortens gräsmatta och konfronterar oss där med monsterliknande svarta skalbaggar, ett omen om vad som ska komma. Den kontrasten mellan det ljusa och oskyldiga å ena sidan samt det mörka och skrämmande å den andra är Lynch i ett nötskal. Det är i mötet mellan de båda sidorna som hans säregna syn på världen kommer till sin rätt och här i "Blue Velvet" hittar han för första gången den rätta balansen.

Jeffery Beaumont (Kyle MacLachlan) har återvänt hem från collage efter att hans far har drabbats av en stroke. På väg hem från sjukhuset passerar han ett öppet fält och råkar av en slump hitta något - ett avskuret öra. Det där örat blir öppningen in i en helt annan och främmande värld. Jeffery är en ung man utan mål i livet som upptäcker att hans sanna kall är detektivens - konfronterad med ett mysterium kan han inte låta bli att undersöka. Han är så fascinerad av hemligheten bakom örat att han är beredd att göra vad som helst för att få reda på sanningen. Han är inte beredd på vart det kommer leda honom. Jeffery hittar en själsfrände i den några år yngre Sandy (Laura Dern), dotter till den polis som har att utreda fallet. Tillsammans börjar de snoka och spekulera. Sandy tjuvlyssnar på sin pappa när han talar i telefon och ledtrådar pekar mot en mystisk nattklubbssångerska. Men det här är inte en Enid Blythonsk värld, vilket Jeffery snart ska bli varse.

Gömd i en garderob konfronteras nu Jeffery med två av filmhistoriens mest besynnerliga gestalter: den trasiga, för att inte säga helt verklighetsfrånvända Dorothy Valens (Isabella Rosselini) och den helt livsfarlige gangstern Frank Booth (Dennis Hopper). Det psykosexuella rollspel/övergrepp som Jeffery får bevittna är fortfarande bland det mest chockerande som någonsin filmats, skulle jag vilja påstå. Det som gör det så fasanfullt är att det är så jävla bisarrt och obegripligt. Frank regisserar scenen med en bestämd hand. Allt måste vara exakt som han vill ha det. Och ingen, kanske inte ens hans själv, kan förstå varför det måste vara just så. Det spelar på våld, på incest, på droger. Det är en sexualakt men samtidigt helt impotent och könlös. Franks vrål är mer frustration än något annat. Freudianer har så mycket att bita i här så de vet inte var de ska börja. Jeffery är som ett ungt barn som råkar få se mamma och pappa ligga med varandra, som helt saknar referensramar för vad som pågår och med sin egen fantasi får fylla i luckorna. Den perverterade mamma-pappa-barn dynamiken fortsätter sedan genom hela filmen.

Dorothy (Isabella Rosselini) och Jeffery (Kyle MacLachlan).

Dorothy är fångad i Franks mörka värld av ständigt pågående övergrepp. Hon har helt förlorat sig själv. Vet inte alls vem hon är. I relationen med Jeffery kan hon inte annat än att försöka gå in i olika roller. Hon försöker agera förgriparen själv när hon hotar honom med kniv. Hon går in i rollen som undergivet offer och bönfaller honom att slå henne. Och Jeffery själv tvingas också brottas med sitt eget mörker. Kanske finns det en Frank också i honom? Kanske vill han också slå henne när hon ber om det?

Det är i dessa bilder och situationer som "Blue Velvet"s styrka ligger. De går inte att förklara. De låter sig inte rationaliseras. Filmen tycks på ytan vara ett traditionellt kriminaldrama men det är långt ifrån hela sanningen. Om du försöker granska intrigen kommer du märka att den inte riktigt håller. Där finns allt för många luckor. Jag har sett filmen många, många gånger och jag begriper fortfarande inte riktigt hur hela sidostoryn kring hur Frank har kidnappat Dorothys man och son hänger ihop. Det är nog inte meningen att jag ska fundera för mycket på den saken. En film som "Eraserhead" är så uppenbarligen ren surrealism, den utspelar sig i ett inre landskap. "Blue Velvet" är mer subtil i sin förvrängning av verkligheten. Även här opererar Lynch enligt en drömlogik. Hans egen. Och ingen, kanske inte ens hans själv, kan förstå varför det måste vara just så.

Det är en värld där allt kan vrängas ut och in på en femöring. Där till och med en blödigt sentimental textrad som den ur Roy Orbisons "In Dreams": "In dreams, you're mine / All the time" plötsligt blir ett hot som sänder kalla kårar längs din ryggrad.

Frank (Dennis Hopper) och Ben (Dean Stockwell)


Men det är inte bara en värld av mörker och våld. Det finns också hopp, lycka och skönhet. Sandys dröm om rödhakarna som ska komma och med dem en ny värld där sorg och smärta inte längre har en plats, den drömmen är lika mycket en del av "Blue Velvet" som de avskurna öronen och "baby want's to fuck". Det är en sida av Lynchs filmskapande som inte alla riktigt har förstått. Det är lätt att fastna vid den bisarra och märkväridige, skräckmakaren, skildraren av total ondska. För Lynch är just det. Men det är bara hälften. Lynch tror faktiskt också på det goda och rena. Han tror på det med en närmast naiv barnatro. Det är den Lynch som skiner igenom i "The Straight Story". Den Lynch som med absolut uppriktighet kan filma en scen med tre tonåringar som sitter och sjunger in en blödig kärleksballad (Se "Twin Peaks" avsnitt tio.) Den sidan måste också tas på allvar. "Blue Velvet" slutar med att rödhaken kommer. Den sitter på ett fönsterbleck och tuggar på en av de där svarta skalbaggarna från början av filmen. Det goda har trots allt segrat. Somliga har påpekat att den där fågeln rör sig väldigt mekaniskt men Lynch brukar bedyra att det är en riktig fågel. Vad jag tror han vill säga med det är just detta - ta mitt slut på lika stort allvar som resten av filmen. De är av ett stycke. Lynch är många saker, men ironiker är inte en av dem.

"Blue Velvet" är också en slående vacker film. Färgskalan är så bjärt och samtidigt så murrig. Jag vet inte om jag någonsin sett en färgfilm arbeta så väl med skuggor. Bildkompositionerna är också enastående. (När jag först såg filmen var det en ganska dålig paned-and-scaned-version som klippte bort stora delar av filmrutan. Huga.) Även om den inte är min personliga favorit när det kommer till Lynchs filmer, jag håller nog både "Mullholland Drive" och "Fire Walk With Me" högre, så är det svårt att komma i från hur betydelsefull den är, både i sin regissörs karriär och för mig personligen som cineast. Så, så här på trettioårsdagen får jag väl bjuda filmen på en Pabst Blue Ribbon och utbringa ett hjärtligt: "Here's to your fuck, Frank!"

lördag 24 september 2016

Djungelboken

För många i mina föräldrars generation är "Djungelboken" från 1967 den bästa Disney-filmen. Jag antar att beror på att de var precis i rätt ålder när de såg den. Själv har jag alltid tyckt den är lite ojämn och lös i kanterna. Mer en samling av korta pikareska sketcher än en riktig historia. Den har i alla händelser väldigt lite med Rudyard Kipling att göra. "Den här boken ska vi göra film av. Var snäll och läs den inte" brukade Walt Disney tydligen säga till de som jobbade med projektet. (Som för övrigt var det sista som Walt själv var involverad i innan han gick bort.)


Nu har alltså turen kommit till berättelsen om Mowgli när Disney bestämt sig för att göra live action-remakes av alla sina stora klassiker. Det är en ytterst märklig upplevelse att se. För det första vet jag inte om termen live action alls är rimlig i en film där egentligen bara en levande skådespelare (den unge Neel Sethi) förekommer. Resten av karaktärerna och en stor del av miljöerna är ju faktiskt precis lika mycket animerade som i sextiotalsversionen. För det andra har regissören Jon Favereau valt att lägga sin nya version oväntat nära den tecknade förlagan. Punkt för punkt följer nyinspelningen den gamla versionen i spåren med bara några få korrigeringar här och där. Intrigen har tajtats till lite grann och en eller annan episod byggts ut medan andra fått bli mer bakgrund. Favereau har också ändrat slutet så att Mowgli väljer att stanna i djungeln snarare än att bli en del av människornas värld. Helt logiskt. Relationen mellan människovalpen och hans djuriska familj - vargar, panter eller björn - är betydligt mer sentimentaliserad här än i 60-talsversionen.

Samtidigt är det också bitvis en mycket mörkare och mer våldsam film. Shere Khan, tigern som jagar Mowgli, är här en riktigt skräckinjagande gestalt. Inte bara ett hot om potentiellt våld. Vi får faktiskt se tigern attackera och döda så väl människor som djur. (Om än utan att blodet sprutar eller liknande gore-effekter.) Samma gäller så väl ormen Kaa som apornas Kung Louie. Alla är de betydligt farligare och mer hotfulla här. Djungeln är bitvis en oförlåtande miljö för den unge pojken. Visserligen aldrig fullt så brutal som hos Kipling men ändå en tämligen obehaglig plats där det enda som kan rädda dig är att ha vänner och familj vid din sida.

På detta lägger dock Disney och Favereau ytterligare ett lager när plötsligt musik och sångnummer från den tecknade filmen börjar leta sig in, ungefär halvvägs in. Plötsligt flyter Mowgli och Baloo ned för floden och sjunger på "The Bare Necesseties"/"Var nöjd med allt som livet ger". Och Louie som ena sekunden tittar fram ur skuggorna som en blandning mellan King Kong och en gangester ur "Maffiabröder" stämmer plötsligt upp i ett "Obidoo, jag vill ju va' som du-uuu...". Och då vet jag faktiskt inte vad det är för slags film jag tittar på längre. Det är som att se minst tre olika versioner av samma material hopklippt helt utan tanke och riktning.

Jiddra inte med Shere Khan (Idris Elba).

Det blir inte bättre av att dataanimationerna är väldigt underväldigande. Visst har de den sortens detaljrikedom som vi kommit att förvänta oss men inga av djuren ser ut som något annat än som just att de är ritade i dator. Framförallt lyckas filmen aldrig gifta ihop djurens fysikaliska närvaro och rörelse över duken med skådespelarnas röster. Det finns inget som får mig att känna att röst och bild hör samman, att de kommer från samma källa - och utan det faller ju hela poängen med animerad film. Vilket naturligtvis är hemskt tråkigt för här finns massor av spännande röstarbete - Idris Elba som Shere Khan har en fantastisk podus och tyngd, en mordisk vrede kombinerad med djup och eftertanke som ger tigern kvalitéer av krigarpoet, förmodligen det porträtt som kommer Kipling närmast. Scarlett Johansons Kaa är som en märklig fortsättning av hennes rollgestaltning i "Under the skin". Och Baloo är på något sätt rollen som hela Bill Murreys karriär förberett honom att spela. Men inget av det hjälper när det känns som om jag ser en film och lyssnar på en radiopjäs samtidigt. Aldrig skulle de två mötas.

Så denna nya "Djungelboken" förblir helt igenom splittrad. Mer en kommentar till en förlaga som den utan att blinka förutsätter att alla i publiken redan har sett än en film som står på sina egna ben. Bitvis väldigt söt, bitvis väldigt läskig, bitvis helt förvirrad. Uppenbarligen en produkt av en kommité med ganska skilda idéer om vad slutresultatet skulle bli. Den sortens kompromiss där alla förmodligen är lite missnöjda i slutändan.


Bagheera (Ben Kingsley), Mowgli (Neel Sethi) och Baloo (Bill Murrey).

tisdag 20 september 2016

Love & Friendship

Långnovellen eller kortromanen "Lady Susan" tillhör inte Jane Austens mest kända verk. Den lär vara skriven under tidigt 1790-tal men publicerades första gången inte förrän 1871, nära femtio år efter att författaren gått bort. Till skillnad från "Förnuft och känsla" eller "Stolthet och fördom" som ständigt återkommer i nya filmatiseringar är den här berättelsen om en manipulativ och samvetslös änkas konspirerande för att gifta bort sin dotter inte dramatiserad särskilt ofta, Nu har dock den amerikanska indie-regissören Walt Stillman satt sina tänder i den. Han kallar sin version för "Love & Friendship", vilket egentligen är titeln på ett annat mindre känt ungdomsverk av Austen.



Lady Susan själv gestaltas av Kate Beckinsale som efter åratals ökenvandring i actionträsket äntligen får en roll att verkligen bita i. Och det gör hon med den äran. Lady Susan är den där sortens gränslösa antihjälte som inte drar sig för några medel för att få precis vad hon vill, som vet precis vilka knappar hon ska trycka på och som gör det med en så delikat subtilitet att bara de mest skarpsinta klarar av att genomskåda henne. Det hjälper att epokens hyperkorrekta och överartiga ytlighets kultur gör det omöjligt för hennes fiender att konfrontera henne. Likt en Richard III eller en Frank Underwood väcker hon avsky och beundran hos oss på samma gång. Avsky för att hon avslöjar vad vi människor är kapabla till och beundran för att vi i hemlighet önskar att vi också kunde handla så helt utan konsekvenser.

Det är en syrlig karamell som Stillman serverar oss. I de flesta Austen-filmatiseringar jag sett brukar det romantiska och idealistiska ändå bryta igenom satiren. Austens stora romaner är i grund och botten just detta, romantiska komedier. I slutändan visar det sig att lyckliga äktenskap mellan människor som förtjänar varandra ändå är möjliga. Det löser sig. Vi kan tro på kärleken, Men det här är en annan sorts berättelse. Den är långt mycket mer cynisk. Absolut kyligare och mer distanserad. Humorn och komedin vilar på en nattsvart avgrund. Desperationen och det inte sällan helt monetära kalkylerandet är betydligt naknare. Allt det där är alltid en del av Austens världar men Stillman vrider upp intensiteten.

Även formmässigt är filmen tillbakalutad och formell. Det är inte med en varm och inbjudande blick som kameran betraktar all kostymprakt och tjusiga herrgårdsinteriörer. I sättet som bilderna ramas in, genom valet av melankolisk musik, den impressionistiska och eliptiska klippningen, med textskyltar som presenterar rollfigurer och som låter oss läsa brev de skriver till varandra är det svårt att inte dra paralleller till exempelvis Stanley Kubricks "Barry Lyndon" - fortfarande en oöverträffad milstolpe när det gäller kostymdrama. Det är ett estetiskt val som gör att "Love & Friendship" känns annorlunda jämfört med andra Austen-filmer men som också väcker associationer som är svåra att leva upp till.

Sevigny och Beckinsale.


Förutom Beckinsale ser vi bland annar Cloë Sevigny i rollen som Lady Susans konfidant Mrs Johnson. (De båda agerade också tillsammans i Stillmans "The Last Days of Disco" från 1998.) Dessa båda manipulatörers relation tycks vara den enda i filmen som inte bär på någon mörk dold agenda utan som faktiskt bygger på en genuin vänskap, om än Mrs. Johnson lever ut det liv hon själv inte kan genom sin väns eskapader, hårt hållen som hon är av sin pompöse och ineffektive make (Stephen Fry). Överhuvudtaget är männen i filmen antingen naivt lättkontrollerade eller totala fånar. Tom Bennett briljerar som den kompletta idioten Sir Martin som Lady Susan vill gifta bort sin dotter Fredrica med. Det är lätt att förstå varför dottern (Morfydd Clark) inte är så sugen.

I slutändan blir Lady Susan naturligtvis på sätt och vis straffad för sina övertramp. Och det med en raffinerad vändning som är helt passande och ytterst austensk. Som alla hennes berättelser finns ändå en klassisk moralitet i botten även om det på vägen dit finns något kittlande i det att i en värld där kvinnor inte tillskrivs någon agens alls se att även den maktlöse kan göra motstånd.

måndag 12 september 2016

Stranger Things


En ung pojke försvinner en natt. En flicka med rakat huvud kommer vandrade ut ur skogen iklädd en sjukhussärk. Hon verkar ha någon form av telekinetiska krafter. Något, oklart vad, skördar sina offer i natten. Vita skåpbilar med personal från ett närliggande militärt forskningscentrum dyker upp i varje gathörn. Tre generationer av karaktärer, vuxna, tonåringar och barn dras på olika sätt in i mysteriet och försöker alla på sin front förstå och bekämpa vad än det är som drabbat dem. "Stranger Things" är skräck- och science fiction i åtta lagoma bitar och möjligen årets bästa nya serie.

Det vore lätt att göra misstaget att uppfatta "Stranger Things" som åttiotalsnostalgi. Sanningen är snarare att serien är ett kostymdrama. Det är en viktig skillnad. För visst är detaljerna spot-on. Tapeter och bilar, kläder och frisyrer, barnens cyklar allt känns verkligen av ett stycke med det 1984 då serien utspelar sig. Men syftet är inte att bada oss i "sånt som vi känner igen". Snarare är det så att handlingen måste utspela sig i en tid före mobiltelefoner och digitalkameror. Faktum är bröderna Matt och Ross Duffer som skapat serien är födda just 84. Med andra ord närmar de sig åttiotalet på samma sätt som jag skulle närma mig sjuttiotalet, inte som något jag faktiskt minns utan som något jag mödosamt skulle vara tvungen att rekonstruera.

En pastisch är det förvisso. En hyllning till all sköns populärkultur från perioden. "Stranger Things" är i mångt och mycket som en historia av Stephen King i regi av Stephen Spielberg med en hälsosam dos av John Carpenter slängd ner i mixen, inte minst på soundtracksidan. Och det stannar inte där. Vi har Wes Craven med någonstans i bakgrunden. "The Goonies" går så klart inte att komma förbi. Monstret och blandningen av skräck och science fiction för tankarna raka vägen tillbaka till Lovecraft. Övernaturligheter och mysterier i amerikansk småstadsmiljö väcker för många kopplingen till "Twin Peaks" även om jag nog inte tycker att "Stranger Things" alls är i närheten av samma slags egensinnighet och visuella bravado. Men å andra sidan, vad är det egentligen?

Ändå finns det något i hur bröderna Duffer mixat, matchat och blandat alla dessa inspirationskällor som gör det vi får se till mer än bara summan av sina beståndsdelar. Jag skulle inte gå så långt som att kalla det briljant. Jag har ändå vissa invändningar. Men "Stranger Things" är tveklöst sin egen och det räcker mycket långt.

Kids på jakt efter gåtans lösning.


Rollinsatserna är fantastiska. Inte minst från barnen i ensemblen. De är så noga utvalda, så perfekt castade. De både ser ut och känns verkligen som riktiga ungdomar, inte som övertränade barnskådisar från Hollywood-fabriken. Och porträtten av dem är specifika. Vi vet hela tiden vem som är vem utan att de någonsin reduceras till klichéer. De är så enormt charmiga. Den störtsköne Gaten Matarazzo som den tandlöse Dustin, Millie Bobby Brown som den förrymda Eleven vars krafter både förtrollar och förskräcker pojkarna, Natalia Dyer som Nancy för att bara nämna några av kidsen och tonåringarna i ensemblen. Lägg till dem Winona Ryder som Joyce, den försvunne Mikes mamma. Det var mycket länge sedan vi fick se henne i en så bastant roll som den här. Somliga kanske har lite svårt för Ryders spel här, rollen kräver en intensiv emotionell ansträngning som jag kan tänka mig att vissa uppfattar som "för mycket". För mig är det precis vad rollen kräver. Joyce besatthet med att försöka kommunicera med sin son på andra sidan för tankarna till Richard Dreyfuss i "Närkontakt av tredje graden" och är bitvis lika smärtsam att observera.

"Blinka om du hör mig." W. Ryder signalerar andra sidan.

"Stranger Things" står helt och hållet på egna ben som en berättelse i åtta delar, en komplett historia med början, mitt och slut. En miniserie som det kallades en gång i tiden. Jag hade varit helt nöjd med att låta den förbli så. Ganska snart efter att den släppts meddelades dock att det kommer en andra säsong nästa år. Jag hoppas innerligt att bröderna Duffer har en plan för hur de ska ta det hela vidare. De har en hel del att leva upp till nu.

lördag 10 september 2016

Läkaren på landet


Jean-Pierre Werner, spelad av Francois Cluzet, är som titeln antyder en allmänläkare på den franska landsbygden. Han har sin lilla mottagning dit människorna i byarna runt omkring kommer med sina krämpor och vedermödor. Och när han inte sitter där så kuskar Dr Werner runt i sin bil och besöker sina patienter i hemmet. Att vara doktorn i det här lilla hörnet av världen, förstår vi snabbt, är mer än att bara vara en traditionell läkare. Jean-Pierre är också sina patienters psykolog och biktfader, han hjälper dem med byråkrati och att söka bidrag. Ansvaret är stort och arbetsbördan med den. Men i filmens första scen möter vi inte Jean-Pierre som läkare utan som patient själv. Hjärntumör. Inoperabel. Cellgiftsbehandling. Om den ska ha någon chans att lyckas måste Jean-Pierre växla ned. Och det betyder att han måste lära upp en ny kollega.

"Läkaren på landet" är regisserad av Thomas Lilti som själv har en bakgrund som medicinare innan han övergick till filmandet. Den marknadsförs som en feel-good-film och även om det inte är helt missvisande, för det är absolut en väldigt finstämd historia, så fångar det begreppet ändå inte riktigt vad Lilti har skapat. Filmen saknar inte humor men är betydligt mer av ett drama än en komedi. Dessutom är det ett ganska subtilt drama. När Jean-Pierres nya kollega Dr Nathalie Delazia (Marianne Denicourt) anländer är det som upplagt för stora konflikter mellan det nya och det gamla, kvinnligt och manligt, land och stad, ja allt ni kan tänka er. Visst, delvis finns det där, Jean-Pierre är inte främmande för att pusha henne, se vad hon pallar med. Ändå förblir det väl avvägt. Konflikter och dramatik eskalerar aldrig artificiellt för att skapa spänning och dynamik på det sätt som en mindre självsäker filmare skulle låta det göra. Tvärtom låter Lilti den ömsesidiga respekten och samarbetet mellan de båda läkarna uppstå organiskt och sammanvävt med allt annat.

Se upp för gässen. Nathalie (Denicourt) upptäcker att livet som läkare på landet kräver ett särskilt handlag.

Överhuvudtaget överraskade filmen mig genom att inte spela upp någon pastoral landsbygdsromantik. Det hade varit så lätt att fylla upp duken med böljande gröna fält och betande får, idyller och baguetter på pakethållaren. Men det är Lilti alltså inte intresserad av. I "Läkaren på landet" är det i stället höst. Det är leråker och mulna himlar. Det är bitvis smutsigt och tar doktorerna hand om en gammal dam med sår på benen så ska vi baske mig få se hur det ser ut. Vi får ta del av samhället som läkarna verkar i, vardagens små bestyr och frågeställningar kring hur det ska gå att leva på platsen i framtiden. Vi medföljer lokalbefolkningen på countrymusikfestival. Vi får följa med på läkarbesök inte bara till pittoreska små gamla gårdar utan även till romska husvagnsläger.

Cluzet spelar med ett synnerligen välkalibrerat instrument. Hans ansikte förråder sällan något och ändå låter han oss ana den smärta och den rädsla som Jean-Pierre bär på, rädslan inför sin egen dödlighet och sin egen svikande kropp. Ibland pyser den där rädslan över i ett bitsk grymhet eller en vresig surhet men som sagt - aldrig till en melodramatisk effekt. Denicourt är perfekt avvägd mot denne dysterkvist, varm och öppen, men kan samtidigt vara skarp och rak. Hon tänker inte ta någon skit. Relationen mellan de båda karaktärerna är en stor behållning i filmen. En kärlek uppstår faktiskt, om än inte en romantisk sådan. Det finns mycket att tycka om här.

torsdag 8 september 2016

Harry Potter and the Cursed Child

Jag tror inte att J. K. Rowling någonsin kommer att bli klar med Harry Potters trollkarliga värld. Senast härom dagen kom det besked om en ny serie med novellsamlingar. Till vintern kommer filmen "Fantastiska odjur och var man hittar dem" som Warner Brothers naturligtvis hoppas ska bli startskottet för en hel rad med spin-offer. Och så har vi då den stora, stora snackisen för året - teateruppsättningen "Harry Potter and the Cursed Child" som hade premiär under sommaren i London. Föreställningen lär vara spektakulär. Att få biljetter till den är väl hart när omöjligt för oss vanliga dödliga mugglare. Däremot går det utmärkt att läsa pjäsen. Manuset av Jack Thorne, efter en berättelse av Rowling, Thorne och regissören John Tiffany, släpptes i bokform under samma enorma publicitetsmaskineri som någonsin romanerna. Det måste vid det här laget vara det mest bästsäljande moderna dramat sen... ja, kanske sedan någonsin?



Handlingen utspelar sig många år efter händelserna i de tidigare böckerna. Harry Potter själv och hans vänner börjar närma sig de fyrtio och nu är det deras barn som springer runt på Hogwarts och ställer till ofog. I centrum står Albus Potter, Harrys yngste son. De två har ett minst sagt komplicerat förhållande till varandra. Det är så klart inte helt lätt att vara barn till världens mest berömde trollkarl. Men som lök på laxen har Albus blivit placerad i elevhemmet Slytherin, inte Gryffindor som sin far och hans bästa kompis Scorpius är son till Draco Malfoy, Harrys gamle nemesis från de tidiga skolåren. Nu kommer förvisso inte Scorpius så bra överrens med sin pappa heller och hans mamma har dött i en hastig sjukdom - frånvarande föräldrar är ett återkommande tema i de här berättelserna. Historien tar sedan en slags "Tillbaka till framtiden 2"-vändning när Albus och Scorpius stjäl en tidsvändare (en magisk klocka som låter dej reda i tiden, känd från bok nummer tre om jag inte missminner mig.) Med den börjar de båda sedan resa tillbaka till det förflutna, dvs. de tidigare böckerna - bara för att finna att varje försök att förändra tidslinjen bara leder till en nutid som är sämre än den de ursprungligen lämnade. I en version har till och med Voldemort segrat och Albus aldrig blivit född!

När jag ska recensera något brukar jag i möjligaste mån undgå att läsa vad andra har tyckt innan jag själv skrivit ned mina reaktioner. Det är så lätt att påverkas och jag vill gärna att det jag skriver verkligen ska komma från mig. I det här fallet var det dock svårt att undgå att låta ögonen falla på en del av mottagandet i pressen. Den vanligaste åsikten - så vitt jag kunde bedöma - verkade vara att det är synd att det inte är en roman i samma stil som vi är vana vid. Att det kändes som om det fattades något i det dramatiska formatet. Det förvånade mig. Kan verkligen inte litteraturkritiker läsa pjäser? Personligen kan jag tycka nästan precis tvärtom. Jag har aldrig varit särskilt tagen av miljöbeskrivningarna i Rowlings böcker. Förvisso inte heller i dialogerna, som kan tendera att bli lite styltiga ibland. Nöjet för mig har snarare legat i intrigsnickeriet. Och det får vi massor av här.

Det är ingen slump att Rowlings främsta framgång post-Potter är som deckarförfattare under pseudonymen Robert Galbraith. (Läser just nu den första i serien "The Call of the Cookoo" och kan rekommendera den.) Harry Potter-böckerna är i första hand en slags mysterier. För alla jämförelser som gjorts mellan Rowling och föregångare som C.S, Lewis eller Roald Dahl har den främsta jämförelsen för mig alltid varit Enid Blyton. Tänk på det - i båda fallen handlar det om att följa barn ut på äventyr där de smyger i buskarna för att ta reda på vad för hemliga konspirationer som pågår under ytan i de vuxnas värld. Med den skillnaden att medan Blytons Fem-gäng spanar på bovar under sina ständiga skollov så utspelar sig Rowlings gåtor under terminerna.

En annan skillnad är förstås också att tiden går i Rowlings värld. Harry och Ron och Hermione blir faktiskt äldre. (Även om sådant som puberteten aldrig nämns, få femtonåringar är så kyska som trollkarlsfemtonåringar, uppenbarligen.) Och tiden är alltså ett centralt tema i "The Cursed Child". Liksom relationen mellan föräldrar och barn. Vad vi tar med oss av de som gått före oss och vad vi kan lämna åt de som kommer efter. Hur svårt det kan vara, för både barn och vuxen. Harry är inte någon mönsterförälder precis. Han vill men kan inte prata med sin son ordentligt. De båda förstår inte varandra. De gör trevande försök men det blir bara fel. Och så sårar de varandra. Där trycker pjäsen på en verklig smärtpunkt.

Harry (Jamie Parker) och Albus (Sam Clemmett) från Londonuppsättningen.


Det här är ett drama för de redan invigda. Referenserna till det som hänt tidigare är överallt, ja de blir till och med en viktig del av handlingen i och med alla tidsresor. Det är svårt att skaka av känslan av fanfiction i vissa lägen. Jag tänker att det är sånt här som riktiga überfans kan ligga vakna och fantisera kring. Var Cedric Diggory verkligen tvungen att dö i bok fyra? Hade det gått att rädda honom? Tänk om det hade hänt? Eller det? Nej, är det som om Rowlings säger genom Thorne. Det var tvunget att utspela sig som det gjorde. Titta hur det hade gått annars.

Thorne lyckas med konststycket att fånga Rowlings karaktärer. De känns som av ett stycke med romankaraktärerna. Och vissa scener blir rent av gripande i all sin avskalade enkelhet. Som en scen i en parallell tidslinje där Ron och Hermione aldrig blev tillsammans. När de får veta att de har en dotter tillsammans i en annan verklighet blir utbytet mellan dem både sött och melankoliskt. Det finns flera sådana små stunder i pjäsen. Mest intressant av de nya karaktärerna är annars Scorpius Mallfoy, en plågad ung man som det blir oerhört lätt att tycka om. Han är faktiskt en betydligt mer spännande huvudperson än vare sig Harry eller Albus Potter.

Jag tror som sagt aldrig Rowlings kommer bli helt klar med sin trollkarlsvärld. Och varför skulle hon? Det är uppenbart att för henne, i henne, är den verklig. Vi kanske aldrig har fått reda på vad som finns på andra sidan berget men jag är övertygad om att hon vet. Hon kan inte låta bli att veta. Det är den bästa sortens fantasyvärld, där så är fallet. Och även om den här pjäsen kanske inte är den starkaste av berättelser är jag övertygad om att Rowlings har mer att komma med.


söndag 4 september 2016

Absolutely Fabulous: The Movie

Det är sällan en god i idé att göra en långfilm baserad på en sitcom. Jag kan faktiskt inte påminna mig ett enda exempel på när det har fungerat. Formaten är så väldigt specifika och så vitt åtskilda. En film måste berätta en historia med en början, en mitt och ett slut. När historien är över ska karaktärerna förhoppningsvis vara på ett eller annat sätt annorlunda, förändrade av dramat som utspelar sig, en konflikt ska ha spelat ut. Det är på många sätt motsatsen till en sitcom. Där kan karaktärerna inte förändras. Konflikten måste bestå. För hur skulle annars nya episoder kunna genereras? Och dessutom: vad som håller för en halvtimme på TV är inte detsamma som vad som krävs för att hålla igång i en och en halvtimme på stora duken. Jag säger inte att det inte kan gå att göra. Jag säger bara att jag inte sett det än.


"Absolutely Fabulous: The Movie" är inget undantag. Kära läsa, jag var inte så värst begaistrad. Och då vill jag ändå ha det fört till protokollet att jag är en stor fan av TV-serien. Åtminstone säg de två första säsongerna. De senare fortsättningarna har nog inte riktigt förmått att leva upp till samma standard. Den här filmversionen är inte ett trendbrott i den meningen. Och det är verkligen synd. För jag hade så gärna velat att det här skulle varit bra. Vad jag förstår är detta en film som varit på gång i minst femton års tid. Det är mycket tid investerat för något som inte blev mer än en axelryckning.

Och detta som sagt baserad på en TV-serie som i sin glans utan tvekan var Jennifer Saunders magnum opus både som skådespelare och författare. Kanske en av de bästa sitcoms som någonsin gjorts. Säkert en av de mest säregna. Saunders humor är snudd på unik. Jag kan inte komma på någon riktig motsvarighet. De bär på en grotesk och en gränslöshet som är på samma gång befriande och förskräckande. Världen som tecknas är en skoningslös satir mot en modevärld som är lika tom och absurd som Becketts landsväg. Alla karaktärer - ja, faktiskt precis alla, utom möjligtvis Saffron - är antingen fullständigt verklighetsfrånvända eller djupt vidriga eller både och. Men det finns också en slapphet och lealöshet över serien som jag inte kan hitta maken till. De flesta sitcoms är annars rappa, tajt konstruerade leveransmekanismer för plots och gags. Ett typiskt avsnitt av "Abs Fabs" är mer som att vada i ett moras av en gyttja bestående av mänsklig misär. Det finns en svart hopplöshet i alltihop. Det hade bara krävts en liten, liten omkalibrering för att bli bergmanskt eller norénskt.

För regin står Mandie Fletcher som drog i trådarna bakom kulisserna redan på TV-seriens dagar. (Hon regisserade även "Blackadder" en gång i tiden.) När vi möter Edina (Saunders) och Patsy (Joanna Lumley) igen i filmversionen har ytterligare år gått. De som redan för tjugo år sedan var för gamla lever fortfarande ett slags tonårsliv av alkohol, fester, droger och allt sånt där. Hemma väntar som vanligt Saffron (Julia Sawalha), nu frånskild och med en egen dotter i yngre tonåren (Indeyana Donalson-Holness) som mormor Eddy försöker locka med ut på dåligheter. Storyn sådan som den är går sedan ut på att Edina råkar knuffa ner Kate Moss i Themsen och tvingas fly den lynchmobb som uppstår. I väg till franska Rivieran där ytterligare tokerier uppstår.

Det blir dock aldrig särskilt... roligt. Visst, något enstaka skratt slapp kanske ur mig men mest var det just den där lätta obehagskänslan som uppstod. Det är också en sorts humor. Inte för alla dock. Ett par reste sig faktiskt i salongen och gick mitt i filmen. Det har jag nog inte varit med om på mycket länge. Filmen har ett uppenbart problem med sitt tempo. Återigen, halvtimmesformatet och långfilmsformatet ställer olika krav.

Vi får förstås en betydligt expanderad värld, inte bara i miljöerna utan även när det kommer till karaktärerna. Alla återkommande bifigurer från serien flimmrar förstås förbi liksom en massa kända ansikten som sig själva - en del i relativt stora roller som exempelvis Emma Bunton och Lulu. ("Lulu, darling, Lulu!") Jag vet inte riktigt om det tillför så himla mycket. Fokuset på relationen mellan moder och dotter - seriens blödande hjärta - blir också något lidande mitt i allt. Sedan måste jag också säga att det blir lite märkligt med så himla många transgenderskämt. Filmen är verkligen full av dem ändå fram till slutscenens lilla blinkning till Wilders "I hetaste laget". Då skruvar jag mig och inte på det bra sättet.

Saunders och Lumley. Two of a kind.


Joanna Lumley är som vanligt den som stjäl showen. Hon missar inte ett komiskt taktslag och är en fysisk komidienne av gudars nåde. Som team är hon och Saunders naturligtvis oslagbara. I det ligger mycket av framgången med serien från allra första början. Att det fortfarande, så här många år senare, känns så ovant att få se två kvinnor ta plats på ett så vansinnigt sätt som dessa båda damer är måhända skäl nog till att den här filmen ska finnas. Jag önskar bara att jag hade kunnat tycka bättre om den.